Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 9 maj 1936 - Om erhållande av vatten genom borrning i fast berg, av Victor Jansa - Genmäle till Ingenjör V. Jansa, av Gustaf T. Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Med stöd av de verkställda beräkningarna, vilka det
skulle föra för långt att här återge, kunna de
hydrologiska förhållandena i NV Skånes rät-liasformation
anses vara i stort sett följande.
Infiltrationsfaktorn 0,2 för berggrunden är i
allmänhet mindre än för de på rät-liasformationen vilande lösa
jordlagren, vilka till övervägande del utgöras av
kross-stenslera och krosstensgrus. På grund härav står alltid
ovanpå bergytan grundvatten, varav en större eller
mindre del, där tillfälle ges, söker sig väg ned genom
berggrunden. Detta förklarar varför uppfordringen ur
gruvorna icke nämnvärt påverkar vattenståndet i
brunnarna i de lösa jordlagren inom gruvornas
attraktionsområde. Inom områden, där infiltrationsfaktorn för de
lösa jordlagren är lika med eller mindre än
berggrundens genomsläpplighet i vertikal led, kan dock
torrläggning av brunnarna 1 de lösa jordlagren ske.
Rät-liasformationens vattengenomsläpplighet är även
i horisontal led utomordentligt ringa. Den rörelse, som
äger rum hos vattnet i berggrunden i stort sett, är
föranledd uteslutande av skillnaden mellan grundvattnets
stignivå i olika punkter inom området och havsytans
nivå. Denna nivåskillnad, vilken enligt Troedssons
geologiska profiler uppgår till högst 50 m, är mycket
obetydlig i förhållande till den sträcka av många kilometer,
som grundvattnet inom större delen av området har att
tillryggalägga för att nå havet. Under naturliga
förhållanden är därför inom större delen av rät-liasområdet
vattnets rörelse i berggrunden så utomordentligt
långsam, att grundvattnet kan betraktas som praktiskt taget
stillastående. Någon nämnvärd allmän grund
vattenström i NV-lig riktning kan därför icke förekomma.
Emedan grundvattnet i den till ytan fyllda
berggrunden inom större delen av området sålunda är praktiskt
taget stillastående, kan här under naturliga
förhållanden ingen nämnvärd infiltration av vatten till
berggrunden från den ovanförliggande kvartärens lösa
jordlager äga rum. Vid konstgjord dränering av
berggrunden genom pumpning ur en gruva eller ett borrhål
sänkes grundvattenytan i berggrunden, så att
infiltration kan äga rum inom gruvans eller borrhålets
attraktionsområde. Det är således pumpningen som
framkallar infiltrationen. Utanför attraktionsområdet, som
även vid djup sänkning av vattenytan i gruvan eller
borrhålet begränsas till en eller annan kilometer
utanför gruvans eller borrhålets periferi, bliva de naturliga
förhållandena oförändrade. Det vore därför
meningslöst att anordna "spärrlinjer" av brunnar för vattnets
uppsamlande, ty någon grundvattenström, som på detta
sätt skulle kunna avskäras och uppfångas, existerar som
nämnt icke.
Vid borrning av brunnar bör man emellertid uppsöka
synklinalerna, icke emedan grundvattnet under
naturliga förhållanden söker sig väg till dem, utan dels
emedan mera vatten kan erhållas ur en djup än ur en
grund brunn, dels emedan vattnet genom
grundvattenytans sänkning i brunnen tvingas röra sig nedåt och
därvid på grund av skiktens lutningsriktning möter
mindre motstånd i en synklinal än i en antiklinal. För
erhållande av största möjliga brunnsdjup och minsta
möjliga ledningslängd vore det då enligt Troedssons
geologiska profiler naturligt att förlägga vattentäkten
så nära staden som möjligt, förslagsvis omedelbart
utanför stadens östra gräns.
Jämförande kostnadsberäkningar ha givit vid
handen, att borrhålen borde erhålla en diameter av 150 mm
och nedföras till 120 m djup, samt att vattenytan i
borrhålen borde sänkas 100 m. Varje borrhål beräknas då
erhålla en kapacitet av i medeltal 2,2 1/s eller ca 8 000
1/h, motsvarande en attraktionsradie av ca 450 m. De
under den närmaste 20-årsperioden erforderliga ca 40
brunnarna skulle med hänsyn härtill behöva spridas över
ett område av icke mindre än 25 km2.
