Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 2 maj 1936 - Om erhållande av vatten genom borrning i fast berg, av Gustaf T. Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
stor och allmän vattenrikedom i urberget antyder
närvaron av en gammal landyta, som så sent som
före istiden varit täckt av sediment. Den
jämförelsevis stora vattentillgången i SY Smålands plana
urbergsområde låter oss således förmoda, att här legat
ett täcke av kritformation, som utgjort en
fortsättning av kritlagren på Kristianstadsslätten och i
södra Halland. De nordligaste isolerade resterna i
Skåne ligga 10 km S om Smålandsgränsen, men högt
pH-värde på åkerjorden i Sunnerbo härad liksom
fynd av flintblock och kaolin NV om Markaryd kunna
måhända anföras som stöd för detta antagande.
5. Allmänna slutsatser och sammanfattning.
Efter denna översikt av Borrbolagets stora
material av vattenborrningar i Sverige torde det stå klart,
att vi icke kunna dela Nordenskiölds uppfattning om
vattenförande skolar på ett visst djup. Detta
utesluter naturligtvis icke, att vattenförande skolar
kunna förekomma. Men så vitt man kan döma av
blottningar i dagen, tillhöra de växlande riktningar
och djup och ha ingen betydelse för den förmodade
regelbundna förekomsten av grundvattnet. Skölarna
utgöra endast en del av den vattenförande
berggrunden.
I själva verket finnes ingen väsentlig skillnad
mellan berggrunden och de lösa jordlagren ifråga
om vattenföring. Båda följa samma lagar i
förhållande till grundvattnet. Vissa delar av
berggrunden kunna stundom vara synnerligen vattenrika
och överträffa jordlagren ifråga om vattenföring,
såsom fallet är med kalkstensgrunden i Danmark, där
på ett ställe en borrning ger ända till 180 000 1/tim.
Å andra sidan finnas jordlager, som icke ge något
vatten alis. Vattnet följer tyngdlagen, tränger ned
i alla porer och sprickor, och nedanför
grundvattensspegeln är varje jord- och bergart genomdränkt av
vatten. Men detta innebär icke att varje borrning
till grundvattensytan skall ge vatten. I grovt och
poröst material erhålles mycket vatten, i fint och
tätt material föga eller intet, beroende på att täta
och finkorniga berg- och jordarter ha förmåga att
hålla kvar vattnet, på samma gång som de inte gärna
släppa igenom detsamma. De bilda s. a. s. ett
motstånd emot vattnets framrinning. Man skulle kunna
likna detta motstånd vid motståndet i en tråd vid
ledning av elektrisk ström. Detta motstånd kan
övervinnas av vattentrycket. Om man borrar
tillräckligt djupt i finkornigt material, bör vattentrycket,
det artesiska trycket, till sist övervinna motståndet
i bergarten och vatten samla sig i borrhålet. Är
bergarten tillräckligt tät, kan det hända, att detta
stadium icke uppnås. Ty tätheten, och således även
motståndet, ökar mot djupet på grund av
bergarternas plasticitet, som gör, att de djupare belägna, högt
belastade bergarterna icke kunna släppa fram något
vatten. Man talar därför om en undre gräns för
grundvattnet. Denna gräns ligger i allmänhet ganska
djupt, dock ej djupare än att åtskilliga gruvor i
världen äro fullkomligt torra. Och i vårt urberg
tycks den ligga tämligen ytligt, ca 100 m.
Vid alla borrningar är den ständiga frågan och
spänningen inriktad på vid vilket djup vatten skall
erhållas, ty djupet är avgörande för omkostnaderna.
En brunnsborrare, som arbetar inom ett begränsat
område, lär sig snart, på vilket djup grundvattens-
ytan befinner sig, och kan därför med en viss
säkerhet i förväg ånge både hur djupt han måste borra
och hur mycket vatten, som kommer att erhållas.
Naturligtvis är han så gott som alltid slagruteman,
eljest skulle han icke få något förtroende. Och för
hans okritiska kunder äro hans framgångar bevis
nog för slagrutans tillförlitlighet. Ryktet om hans
skicklighet sprider sig, och han får uppdrag även i
andra trakter. Men där klicka hans förutsägelser,
ehuru det i regel lyckas honom att framskaffa vatten,
åtminstone för mindre förbrukare, emedan vatten
finnes överallt. Större vattenbehov, för städer och
storindustri, kunna sällan tillfredsställas på detta
sätt utan fordra mera rationella förberedelser. Att
där vända sig till en slagruteman vore lika klokt
som att be honom utföra en blindtarmsoperation.
Och likväl måste jag, tyvärr, konstatera, att
städernas skattemedel ibland bortkastas på sådana uppdrag.
Det har t. o. m. hänt, att utländska slagrutemän
inkallats, alltså folk, som kanske aldrig sett en
ur-bergshäll! Slagrutan kan möjligen pejla djup i
människosjälen; om jordens inre säger den ingenting.
Den hör, liksom teorien om vattenådror och annan
mystik kring grundvattnet, till psykologien och
folkminnesforskningen. Med naturvetenskap och teknik
har den ingenting att skaffa.
Vid förundersökningar för större anläggningar har
det egentligen endast varit provborrningar och
prov-pumpningar, som kommit ifråga. Men dessa skulle
i vissa fall kunna kompletteras med geofysiska
metoder. För några år sedan utförde a.-b. Elektrisk
malmletning en apparatprovning vid Viken mellan
Höganäs och Hälsingborg. Därvid kunde tvenne
dis-kontinuitetsytor påvisas, båda med lutning åt NO i
överensstämmelse med traktens lagerstruktur, som
det senare visade sig. Den ena ytan låg på 50—75,
den andra på 325—375 m djup. Vid de fältarbeten,
som jag sedan utan kännedom om denna mätning
utförde i samma trakt, kunde dessa ytor bestämmas
som tvenne viktiga stratigrafiska nivåer, den djupare
som undre gränsyta för rät-lias, dvs. Skånes
stenkolsförande formation. Att denna yta kunde lodas
på så stort djup med den elektriska metoden, torde
bero på att den utgör gräns mellan den saltförande
kågerödsformationen och den överliggande,
elektro-lytfria, rätiska formationen. Eftersom denna yta
utgör undre gränsen för en rikt vattenförande
formation, är det av stort praktiskt värde att på detta
sätt kunna fastställa dess läge. I sedimentära
formationer men sannolikt ej i urberget torde metoden
kunna användas med stor fördel.
Sammanfattningsvis kan sägas, att Sveriges
berggrund är ganska rikt vattenförande. Vissa, mycket
begränsade delar sakna vattentillgångar på grund
av bergartens täthet; andra äro på grund av grov
porositet, sprickor m. m. mycket rikt vattenförande,
medan slutligen den stora huvuddelen av
berggrunden för vatten i sådan mängd, att relativt grunda
borrhål ge rikligt överflöd åt enskilda hushåll och
mindre gårdar och ofta tillräckligt även för större
förbrukare. I många fall finnas i berggrunden
vattentillgångar, som kunna förslå rikligt för städer och
större samhällen, men dessa möjligheter synas vara
ganska litet utnyttjade.
Inom urberget är vattenföringen mest betydande i
trakter med fossil vittringsskorpa, sådan som är be-
208
2 maj 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
