Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 16 maj 1936 - Tekniska synpunkter på svenska flygvapnets utveckling, av Bo Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ståndet. Den logiska
konsekvensen av dessa
principer är den s. k.
skalkonstruktionen.
Hastighetsekvationen
ovan har i fig. 4
framställts i form av ett
diagram, i vilket ett flertal
flygplantyper markerats,
en del av dem
namngivna.
Vill man slutligen våga
sig på en bedömning av
vilka hastigheter, som
redan inom en överskådlig
framtid komma att uppnås,
så leda utförda analyser
(Ref. 3) till det resultatet
att man redan på de nu
inslagna vägarna kommer
att uppnå hastigheter på
bortåt 800 km/h. Att
närmare angiva inom vilken
tidrymd detta kommer att
ske är mera vanskligt. Det mest väsentliga är dock
det allmänna konstaterandet av att vi för närvarande
befinna oss i en period av nästan forcerat
framåtskridande på det flygtekniska området.
Det svenska luftförsvaret måste ses mot denna
bakgrund. Vi måste i fråga om angrepp från luften
i första hand räkna med de höga prestationer, som
bombplan av idag ha uppnått, men dessutom
kalkylera med de ytterligare förbättrade egenskaper som
en snar framtid kan väntas medföra.
Ett flygangrepp kan avvärjas eller åtminstone
försvåras på två sätt, genom luftvärn och jaktflyg.
Luftvärnsvapnet har sedan världskriget utvecklats
till en mycket hög effektivitet, men om det härigenom
kunnat kompensera de med bombplanens allt högre
hastighet ökade träffsvårigheterna är ovisst.
Luftvärnsvapnet har visserligen den största betydelse för
att hålla fienden på hög höjd och försvåra
bombfällningen för honom, men man bör ha klart för sig, att
ett kraftigt luftangrepp med moderna, snabba
bombplan aldrig helt kan avvärjas endast med
luftvärnsartilleri, och detta gäller isynnerhet vid för
angriparen gynnsamma molnbildningar.
Även beträffande jaktflyget måste man erkänna,
att effektiviteten minskats i och med den moderna
utvecklingen mot höga hastigheter. Under
världskriget hade jaktplanen i allmänhet ett
hastighetsöverskott av minst 50 % över bombplanen (som då
endast gjorde ca 130 km/h). Denna differens i
hastighet får fortfarande anses nödvändig för att ett
jaktflygplan skall kunna ansätta ett större antal angrepp
mot ett plan, som ej frivilligt vill upptaga strid. De
snabbaste jaktplanen uppgivas nu göra 480 à 500
km/h och bombplan på samma tekniska nivå som
nämnt 400 à 430 km/h. Hastighetsmarginalen är
sålunda endast ca 15 %, en siffra som är ungefärligen
riktig även för mindre ultramoderna plan.
Med denna knappa hastighetsmarginal får den
moderna luftstriden ett annat utseende än under
världskriget. Jaktplanet kommer endast att kunna ansätta
ett enda eller möjligen några få anfall. Därmed
skulle jaktvapnets betydelse nästan ha försvunnit,
Fig. 4.
om inte på senare tid beväpningen blivit väsentligt
kraftigare, sedan man lyckats konstruera för
flygplan användbara snabbeldskanoner (20 mm kaliber,
eldhastighet ca 500 skott/min.). En eller ett fåtal
träffar med en sådan pjäs anses vara nog för att försätta
vilket plan som helst ur stridbart skick. Trots denna
för jaktplanen gynnsamma utveckling ifråga om
beväpning måste man anse, att det nuvarande
hastighetsöverskottet är i minsta laget och att en
ytterligare minskning av denna marginal snabbt skulle
reducera jaktvapnets effektivitet som försvarsmedel.
Ifråga om både luftvärnets och jaktflygets
möjligheter bör man slutligen även observera de ökade
svårigheterna att försvara orter nära en kust, som
följa med de större flyghastigheterna. För
Stockholms vidkommande kan nämnas, att flygtiden från
Sandhamn till stadens centrum endast är ca 8 min.
vid en hastighet av 400 km/h.
Det faktum att båda de defensiva vapnen mot
luftangrepp, luftvärnet och jaktflyget, erhållit
förminskade möjligheter att avvärja eller försvåra ett
luftangrepp innebär ej, att dessa vapen böra få
minskad användning. På grund av den starkt ökade
betydelsen av krigföringen i luften är det nödvändigt
att anlita alla medel i luftförsvarets tjänst.
Det kan emellertid inte förnekas, att det inträtt en
relativ förskjutning emot ökad betydelse för det
offensiva luftförsvaret, nämligen bombvapnet. I
kanske högre grad än någonsin förr i krigshistorien
gäller den satsen ifråga om luftkriget, att anfallet
är det bästa försvaret. Det effektivaste medlet att
försvåra fiendens luftangrepp är utan tvivel att rikta
egna bombföretag mot hans flygbaser. Härvid gäller
det i första hand att förhindra att de fientliga
flygbaserna förläggas nära inpå landets gränser. Men
man får dock inte glömma bort, att moderna
bombplan redan nu ha så stora aktionsradier, att man
även måste inrikta sig på att kunna anfalla flygbaser
belägna långt inne i fiendelandet. Det kan vara av
intresse att jämföra avståndet mellan Leningrad och
Stockholm, knappt 700 km, med de ovan angivna
värdena på aktionsradierna, 1500 och 2 500 km.
18 april 1936
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