Genmäle till Ingenjör V. Jansa.
Med anledning av ovanstående inlägg av Ingenjör
Victor Jansa, vilket redaktionen benäget ställt till mitt
förfogande, ber jag att få anföra följande:
När jag för något år sedan råkade få i mina händer
Borrbolagets referenslista, frapperades jag över, att
detta stora och värdefulla iakttagelsematerial alldeles
förbisetts på geologiskt håll och tog mig för att
studera det närmare, framför allt för att få klarhet i vilket
inflytande berggrundens beskaffenhet kunde ha på
vat-tenföringen. Då man omvänt av vattenföringen bör
kunna sluta sig till berggrundens beskaffenhet, skulle
således vissa geologiska resultat kunna vinnas. Denna
undersökning är ännu ej helt färdig, men likväl höll jag
föredraget, då tillfälle erbjöd sig, i tanke att de hittills
vunna resultaten kunde intressera ett tekniskt bildat
auditorium. De invändningar, som Jansa anför, och som
huvudsakligen äro av teknisk art, ligga således utanför
den plan jag uppställt, men då de nära beröra vissa av
mina uttalanden, skall jag försöka så kortfattat som
möjligt diskutera dem.
Beträffande hydrologien har jag icke velat gå längre
än fakta medgiva. Eftersom knappast några
undersökningar över urbergets vattenföring blivit gjorda, i
varje fall icke i vårt land, har jag nödgats gå
fullständigt förutsättningslöst till mitt arbete. Visserligen har
jag utgått ifrån det axiomet, att grundvattnet i stort
sett följer samma lagar i berggrunden som i lösa
jordlager, varvid jag, som framgår av sammanhanget,
närmast tänkt på tyngdlagen. Däremot har jag icke utan
vidare vågat eller velat antaga, att Dakcy’s lag gäller
för urberget eller ens för berggrund i allmänhet -— även
om det är högst sannolikt — ty den hänför sig till
material, vars vattengenomsläpplighet skall kunna direkt
mätas, t. e. lösa jordlager, där porositeten är avgörande
för vattnets framkomst, under det att i berggrunden,
särskilt urberget, genomsläppligheten bestämmes av
sprickor och liknande bildningar, som äro ytterst
oregelbundna ifråga om frekvens och därför svåra att
beräkna. Detta är anledningen till att jag i stället gjort
försöket att jämföra tvenne smärre, närbelägna områden
(Sundbyberg och Tureberg), båda med täta borrhål och,
som det tycks, samma slags berggrund. Den
proportionalitet mellan borrhålsdiameter och vattenmängd, som
jag där fann och som jag meddelade under stark
reservation, får naturligtvis icke generaliseras. Däremot
menar jag, att man på denna väg så småningom bör
få en säkrare inblick i urbergets vattenförhållanden.
Så länge de praktiska förutsättningarna för teoretiska
beräkningar äro så pass okända som inom urberget,
anser jag det alltså säkrast att så mycket som möjligt utgå
ifrån direkta observationer och grunda slutsatserna på
dessa.
Vad nu särskilt beträffar diameterns storlek i ett
borrhål — detta sagt helt vid sidan om Jansas yttrande
— så måste denna ej sällan fastställas med hänsyn till
den blivande pumpningen. Eftersom ur en vid brunn
kan uppfordras mera vatten än ur en smal — i ett
mycket vattenrikt område — så kan det hända, att den
angivna kapaciteten i själva verket utgör pumpens, icke
brunnens, maximiförmåga. Enligt uppgift från
Diamant-bergborrningsbolaget kan man ur ett 100 mm borrhål
uppfordra högst 11 000 l/tim„ dvs. 3 1/sek., ur ett 135
mm däremot ända till 25 000 1/tim. Detta har jag icke
kunnat taga i betraktande vid ovannämnda jämförelse,
emedan endast ett av de 43 borrhålen vid Sundbyberg
men intet av dem vid Tureberg ger mera vatten, än
pumpen förmår uppfordra. Däremot är det, som nedan
skall visas, av betydelse för bedömande av
hälsingborgstraktens grundvattensförhållandën.
Yttrandet, att möjligheterna att ur berggrunden
förse städer och större samhällen med vatten synas vara
224
9 maj 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
