Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1936 - Några nyheter inom cellulosa- och pappersindustrien, av J. Vestergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Koksyran är sålunda i sin normala
sammansättning ingalunda ett för massafibern ofarligt reagens,
vilket man hittills allmänt föreställt sig.
Förhållandet belyses ytterligare av författarens synnerligen
intressanta undersökningar över koksyrans diffusion
i veden vid sulfitkokningen.1 Dessa ådagalägga, att
den katastrofala försämring av massans styrka, som
inträder, när isolerade fibrer utsättas för inverkan av
kokande syra, huvudsakligen beror av koksyrans
höga aciditet, som motsvarar ett pH-värde av
omkring 2,3. Att fibrerna i flisen icke på samma sätt
förstöras beror på att vätejonkoncentrationen inuti
fiberväggen är ofantligt mycket lägre än hos den
kokande syran utanför, nämligen med ett pH-värde av
3—4. Inuti vedsubstansen bliver även metall
jonhalten, dvs. kalciumkoncentrationen, mycket låg och
minskas i samma grad som vätejonkoncentrationen
sjunker.
Sulfitkokningen förlöper i tvenne stadier, nämligen
bildningen av fast lignosulfonsyra och denna syras
utlösning. Den senare reaktionen regleras av
koksyrans vätejonkoncentration. Vid det normala
sulfitkoket är ligninutlösningen otvivelaktigt en
mono-molekylär reaktion, dvs. reaktionshastigheten är i
varje ögonblick proportionell mot förhandenvarande
mängd lignin. Koncentrationen av den fasta
ligno-sulfonsyrans vätejoner vid det vanliga sulfitkoket är
icke betydande i jämförelse med lösningens
vätejon-koncentration.
Det har gjorts gällande att koksyran diffunderar
in i veden uteslutande i fiberriktningen. Försök visa,
att detta icke är fallet. Koksyran diffunderar in och
den bildade lignosulfonsyran passerar ut i
övervägande grad i fiberns tvärriktning.
Synnerligen hindrande för diffusionen är den i
vedmassan inneslutna luften. Evakueringen spelar
därför en synnerligen stor roll för erhållande av en
för jämn uppslutning erforderlig diffusion, när det
gäller tjockare vedbitar, resp. mycket grov flis.
Resultatet av en undersökning över kokning av
sulfitmassa med gasad syra sammanfatta prof. Erik
Hägglund och civilingenjör Ebbe Geijer sålunda.2
Under normala förhållanden inverkar gasad syra icke
ogynnsamt på vare sig uppslutningshastigheten eller
cellulosans kvalitet. Endast i det fall koksyran
innehåller större mängd terpener eller cymol äventyras
syrans stabilitet, varigenom misslyckade kok kunna
föranledas.
För 25 år sedan publicerade P. Klason sitt
tekniskt så värdefulla arbete, beträffande
"oregelmässig-lieter i kokprocessen vid framställning av
sulfitcellulosa och deras orsaker". Därmed erhölls en
förklaring på en del misslyckade sulfitkok, som
förekommit i några fabriker, vilka hade begagnat
Falu-kis vid framställningen av sulfitkoksyra. Klason
kunde uppvisa, att dessa störningar berodde på
ytterst små mängder selen i koksyran, som vid
upphettning katalytiskt påverkade syrans sönderfall, så
"att kalken vid kokningen gick ut för tidigt" och
följaktligen ledde till att koket måste avbrytas redan på
ett tidigt stadium.
i Svensk papperstidning 1936, 95.
-’ Svensk papperstidning 1935, 41.
Klason angav, att en halt av 0,5 mg selen pr liter
koksyra är en "dödlig dosis", dvs. tillräcklig för
att under en normal koktid och koktemperatur (135°)
driva syrans sönderdelning så långt, att hela
sulfithalten utfaller som gips.
Dessa resultat bekräftades senare av P. Wolkoff.1
Vid en selenhalt i koksyran av 0,32 mg pr liter
erhöll han en mörkfärgad, värdelös massa med en
askhalt av 6 %. Wolkoff angav den vid fabriksdrift
maximalt tillåtna selenhalten till 0,1 mg pr liter.
Prof. Erik Hägglund jämte medarbetare2 har
återupptagit denna fråga till ingående behandling
under hänsyn till att den tekniska koksyran i de flesta
fall icke är en ren bisulfitlösning utan även,
beroende av anordningarna för S02-återvinning,
överlutning m. m., kan innehålla andra substanser, som
menligt påverka reaktionsförloppet. Exempelvis
kunna även sockerarter och terpener ingripa i
sulfitets sönderfall. Beroende på de samverkande
orsakernas betydelse skulle man därför hava att räkna
med en varierande grad av känslighet hos olika
koksyror allt efter beskaffenheten och mängden av däri
ingående föroreningar.
Undersökningarna hava även visat, att så är fallet.
Man kan icke ånge någon viss fixerad gräns för
tillåten selenhalt i syran. I rena koksyror är det
sålunda möjligt att gå upp till relativt höga
selenkoncentrationer, exempelvis 1—2 mg pr liter utan att
koket behöver misslyckas. Innehåller koksyran
föroreningar av olika slag, tål den icke på långt när
en så hög selenhalt, I den gasade syran finnas flera
ämnen, som bidraga till att öka selenets inverkan.
Dessa substanser ingå allt efter driftsförhållandena
vid olika fabriker i varierande koncentrationer i den
för kokningen beredda syran. Sålunda kan man
mycket väl förstå Wolkoffs uppgift om, att i vissa
fall en selenhalt av endast 0,2 mg pr liter kunde ge
anledning till misslyckade kok. Man har alltså i
dylika fall i tekniken att göra med en kumulerad
verkan, härrörande från flera med varandra
samverkande föroreningar, varav selen är en.
Emellertid åstadkommer närvaro av selen alltid en stegrad
reaktionshastighet, som särskilt gör sig gällande i
slutet av koket.
Driftsingenjör C. R. Bergson i Sörstafors
sulfitfabrik, Kolbäck, liar publicerat olika av honom
gjorda erfarenheter vid sulfitkokning3 och
sammanfattar sina iakttagelser sålunda.
Svavelförbrukningen vid kokningsprocessen
(bortsett från förluster vid syraberedningen) är i praktisk
drift direkt proportionell mot mängden använd
tornsyra pr ton massa och denna syras SO„-halt. Härvid
förutsättes, att tornsyran icke tillförts några
återvinningsprodukter.
Ju högre återvinning av kokaren tillförd total
svavelmängd — ju lägre kan tornsyrans svavelinnehåll
vara, vilket betyder lägre svavelförbrukning.
Upprepade försök under längre driftsperioder med
olika kalkhalt i koksyran hava bekräftat föregående
erfarenheter, nämligen att högre kalkhalt än att
någon bisulfit finnes kvar till kokets slut är utan
betydelse för utbyte och massakvalitet.
i Ref. i Zellstoff & Papier 1925, 355.
- Svensk papperstidning 1935, 659.
3 Svensk papperstidning 1935, 519.
406
29 aug. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
