Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 31 okt. 1936. Specialnummer: Byggnadsintressen - Industriens lokalisering inom storstaden, av Ingemar Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kravet på direkt anslutning till järnvägar och
vattenvägar.
I stället hava emellertid de i mångt och mycket
frigjorda industrierna numera blivit pålagda andra
krav, som åter binda dem i fråga om valet av läge
inom ett stadssamhälle. Jag syftar här på de
hygieniska och sociala fordringarna. Så länge
industrien behöver elda med stenkol eller koks, har
frågan om avloppsgasernas och därmed följande fasta
partiklars oskadliggörande för den omkringliggande
nejden blivit en mycket viktig punkt vid lösandet
av industriens lokalisering. Kraven i hygieniskt
avseende hava numera sträckts så långt, att icke
allenast bostadsområden icke få ligga omedelbart kring
industrier, som sprida omkring sig rök och osunda
eller illaluktande gaser, utan industrien måste vid
valet av läge inom samhället också taga hänsyn till
de förhärskande vindriktningarna för att icke obehag
skall spridas till mera avlägsna bostadsområden.
Så hava numera i München och flera andra tyska
städer de kommunala myndigheterna, delvis på
grund av allmänna föreskrifter för landet i sin
helhet, tvungits att på ett mycket effektivt sätt gå in för
flyttning av äldre industrier från tidigare platser till
andra, som valts med hänsyn till sistnämnda
hygieniska krav. Då en stor del av dessa krav och de
lagparagrafer, varpå dessa krav vila, äro av så sent
datum, att de inverka icke allenast på blivande
nybyggnader, utan ävenledes på redan kanske i många
år befintliga anläggningars bestånd, har det givetvis
blivit angeläget för dessa kommunala förvaltningar
att tillse, att de krav på skadestånd i en eller annan
form, som dessa industrier uppställa och också hava
rätt att erhålla, skola bli så lindriga för samhället
som möjligt. Det har gått så långt inom åtskilliga
städer, att samhällena i fråga hava fått icke
allenast tillhandahålla ny mark till underpris eller
kanske utan ersättning, utan också fått betala en stor
del av kostnaden för anläggningarnas förflyttning
och modernisering. Stundom har man kunnat nöja
sig med att på samhällets bekostnad endast utföra
vissa moderniseringar inom anläggningen och driften,
för att företaget skall fylla de uppställda kraven i
hygieniskt avseende.
Ett stadssamhälle, som gått fram på ett
synnerligen kraftfullt sätt i fråga om lokaliseringen av
industrierna med hänsyn till de moderna kraven i
hygieniskt avseende är Stuttgart. Där har man för
högt pris köpt upp de gamla industriernas mark och
byggnader och anvisat dem ny plats med goda och
välordnade kommunikationer och även med lämplig
belägenhet i övrigt med hänsyn till förekomsten av
färdigbebyggda bostadsområden eller av fria
områden för uppförande av nya bostäder för
industripersonalens behov. I sistnämnda avseende torde Berlin
hava gått i spetsen och utgör ett synnerligen
efterföljansvärt exempel. Jag behöver endast peka på
ett sådant företag som Siemensindustrien, vilket
företag eller rättare sagt komplex av företag fått
sig anvisat plats för en helt ny stadsdel, avsedd för
personalens bostadsbehov, Siemensstadt.
Jag är härmed inne på den mycket betydelsefulla
och mycket svåra fråga, som kan betecknas såsom
den sociala. Den tid ligger icke långt tillbaka, då
man över huvud taget icke tog någon befattning
med eller någon hänsyn till industripersonalens bo-
stadsförhållanden. Man ansåg det vara personalens
fullständigt privata angelägenhet. Den anställde
skulle ha frihet att välja belägenheten av sin bostad
efter eget behag och utan att industriföretaget på
något sätt skulle vara hans förmyndare i detta
avseende. Denna ståndpunkt kunde ju ha sitt
berättigande och vara försvarad, så länge som
storstädernas bebyggelse var så att säga av primitiv
beskaffenhet, dvs. då industrier, bostadsområden,
kommunikationsanläggningar ni. m. lågo, för att använda
ett drastiskt uttryck, huller om buller i samhället.
På den tiden kunde ju den enskilde, som arbetade
inom en industri, välja sin bostad alldeles i
närheten eller längre bort. Ville han söka sig ut i
utkanten av samhället för att få tillfälle att få luft,
sol och grönska i större utsträckning, än vad som
kunde beredas honom i den inre delen av staden, var
det hans ensak, och han fick också stå den påföljd
i fråga om kostnader för resor till och från
arbetsplatsen, som han ansåg vara förenlig med sina
ekonomiska resurser.
Nästa skede i utvecklingen, vilket skede i stor
utsträckning alltjämt består, blev, att man kring
den inre staden byggde särskilda bostadsområden,
vilka voro uteslutande avsedda för detta ändamål
och för vilka stadsplanebestämmelserna voro
sådana, att industriföretag icke fingo slå sig ned inom
desamma. På detta sätt ha ju vissa av våra
förorter och trädgårdsstäder kommit till stånd. Denna
utveckling har alltjämt sitt berättigande under
förutsättning, att avståndet mellan arbetsplatsen och
bostaden begränsas Säj ä/tt resetider och
resekostnader bliva överkomliga för vederbörande.
Så länge stadens totala utveckling — den inre
stadens jämte tillhörande förstäder och förorter —
icke nått längre, än att man med tillgängliga
vanliga transportmedel av spårvägar och omnibussar
kan förflytta sig mellan bostaden och arbetsplatsen
på en tid, som icke överstiger 30 minuter, är allt
gott och väl, och man kan vara belåten med de
arrangemang, som dessa förorter och förstäder
erbjuda arbetarna och övriga funktionärer inom
industrierna. Storstädernas lavinartade tillväxt har
emellertid gjort, att, huru förutseende man än varit
vid planläggningen av dessa förorter och förstäder,
man icke räknat med att denna gräns med hänsyn till
resetid och resekostnader skulle vara så snart
uppnådd, som i verkligheten å många platser ägt rum.
Det märkliga förhållandet har inträffat, att ju
liberalare man varit och ju strängare man hållit på de
hygieniska synpunkterna i fråga om beredande åt
industriens arbetare av sol, luft och ljus, desto
besvärligare hava i realiteten förhållandena blivit, när
nu gränsen har nåtts för den stadsplanering, som
hitintills varit och ansetts allena saliggörande. Det,
problemet föreligger alltså nu inom storstäder, att
man ej blott har att sörja för industriföretagens
lokalbehov, utan jämsides därmed även för bostäder
på rimligt avstånd åt industripersonalen. Ja,
utvecklingen torde komma därhän, att det hitintills
begagnade receptet med ordnande av bostadsområden
utan hänsyn till industriernas lokalisering måste
övergivas.
Man frågar sig nu, vad man skall göra och vilka
nya anordningar i stadsplanehänseende och andra
hänseenden behöva vidtagas för att möta de olägen-
31 okt. 1936
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
