Teknisk Tidskrift / 1936. Bergsvetenskap / 110 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

elliptisk genomskärning.[1] En grafisk integrationsmetod
föreligger även för oändligt långa malmer med
oregelbunden genomskärning. Den sistnämnda
metoden, vilken använder sig av de för gravimetriska
metoder utarbetade lösningarna för
tyngdkraftsstörningarna, har publicerats upprepade gånger av prof.
Haalck[2] men tyvärr alltid med teckenfel etc. i
formler och figurer, så att man måste varna för metodens
okritiska användning. Nyligen ha Rössiger och
Puzicha[3] kommit fram med en metod för oändligt
långa parallellepipedriska malmer, vilken
kombinerad med Sundbergs ändliga linjepols-metod synes vara
en något så när hygglig lösning på problemet om
magnetiska störningar från i fält långsträckta malmer.

Fig. 1. Utvisande längs- och tvärmagnetiseringarnas (T1 och T2 resp.) beroende av stupningen i förhållande till jordmagnetiska fältet (T) och dess inklination (i). Avmagnitiseringsfaktorn (P) är antagen till 0,01 för längsmagnetiseringen och till 0,90 för tvärmagnetiseringen, (motsvarande en malmlängd efter stupningen av ca 20 ggr malmbredden). Susceptibiliteten är antagen till 0,80. — Förklaring av termerna "Uppunkt" (Nippoldt’s "Aufpunkt") och "Subutgående" ("Suboutcrop").

En viktig sak som måste ihågkommas vid studium
av hithörande problem är att störningarna förändra
sig icke blott till skala utan även till karaktär vid
en förändring av den magnetiska susceptibiliteten.
Detta beror på avmagnetiseringsfaktorn, vilken
ingår i fältstyrkeuttryckena i följande form

χ¹ = χ / (1 + 4 π · P · χ)

där P = avmagnetiseringsfaktorn[4],

χ = verklig susceptibilitet,

χ¹ = skenbar (uppmätt) susceptibilitet.

För en sfär är P = 1/3, för övriga kroppar är P
beroende av kroppens form samt är olika i olika
riktningar. Dess maximivärde uppgår till 1, vilket
inträffar för skivformiga malmer i en riktning
vinkelrätt mot skivan. Magnetiseringen i denna riktning,
den s. k. tvärmagnetiseringen, blir därför starkt
reducerad, vilket framgår av följande tabell, där P
antagits till 1.

χ	χ1 i % av χ
0,001	99	Diabaser.
0,01	89	Magnetitimpregnationer.
0,1	44	Vissa fattiga magnetitmalmer.
1,0	7,4	Vissa rika magnetitmalmer (med ex. hög S-halt).

Vid ett högt χ blir därför tvärmagnetiseringen
försvinnande liten. Detta är anledningen till, att
betraktelsesättet med endast längsmagnetisering är
berättigat vid högt χ, och att det vanliga systemet med
poler arbetar så pass bra. Stupningens inverkan i
detta fall måste emellertid observeras såsom framgår
av fig. 1. För att få säkrare grepp på
avmagnetiseringsfaktorns inflytande vid linsformiga malmer
har jag utfört en serie laboratoriemätningar med
malmmodeller av slig, samt med jämförelsemätningar
enl. solenoidmetoden. Vid sistnämnda metod
ersättes malmmodellen med en konform solenoid, såsom
t. e. Sundberg1 tidigare gjort. Genom att använda
olika lindningar och olika strömstyrkor motsvarande
längs- och tvärmagnetiseringarna kunna de
magnetiska dragen återgivas fullständigt. Resultaten av
dess undersökningar komma att framläggas i annat
sammanhang.

Malmmineralens susceptibilitet. Det finns ju många
olika metoder för bestämning av den magnetiska
susceptibiliteten — torsionsvågmetoden, lörd Kelvins
vågmetod, induktionsmetoden, magnetometermetoden.
ballisitiska metoden.2 För prospekteringsändamål
önskar man ju veta susceptibiliteten vid en fältstyrka
av jordmagnetismens styrka. Eftersom y. är
beroende av fälstyrkan har för vårt ändamål de metoder
företräde, där denna kan hållas låg. Ute vid
gruvfält är en av Koenig^sberger3 ursprungligen angiven
metod, där induktionen i malmstycken från polen av
en magnetnål uppmätes, mycket lämplig, då
instrumenteringen är så enkel.

Av de många undersökningar som utförts över
malmers susceptibilitet är för oss den av professor
Bring4 utförda undersökningen av särskilt intresse,
enär materialet var järnmalmssliger från svenska
fält. Då avsikten med Brings undersökning var att
bestämma x vid de fälstyrkor som användes i
magnetisk anrikning, dvs. minst 1 000 gånger större än det
jordmagnetiska fältet, kunna siffrorna ej direkt
till-lämpas vid detta lägre fält. Man kan emellertid se,
att de svavelrika malmerna lia avgjort högre y. än
de svavelfria, vilket ju bestyrker det sedan väl
hundra år kända faktum att "heta malmer dra
magneten starkt". Det är emellertid ej enbart närvaron av
S utan den kemiska sammanhållningen i allmänhet
(oxidationsgrad, närvaro av TiO, etc.), som
bestämmer Ett överskott av FeO ger ett stort x-värde.°

Betydelsen av att känna verkliga värde
framgår tydligt av ex. Rössigers och Puzichas6 formel för
en skivformig malm med lång fältutsträckning,
vilken, om hänsyn tages till avmagnetiseringen, kommer
att lyda:

där ^ Z = malmmagnetismens
vertikalkomponent i C. G. S. enh., dvs. i y • 10r’.
b — malmbredden,
a = djupet till övre malmgränsen,

i K. Sundberg, 1923, 1. c.

- Se t. e. Wien-Harms, Handbuch der Experimentalphysik,
Bd 25, del 3, Leipzig 1930.

3 Zentralbl. f. Min. etc., Abt. B 4, p. 97, 1929.

4 G. Bring, J. K. A. 1927, p. 415.
•r> Koenigsberger, 1934, 1. c.

o 1. c.


Dordtàche

Subutyoende

110

11 aprii. 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>