Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1936 - I Norge, av E. Hlr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklig överproduktion på kemister i Norge. I vad mån
den skärpta konkurrensen inverkar på de unga
ingenjörernas duglighet är självfallet svårt att bedöma för
en utomstående, men får man draga några slutsatser
av vissa uttalanden som under hand gjorts från
kompetent håll, torde den gallring av adepterna, som
sker vid landets egen högskola, knappast ge det
resultat, som bäst motsvarar industriens behov. Det
ligger ju även i öppen dag, att ett urval, som
huvudsakligen baseras på skolbetyg, i första hand främjar
de s. k. skolljusen, medan lämpligheten för industriell
tjänst blir prövad först på ett alltför sent stadium.
Förmodligen ligga förhållandena ungefär lika till för
vår egen del.
Konjunkturuppsvinget har medfört, att anspråken
på N. I. F:s arbetslöshetskassa betydligt minskats
och att kontingenten i år kunnat sänkas från 10 till
5 kronor. Föreningen disponerar nu en
arbetslöshetsfond på ca 60 000 kr.
Föreningen har även gjort anstalter för att bereda
kvalificerade ingenjörer större insteg i statens
vägväsende. Vägbyggnadsstaten har i Norge liksom i
Sverige expanderat synnerligen kraftigt under
senare år, ej minst på grund av nödhjälpsarbetena.
Tillsammans med Norges Industriforbund har
föreningen utarbetat normalkontrakt för
ingenjörsanställningar, som man hoppas skall röja många av de
nuvarande missförhållandena ur vägen.
Ett betydande arbete har föreningen nedlagt på
att bereda bättre anställningsförhållanden för
statens assistentingenjörer, vilket synes ha resulterat i
att avancemangen inom kåren efter långt uppehåll
åter kommit igång. Föreningen har även genom en
kommitté sökt reglera statsingenjörernas
löneförhållanden och har vidare igångsatt en utredning av de
yngre ingenjörernas ekonomiska förhållanden. Att
döma av de upplysningar anmälaren inhämtat, väntar
man sig även, att föreningen med samma energi
skall söka förbättra de privatanställda ingenjörernas
villkor.
Den första dagen avslutades med ett frivilligt
samkväm på "Röde mölle". Pressgruppen var för sin del
inviterad till middag å Ekebergsrestauranten, där
deltagarna hade ett ypperligt tillfälle att lära känna
varandra och få se staden från den troligen
fördelaktigaste synpunkt som står att uppbringa.
Mötets andra dag, som huvudsakligen upptogs av
föredrag inom de olika facksektionerna, tillbringade
pressgruppen på Bygdö, där bland annat Norges
tekniska museum besågs under sakkunnig ledning av
dess föreståndare, ingenjör Philip Pedersen. Museet
har aktningsvärda samlingar men har ännu ej fått
sin lokalfråga löst. I de till folkemuseet hörande,
förhyrda lokalerna ordnas emellertid
grupputställningar av stort aktuellt intresse. Man frågar sig
blott, om den även i Sverige vanliga tendensen att
lägga museer långt ute på landet är så särskilt
lycklig. Visserligen spelar tillgången till tomtmark ofta
en avgörande roll vid valet av plats, men ett museum,
som skall tjäna undervisningen, bör väl först och
främst vara lätt tillgängligt.
Dagen avslutades med en bankett i
ingenjörshusets stora sal, som blev en synnerligen angenäm
upplevelse och visade, att våra norska vänner ej stå
oss efter i konsten att organisera en fest. Med
särskild tillfredsställelse kunde man notera, att talen
voro få, korta, spirituella och hörbara. Stor lycka
gjorde ingenjör Rønnings tal för damerna, minister
Eydes tack för hedersgästerna och direktör
Boeck-Hansens tack för de utländska gästerna. Festen
slutade med dans, som räckte långt in på tredje dagen.
Denna var för övrigt anslagen till en utflykt till
Ingierstrand vid Oslofjorden, där det blev
"anledning till sjöbad" (norskan har sina egenheter).
Emellertid avstod pressgruppen från denna
anledning för att i stället som Norsk Hydros gäster företa
en bilfärd till Rjukan under ciceronskap av
overingeniör Foss. I Rjukan, där ett helt dygn
tillbragtes, utövade platschefen, direktör Bjarne
Nilssen, ett utomordentligt värdskap.
Flertalet svenskar har troligen någon kännedom
om Norsk Hydros anläggningar. Åtminstone torde
kraftverken och samhället i Måneelvens dal samt
Birkeland-Eydes process vara välkända. Men
ingenting står stilla, allraminst inom tekniken, och från
bolagets vittomfattande anläggningar är nu
åtskilligt nytt att berätta. Först och främst är
Birkeland-Eydes process numera i stort sett nedlagd och ersatt
med Bosch-Habers ammoniaksyntes.
Ljusbågsugnarna i Notodden ha sedan 1934 ej varit i drift. I
Rjukan finnas visserligen några dylika ugnar i gång,
men endast för att säkerställa behovet av ånga.
Bosch-Habers metod ger ju 3—5 gånger så stort
kväveutbyte som Birkeland-Eydes och lämpar sig
dessutom synnerligen väl för de rena reaktionsgaser,
som man här kan arbeta med, nämligen
elektrolytiskt framställt väte samt kväve, framställt ur
flytande luft. I samband med att ammoniaksyntesen
infördes, slopades kraftöverföringen mellan Vemork
och Rjukan, och hela energien i Vemork, 200 000
hkr, förbrukas nu i ett elektrolytverk i sex våningar.
Härifrån ledes vätgasen och syret i rörledningar till
Rjukan. Denna säregna form av "kraftöverföring"
ställer sig billigare än den tidigare elektriska
energiöverföringen. Av den erhållna ammoniaken
förbrukas ungefär hälften för salpetersyreframställning på
platsen, medan den andra hälften transporteras i
tankvagnar till Eidanger salpeterfabrik.
Norsk Hydro producerar numera omkring 90 000
ton kväve (huvudsakligen i form av Norgesalpeter)
per år. Emellertid har man på senare tid upptagit
en del andra tillverkningsgrenar, nämligen
framställning av argon, kolsyreis och tungt vatten.
Argonframställningen har här kunnat göras mycket
enkel. Utgångsmaterialet är de vid
ammoniaksyntesen uppstående restgaserna, i vilka argongasen
anrikas. Den utvinnes ur dessa gaser genom en billig
kemisk process; i vanliga fall får man ju gasen
genom fraktionerad destillation. Man tillverkar argon
i huvudsakligen två kvaliteter, den ena med
87—88 % Ar, den andra med minst 99 % Ar. Gasen
användes främst som fyllning i glödlampor, men man
väntar sig även avsättning därav inom stålindustrien,
där gasen skulle kunna användas som neutral
atmosfär i glödgningsugnar.
Tillverkningen av kolsyreis bygger på de stora
mängder kolsyra man erhåller vid reaktionen mellan
kalkstenen och salpetersyran. Även denna
tillverkning, som för övrigt upptagits först i år, ställer sig
billig och enkel. Efter rening av kolsyran fryses
denna ned med hjälp av flytande syre, som ju
erhålles som biprodukt vid kväveframställningen. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
