Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1936 - Några nyheter inom cellulosa- och pappersindustrien, av J. Vestergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km sk Tidskrift
Pentosanhalten växlar avsevärt (6,8—9.2 %) och
stiger nedifrån och uppåt i stammen. Denna
stegring uppgår i vissa fall ända till 1 %.
Mängden ättiksyra och myrsyra erhållen vid
behandling av de olika träproven med kalkvatten
växlade mellan 1,65—2,15 %. Acetylprocenten stiger med
höjden i stammen. Flottning av veden sänker icke
nämnvärt vedens acetylhalt.
Sulfitkokning av veden har visat, att de olika
vedproverna behövde ungefär samma tid för uppslutning.
Ved med breda årsringar kunde dock färdigkokas på
något kortare tid än tätvuxen ved. Typiskt
irod-växt ved ger för samnia uppslutningsgrad 2—3 %
mindre utbyte. Kommer inan över en volymvikt hos
veden av 0.4, är utbytet av massa med samma
klor-tal nästan konstant.
Massa av frodvuxen ved och av toppved från de
långsamt växande träden från Västerbotten är
relativt hårdmald. Vedproven av de frodvuxna träden
ge en i alla avseenden svagare massa än de vedslag,
som hörröra från långsanit växande träd. Alldeles
särskilt framträder detta i rivhållfastheten. Det är
emellertid icke säkert att en tätvuxen gran alltid
ger en massa av hög slithållfasthet och högt
sprängtryck. Hittills har det visat sig, att de massor, som
visa högsta hållfasthetsegenskaperna, härröra från
medhärskande (Dalarna) resp. undertryckta träd
(Västerbotten).
Sulfatkokning av vedproverna har visat, att
typiskt frodväxt ved likasom även mycket tätvuxen
ved med hög ligninhalt uppslutes långsammare än
andra vedslag. Vedförbrukningen är i likhet med
vad fallet var vid sulfitkokningen väsentligt större
för frodvuxet virke. För ernående av samma
uppslutningsgrad går det åt 5—10 % mera ved för
sulfat- än för sulfitkokningen. De svårkokta
trä-sorterna, särskilt de frodvuxna, ge massor, som malas
betydligt svårare än de andra. Skillnaden i
mal-ningstid för ernående av en malningsgrad av 45 %
S. R. kan uppgå ända till 30 %. Vad beträffar
av-slitningslängd och sprängtryck visa de olika
vedslagen inga nämnvärda olikheter. Gäller det däremot
rivhållfastheten, så befinnes, att massorna från de
frodvuxna vedproven äro avgjort underlägsna de
andra. Fiberlängden gör sig tydligen här starkt
gällande.
2. Beträffande tallved.
Volymvikterna växla mellan 0,3,9 och 0,45 för prov
med mer än 7 årsringar. Hos frodväxt virke är
volymvikten i allmänhet mindre än hos tätvuxet.
Åldern vid kärnbildmngens början ökas ju
nordligare växtplatsen är belägen.
Medelfiberlängden varierade för de olika proven
mellan 1,8 och 3,2 mm, under det att fiberbredden höll
sig ganska konstant, nämligen mellan 0,036 och 0,044
min. I samma träd avtager såväl fiberlängd som
fiberbredd mot toppen.
Extraktionsmängderna växla betydligt för de olika
vedproven, acetonextraktet mellan 0.40 och 1.50 %.
Det högsta förekommande totalextraktet (eter- och
acetonextrakt) var 9 %.
Ligninhalten visar ganska små variationer, 26.0—
28,8 %. Skillnaderna i pentosanhalt och askhalt äro
däremot mera framträdande. Såväl pentosanhalt
som askhalt stiger regelbundet mot toppen av varje
träd.
Vid sulfatkokning till ett klortal av 6—7 var
koktiden praktiskt taget densamma. Utbytet växlade
däremot avsevärt, mellan 43,8 och 50,9 %, räknat på
hartsfri ved.
Vad beträffar malbarheten är massa framställd av
tallved ovan krongränsen mera svårmald än massa
från ved i stammen under krongränsen. Massornas
styrka varierar från träd till träd blott obetydligt
mera än vad som är fallet med ved från olika delar
av samma stam. Papper av olika massaprov visar
en slitlängd och sprängstyrka, som ökar för vedprov,
tagna högre upp på stammen. Med rivhållfastheten
förhåller det sig tvärtom.
Då den äldsta och mest använda metoden för
fuktighetsbestämning i ved genom uttorkning i
torkskåp tager ganska lång tid, har inan sett sig om efter
andra utvägar att utföra bestämningen.1
En av dessa utvägar är destillation med kolväten,
särskilt xylol. Den sönderdelade veden extraheras
med xylol i en kolv, som är ansluten till en kylare,
i vars undre, kalibrerade del överdestillerat vatten
och xylol avskilja sig och vattenmängden direkt kan
avläsas i cm3. Detta kan ske på 1/2 timmes tid.2
Man kan även använda sig av
jämviktsförhållandena mellan fuktighetshalten hos luften och veden.
För bestämning av luftfuktigheten använder man då
hygrometrar av olika slag eller indikatorer, bestående
av pappersremsor, som äro indränkta med sådana
hygroskopiska salter, som ändra sin färgton alltefter
fuktighetshalten. En hel del apparater äro
konstruerade för mätningar av dylikt slag.
Snabbast företages emellertid fuktighetsmätningen
på elektrisk väg. Det enklaste sättet är att uppmäta
det elektriska motståndet, vilket ända till
mättnings-punkten växlar med stigande vattenhalt efter en
enkel logaritmisk funktion. Tyvärr influeras
resultatet även av andra faktorer, såsom de olika
elek-trolyternas växlande ledningsförmåga saint den
anatomiska byggnaden hos provet. Av detta slags
mätinstrument finner man även olika konstruktioner, som
skilja sig i avseende på polernas anbringande på
provet osv. Ett väsentligt framsteg på detta område
erbjuder Siemens-Halskes fuktighetsmätare, med
vilken man bestämmer vedens ohmska motstånd.3
Medelst en vevinduktor sändes en likriktad ström så
länge genom provstycket, att en i ledningen befintlig
kondensator uppladdas och en lampa blir lysande.
Den tid, som åtgår för uppladdning av kondensatorn,
är beroende av provstyckets motstånd och detta i sin
tur av fuktighetsgraden. — Apparaten är lämplig för
att uppmäta fuktighetshalter mellan 5 och 32 %.
Resultaten visa en noggrannhet av ± 1 % vid
fuktighetehalter intill 12 % och däröver en noggrannhet av
±2 %.
För att någotsånär tillfredsställande befria
sulfitflisen från damm och mindre smutspartiklar nödgas
man vid vanliga roterande såll eller skaksåll
använda en ganska grov perforering. Detta förorsakar
avsevärda vedförluster, emedan för kokning
användbara stickor medfölja avfallet och endast nyttiggöras
såsom bränsle. Dylik förlust ökas med desintegre-
1 Edgar Mörath i Die Zellstoff-Faser 1035, 2.
2 Svensk papperstidning 1932, 650.
3 Zellstoff und Papier 1935, 18.
404
29 aug. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
