Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 5 sept. 1936 - Om Thule. En hypotetisk studie, av Ingemar Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
5 SEPT. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 36
o
1 9 3 6 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 66
INNEHÅLL: Om Thule, en hypotetisk studie av överste Ingemar Petersson. — Notiser. — Litteratur. —
Sammanträden.
Om Thule.
En hypotetisk studie av överste INGEMAR PETERSSON.
1 modern tid torde den allmänna uppfattningen vara,
att Thule är ett egennamn utan härledning och
att med Thule avsågs skandinaviska halvön. Ett
närmare studium av den dubbla frågan ger emellertid
vid handen, att man kan ifrågasätta riktigheten av
denna uppfattning.
I. Den språkliga härledningen av ordet Thule.*
Thule omtalas, såsom bekant, av tvenne latinska
författare, Plinius (10) och Tacitus (11), vilka levde
omkring 100 år e. Kr. Deras historiskt-geografiska
uppgifter om Thule utmynna däruti, att en grekisk
geograf och sjöfarande vid namn Pytheas, bosatt i
kolonien Massilia (Marseille), skulle varit den, som
för medelhavsfolken först tillkännagivit förekomsten
av land norr om Britannia. Detta nya land skulle
han ha givit namnet Thule samt förklarat, att det var
det nordligaste man kunde komma till och att
detsamma utgjorde gränsen mot norr för mänsklig
bebyggelse. Upptäckten ifråga skulle hava skett ca 345
år före vår tidräknings början. De ovan nämnda
latinska författarna gåvo därefter egennamnet Thule
epitetet "ultima", det yttersta, dvs. längst bort
liggande landet. Man kan emellertid draga i tvivelsmål
tillförlitligheten av Pytheas’ skriftliga berättelse, för
länge sedan försvunnen och antagligen ej ens i
original tillgänglig, då de omnämnda latinska
författarna skrevo sina geografiska verk och därvid gjorde
vissa utdrag av äldre återgivanden, hämtade ur
Pytheas’ över fyrahundra år tidigare författade
redogörelse för sina upptäckter. Som stöd för detta
tvivelsmål må bland annat framdragas, att redan under
antiken tvenne kända geografer, Polybios (4) och
Strabo (5), rent ut betecknade Pytheas såsom en
otillförlitlig auktor. Man torde därför kunna göra
det nära till hands liggande antagandet, att Pytheas
varken var den förste upptäckaren av Thule eller ens
namngivare av det tidigare upptäckta landet. Man
står då inför frågan: vilken eller vilka hava varit
Pytheas’ föregångare?
I Homeros’ (2) dikter förekomma uttryck, som giva
anledning till den slutledningen, att vid den tid, som
avses i dessa, dikter, man ej skilde på betydelsen av
"norr" och "där mörker råder". Så uttalar i
trettonde sången av Odysséen den i en ynglings skepnad
uppträdande Athene till Olysses:
i De i uppsatsen angivna hänvisningssiffrorna motsvaras
av de 1 efterföljande kommentar Intagna siffrorna.
Främling, en dåre du är eller fjärran ifrån du kommer,
Efter du frågar dig för om vårt land, ty icke så okänt
Är i sanning dess namn, men känt av otaliga männskor
Både bland folken, som bo emot morgonrodnan och
solen,
Och i cle länder, som breda sig ut mot det skymmande
mörkret.
Ett ytterligare belägg för nyssnämnda förhållande
ligger bland annat uti namnet på havet norr om
Mindre Asien, varest de i Homeriska dikterna
skildrade händelserna ägde rum. Detta hav kallas än i
dag Svarta havet, ett namn, som lär stamma från det
fornarabiska, eventuellt från det närbesläktade
fenici-ska språket. Det namn, som greker och romare gåvo
samma hav, var Pontus euxinus. Det sista ordet är
ett latiniserat grekiskt ord, som betyder
"gästvänlig"’, således ett ord, som icke har med "norr" eller
"mörker" att göra. Men låtom oss återvända till
ordet "Thule"! Det lär i det språk, som fordom talades
i Syrien, hava funnits ett ord "tule", som uttytts
såsom "långt bort" (jämför grekiska ordet tele :=
fjärran). Det omtalas också, att de från fenicierna
härstammande carthagienserna använt ordet "tule" för
att beteckna det land, som var det längst bort belägna
av dem kända landet. En språkforskare,
fransmannen Bochart (20), anser ordet "tule" vara feniciska.
Det synes då ej uteslutet, att fenicierna, vilka liksom
de gamla araberna voro framstående och djärva
sjöfarare, — något, som varken grekerna eller romarna
hade namn om sig att vara — först upptäckt det land
i norr, vilket av dem betecknades med Thule eller
"landet, där mörker råder". Många senare författare,
såsom Plinius, Solinus (16) och Tibullus (6), levde
ännu i den tron, att inom jordens nordligaste delar
rådde ständig natt. En latinsk poet, Statius (13),
som talar om Thule, har i sin tredje bok uttrycket:
"Den mörka flodmynningen i västra Thule" och i hans
fjärde bok förekommer "Det mörka Thules kuster",
vilka båda uttryck innebära, att Plinii och Taciti
"ultima Thule" är liktydigt med det mörka Thule. En
annan romersk författare, Annaeus Seneca (8), talar
också om ultima Thule. Alla dessa citat, i vilka
Thule föregås av adjektivet ultima eller annat dylikt
attribut, visa, att redan de romerska författarna under
antiken voro okunniga såväl om ordet Thules
semitiska härstamning som att ordet i sig självt hade
betydelsen av "norr", "mörker" eller "långt bort".
5 sept. 1936
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
