Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utarbetad och för vissa ändamål synnerligen
användbar metodik kommit till. Lundegårdh använder som
energikälla acetylengaslågan, som har en väsentligt
högre temperatur än Bunsenlågan. Det är speciellt
för alkalianalyser, som den Lundegårdhska
metodiken har fått en mycket stor betydelse (6).
Den elektriska ljusbågen åstadkommes med 11U—
220 volts spänning (likström) på samma sätt, som
man driver en vanlig bågljuslampa. Det för analys
avsedda provet kan föreligga i fast form (i vilket
T
W
Fig. 1. Kopplingsschema för gnistinduktion. W växelström från belysningsnätet.
T transformator. C kapacitet. F gniststräckan. L induktionsspole.
fall det kan användas som elektroder, om det är
ledande), i pulver eller i lösning. I de båda senare
fallen användes som elektrodmaterial omsorgsfullt
renat kol eller rena metaller. I den nedre elektroden
(anoden) är en liten urholkning gjord, vari provet
införes. Detta är den vanligaste ljuskällan för
åstadkommande av atomernas spektrallinjer, varför man
kallar detta slag av spektrum för bågspektrum.
Den elektriska gnistan åstadkommes enligt
följande kopplingsschema: en från glödlampsnätet
kommande växelström W transformeras till ca 10 000 voit
genom transformatorn T, och kapaciteten C
uppladdas. Urladdningen sker genom gnistöverslag på
sträckan F. I strömkretsen är slutligen en
induktionsspole L inkopplad. Gniststräckan F’ säkrar
kapaciteten för överslag. (Se fig. 1.)
Fig. 2 visar ett för arbete med båg- och
gnist-spektra vanligen använt stativ.
Ett gnistspektrum är, till skillnad från ett
bågspektrum, till övervägande grad ett jonspektruin.
Apparaturen för upptagande av emissionsspektra
7
är i princip enkel. Fig. 3 visar schematiskt ljusets
väg genom en spektrograf.
Från emissionskällan E tränger ljuset genom
spalten S (omkr. 0,01 mm bred), som befinner sig i
brännpunkten för objektivet K. Genom detta blir det
di-vergenta strålknippet parallellt sammanbrutet,
varefter det passerar prismat P, där den spektrala
uppdelningen sker. Medelst linsen O sammanbrytas
strålar med samma våglängder till en skarp bild, som
registreras av den fotografiska plåten F.
De för analytiskt bruk mest lämpade
spektrograferna lia en dispersion mellan
2 000 och 5 800 Å. E., inom vilket man
för flertalet element finner de för analys
lämpligaste spektrallinjerna. För detta
dispersionsoniråde måste lins- och
prismasystemet bestå av kvarts eller
kvarts-flusspat, som icke absorberar de
ultravioletta strålarna, vilket som bekant är
fallet med glas. Fig. 4 visar en modern
konstruktion av en kvartsspektrograf, som fyller högt
ställda anspråk, både ifråga om bildskärpa,
intensitet och dispersion. Kamerans format är 6 X 24 cm
och dispersionen 2 000—5 800 Å. E. Tillverkare: Carl
Zeiss, Jena. Fig. 5 visar ett spektrogram över ett
antal grundämnen, upptaget med en
Zeiss-spektro-graf.
För underlättande av spektrallinjernas identifiering
äro spektrograferna försedda med en anordning,
varigenom en våglängds- eller mm-skala kan fotograferas
in på plåten (framträder på övre och nedre delen av
fig. 5). Identifieringen av spektrallinjerna,
isynnerhet om provet är sammansatt av flera komponenter
i olika koncentrationer, är inte alltid så enkel och
fordrar god övning och noggranna mätningar av de
för analys avsedda linjernas exakta läge och inbördes
avstånd. För analysen av de olika i ett prov
ingående komponenterna komma givetvis inte alla
spektrallinjer ifråga utan endast vissa linjer eller
linjepar — framför allt inom det ultravioletta
området — som av olika anledningar äro karakteris-
Fig. 2. Stativ enl. de Gramont som användes vid arbete
med båg- eller gnistspektra. 1 och 2 elektroderna.
3 och 4 klämskruvar. 5—10 justeringsskruvar för
elektroderna.
Fig. 3. Schematisk bild av ljusets gång i en spektrograf. E ljuskälla.
S spalt. K kondensorlins. P prisma. O objektiv. F fotografisk plåt.
tiska och entydiga för de olika atomslagen. Det
finnes numera ett flertal tabellverk, som upptaga
noggranna våglängdsuppgifter för de för analys mest
lämpade linjerna.
Tillvägagångssättet vid den kvantitativa analysen
av ett optiskt spektrum är i princip detsamma, som
gäller för röntgenspektralanalysen och skall därför
behandlas i ett sammanhang längre fram.
Spektralanalys medelst röntgenstrålar.
För att en atom skall kunna emittera ett
röntgenspektrum fordras ett kraftigare ingrepp i atomens
normala energitillstånd, än vad som kan
åstadkommas med de inom den optiska spektralanalysen an-
44
11 aprii. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
