Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 25 juli 1936 - Några studier rörande gasjonisation, av Torsten Wilner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 3.
Man kan sålunda tala om en reaktionskammare,
en separationskamniare och en detektorkammare.
För de kommande försöken byggdes 2 st. nya
spänningsalstrare med större förmåga att giva
konstant spänning än den tidigare anordningen, den ena
för maximalt 3 000 voit och den andra för maximalt
1 000 voit. Båda äro utförda på för dylika
anordningar vanligt sätt med transformator, likriktarerör
och kondensatorer. De använda likriktarerören äro
som förut vanliga radiorör (Philips B 406 eller
liknande). Den utgående spänningen regleras medelst
på transformatorns primärsida inkopplade motstånd.
Omväxlande med den förut omtalade
spetskam-maren, vilken på ena sidan försetts med anslutning
för inblåsning av luft, användes vid de fortsatta
försöken den å fig. 3 visade kammartypen. A är själva
spetskammaren, vilken liksom förut är försedd med
en justerbar centralelektrod, slutande med en spets.
Denna består här av en platinatråd. 0,1 mm i
diameter. vilken ytterst rundsmälts till en kula med
ungefär 0,2 mm diameter. Huvuddelen av
kammar-höljet jämte det bärande stativet är jordförbundet.
Spänningstillförseln till centralelektroden sker genom
en gummiisolerad kabel, inlagd i stativet, och genom
detta sker även inblåsning av luft i kammaren.
Kammarens främre från höljet i övrigt isolerade del
avsmalnar koniskt emot öppningen, vilken såsom
förut har en diameter av 5 mm. Den främre
kammardelen är å ena sidan jordförbunden genom ett
stort motstånd R och står å andra sidan i direkt
förbindelse med första rörets galler i en
tvårörsförstär-kare D, vidare förbunden med en högtalare.
Centralelektrodens spänning mätes medelst elektrometern
C. Anordningen fungerar i huvudsak så, som redan
beskrivits. Spetsspänningen kan vara positiv eller
negativ. I förra fallet fås bästa resultat vid ett
spetsavstånd från öppningens plan på omkring 5 mm och
en spänning i förhållande till jord av omkring 3 000
voit, i senare fallet är ett något mindre spetsavstånd,
ca 3 mm, lämpligt och en spänning av omkring 2 700
voit. I förstnämnda fallet lämpar sig anordningen
i de nedan beskrivna speciella kombinationerna för
observation av negativt och i sistnämnda fallet för
positivt laddade gasjoner. Då återgivandet av
stöt-iinpulserna i högtalaren vid negativt laddad spets
blir särdeles tydligt och klart, medan svagare ljud
erhålles vid positiv spetsladdning, har vid do
kommande försöken i regel använts negativ spänning å
spetsen. Observationerna ha sålunda i
allmänhet omfattat bildningen av positiva
joner. Yid samtliga försök har genom
kammaren letts en luftström med en
genomsnittlig utströmningshastighet genom
öppningen av 40 cm per sekund. Luften
levereras av en gasklocka med vattenspärr,
av-fuktas i två klorkalciumkärl, filtreras genom
bomull och mätes medelst en
förstrypnings-mätare. Den inblåsta luftens uppgift är,
såsom framgår av det föregående, att hålla
högspänningsfältet i kammaren fritt från
ovidkommande neutrala reaktionsprodukter
och föroreningar.
Kammaren bringas till stötkänslighet efter
det att spetsen vid behov rengjorts och
aktiverats genom gnisturladdning från
batteri-induktorn eller genom hastig glödgning
i en spritlåga. Spetsspänningen stegras successivt
under det att det förut omtalade
uranoxidpreparatet hålles framför kammaröppningen. Då den för
försöket lämpliga spänningen uppnåtts, framträda i
högtalaren distinkta smällar, återgivande de av de
från preparatet utsända a-partiklarna framkallade
stötimpulserna. Avlägsnas preparatet från kammaren
utöver a-partiklarnas räckvidd (i detta fallet 2,5 cm),
iakttagas icke längre några stötimpulser (bortsett
från enstaka dylika, framkallade av den yttre luftens
jonisation).
Kompletteras nu anordningen med en
hjälpelek-tro d B (fig. 3), vilken hålles vid några hundra volts
spänning i förhållande till jord (alltid av motsatt
tecken mot spetsspänningen), kunna ytterligare
intressanta observationer göras. Hjälpelektroden
består vid här beskrivna försök av ett fritt upphängt
mässingtrådsnät, 7 cm i kvadrat och med bakåt
rund-böjda kanter. Dess avstånd från kammaren är
10 cm. Hålles det omtalade uranoxidpreparatet
omedelbart intill mitten av nätets mot kammaren vända
sida. framträder i högtalaren ett sprakande ljud. Då
avståndet till kammaren är betydligt större än
a-partiklarnas räckvidd, är det här verkan av genom
desamma bildade luftjoner, som gör sig gällande.
Beroende på fältriktningen drivas de positiva eller
negativa jonerna emot kammaren. Tack vare
hjälp-fältets koncentration emot kammarens främre
spetsiga del torde man kunna räkna med, att åtminstone
de mera centralt befintliga jonerna röra sig emot
kammaröppningen, där dit anlända joner vidare
föras in i kammaren tack vare det från spetsen
utgående fältet. Det observerade "jonregnet" upphör,
om hjälpelektroden jordförbindes. Yid
spänningsförande hjälpelektrod upphör bruset först någon
bråkdels sekund efter det att uranoxidpreparatet
borttagits ur hjälpfältet, beroende på att de bildade
jonerna behöva viss tid för att nå fram till
kammaren. Enstaka iirladdningsstötar uppträda under alla
omständigheter på grund av luftens normala
jonisation. Då hjälpelektroden plötsligt
spänningsför-bindes efter att förut ha varit jordförbunden,
iakttages ett tydligt, kortvarigt jonbrus, framkallat av
den hastiga "upprensning" med avseende på joner,
som äger rum inom fältområdet.
Belysande för anordningens höga känslighet är
följande experiment. Nätelektroden borttages och på
dess plats anbringas en liten platinatrådsslinga,
358
25 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
