Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 26 dec. 1936 - Tekniken 1936 (forts.), av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magnesittegel, som i avseende på högeldfasta egenskaper
vida överträffa de gamla. Även i avseende på de
viktiga egenskaperna korrosions- (genom slaggangrepp)
och temperaturväxlingsbeständighet hava mycket
stora framsteg gjorts.
Detta har åstadkommits dels genom att utgå ifrån
de renaste i naturen förekommande magnesitarterna
("magnesidon" tegel), dels genom vissa tillsättningar
i tegelmassan.
Ett stort antal patenter hava uttagits på
fabrikationsmetoder och sammansättningar, och
nomenklaturen har riktats med en nästan förbryllande mängd
namn på nya tegelslag.
För svenska metallurger torde redan tegeltyperna
radex, dynamidon, magnesidon vara välbekanta,
medan andra såsom lovinit, porosidon, ritex, magdolit,
syndolag, barifrit etc. måhända äro mindre kända.
Märkligt är i tekniskt avseende porosidonteglet,
emedan man sökt motverka det skadliga inflytandet, som
inträngande slagg kan få på teglets elasticitet under
drift på det paradoxala sättet, att man försett
tegelytorna med en grovporös beläggning. I dennas
håligheter stannar den inträngande slaggen, och teglets
huvudmassa blir oberörd.
De tillsättningar, som huvudsakligast ifrågakommit
vid framställning av magnesittegel, äro lerjord
(Radex A, Lovinit I) eller kromoxid (Radex E,
Lovinit III). I synnerhet användningen av kromoxid (ca
20—40 %) har visat sig värdefull. Dylika tegel hava
vid provningar under lång tid motstått temperaturer
av nära 1 800° och samtidiga slaggangrepp samt ett
flertal temperaturavbrott.
Av stort intresse äro de talrika försök, som gjorts
att av dolomit (normaldolomit = MgCa × 2 Co3)
framställa en magnesitprodukt medelst frånskiljande
på kemisk väg av kalken. Det uppgives, att sådana
försök givit mycket lovande resultat, vilket
naturligtvis är betydelsefullt särskilt för vårt land, som är rikt
på dolomitbergarter, medan magnesit endast hos oss
förekommer i vissa delar av de lapska fjällen.
Till de egentliga magnesitteglen sluta sig ett antal
andra tegel, i vilka MgO ock spelar en huvudroll men
endast i kemisk förening med lerjord, järnoxid eller
kiselsyra. Detta är de s. k. spinellstenarna (spinell =
MgO × Al2O3) såsom "diamel" siemensit, magnoferrit
(MgO, Fe2O3). Vidare de s. k. forsteritstenarna
Forsterit = (MgO × SiO2).
Av särskilt intresse är beträffande de sistnämnda,
att det har visat sig möjligt att utgå från vissa i
naturen rätt allmänna bergarter (de s. k. olivinstenarna
och serpentinstenarna) och genom sammansmältning
av dylika med MgO åstadkomma värdefulla eldfasta
material. I detta fall har V. M. Goldschmidt gjort
mycket uppmärksammade insatser och även uttagit
värdefulla patenter.
Fabrikationen av Silika-tegel i en vid Höganäs
nyanlagd fabrik har gjort sådana tekniska framsteg, att
numera landets behov av förstklassigt Silika-material
för både stålindustri och gasverk kan tillgodoses,
vilket i brydsamma tider kan vara av stor betydelse.
Även har därstädes en fabrikation av magnesittegel
upptagits, vilket för stålindustrien, som ju hittills
varit beroende av import av denna produkt för
ugnsdrift, även kan bli av betydelse.
Arbetet med fasta ämnens ytkemi och allmänna
sorptionsreaktioner har övergått från ett osäkert
famlande till ett rationellt sökande på basis av
undersökningar av ämnenas i fråga gitterstruktur. Man nöjer
sig således icke längre med receptartade försök att
framställa ytaktiverade substanser för katalytiska
eller adsorptionsändamål utan har börjat, dels att
röntgenografiskt fastställa de aktiverade
substansernas art av felbyggnad och dess anpassning efter de
processer, varom det är fråga. Vid dessa
undersökningar ha metoderna med elektroninterferenser i
stället för de förut brukliga
röntgenstråleinterferenserna särskilt med hänsyn till själva ytskiktets
struktur visat sig ytterst fruktbärande. Det har
därigenom börjat bliva möjligt att skönja grunddragen av
sambandet mellan katalysatorstruktur och
reaktionsart. Dylika ytundersökningar spela också en allt
större roll även för flotationstekniken för ett
noggrannare anpassande av flotationsreagenser, spec. vid
selektiv flotation, till mineralens egenart, ofta
varierande med fyndorten. För blekningsprocessers
rationaliserande är ett likartat arbetssätt att anteckna.
Även på området metalltrådar för glödlampor ha
dessa elektroninterferensmetoder kommit till
användning. I detta sammanhang bör namnet Balandin
(Moskva) nämnas som en av de ledande.
I Sverige har professor Hedvall inlagt stora
förtjänster på detta forskningsområde.
Även från medicinskt håll har intresse visats för
det närmare utforskandet av adsorptionsmedlens
struktur och reproducibilitet vid framställningen. De
magnetiska egenskaperna hos ytaktiva ämnen och
deras inverkan på adsorptionsförloppen ha även från
detta håll uppmärksammats, som t. e. de olika
modifikationerna av järnoxid.
Närliggande är framställningen med konst av
preparat med felbyggda gitter för färgändamål. I. G.
Farben framställer således en järnoxid och rödfärg
av speciellt hög lyster utan att gå den vanliga vägen
över kisvittring eller sulfat. Det kan i detta
sammanhang också nämnas, att samma I. G. på basen av
resultat vunna vid undersökningar av oxiders
reaktioner med varandra numera framställer ett helt
spektrum av ytterst äkta och intakta oxidfärger.
Att omnämna är slutligen också att Schwiete vid
Kaiser Wilhelms Institut für Silikatforschung funnit,
att cementens viktigaste beståndsdel — Aliten eller
trikalciumsilikatet — har ett på grund av
aluminiuminsprängning (från aluminatet) felbyggt gitter, som är
av synnerligen stort intresse vid även tekniskt
förekommande viktig hydrotermal behandling av cement.
Det förefaller nämligen klart, att den väsentligt större
reaktionsförmågan hos 3 CaO • SiO2 sådant det
föreligger i cement än det syntetiskt framställdas just
beror på denna felbyggnad. De fasta ämnenas
reaktioner ha redan tillvunnit sig ett mycket stort och
synnerligen skiftande intresse från tekniken. Detta
gäller även indirekt därigenom, att man med dessa
reaktioner många gånger har möjligheten att erhålla
produkter fria från eljest svåravlägsnade tillsatsmedel
såsom fluor o. d. samt också därför att dessa "fasta
reaktioner" äga ett vittgående inflytande på
temperaturen för och mängden av senare inträdande smälta.
Det kända Fischerförfarandet för framställning av
bensin och oljor ur fasta bränslen genom att ur dessa
framställa vattengas eller halvvattengas med upp till
30 % kväve och sedan hydrera vid lågt tryck i
närvaro av katalysator synes på sista tiden hava lämnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
