Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berg svetenskap
j*1! = skenbara susceptibiliteten i
malmens längdriktning,
r„ = magnetiserande fältet i samma
riktning,
v.12 och Tl = motsvarande värden i
tvärriktningen.
x = avståndet mellan observationspunkt
och malmens "tippunkt".
Om man jämför denna formel med definitionen på x1
finner man, att för ett visst malmdjup och
approximativt samma form är i en viss punkt A Z = b • y.-
konstant. Eftersom x vid samma järnhalt kan variera
mellan ex. 0,2—1,0 betyder detta att den malmbredd
som man uppskattar med användning av ett visst x
kan vara upp till 5 gånger för stor eller för liten.
Det är därför nödvändigt att känna y, för den
malmtyp, som man hoppas påträffa inom mätområdet.
En metod, som jag för A.-b. Elektrisk malmletning
använt beträffande Smältarmossgruvan, är att
beräkna x ur skillnaden mellan två magnetiska
mätningar vid olika tidpunkter samt de malmkvantiteter,
som brutits under mellantiden enligt gruvkartan och
brytningsstatistiken. I den utländska litteraturen1
finnas flera fall omnämnda, där draget varit så
starkt, att malmdimensionerna jämte å borrkärnor
eller andra provstycken bestämda värden för * och
remanens ej kunna förklara dragens styrka. En
metod att utreda dylika frågor är den ovannämnda med
användning av kartor från olika brytningsstadier.
Det är därför även ur denna synpunkt viktigt att
tillvarataga äldre kartor.2
Xågra exempel på nyligen utförda magnetiska
mätningar.
Witwatersrand. Detta område är som bekant
världens utan jämförelse största guldproducent.3 Malmen,
"Main reef", utgöres av ett kvartsigt konglomerat
av ca 1/2—2 meters bredd, utgörande ett led i norra
flanken av en vid skål av sediment, den s. k.
Wit-watersrand-formationen. Malmens längd i fält inom
det nu brutna området från Randfontein till
Heidelberg är 150 km. Åt sydväst från Randfontein till
’Klerksdorp, en sträcka av över 100 km, är malmens
utgående täckt av ca 500—1 000 meter dolomit, som
diskordant överlagrar Witwatersrandformationen.
Det är inom detta område, Far West Rand, där
brytning ännu ej börjat, som de stora magnetiska
mätningarna utförts.4 Malmen är i förhållande till djupet
så smal och saknar f. ö. särskilt utpräglade fysiska
egenskaper, att en direkt geofysikalisk kartering är
utesluten. Malmen har en stupning in åt skålen av
ca 35—60° vid Central Rand (mitt på norra flanken),
men på båda sidor härom blir stupningen flackare.
I liggandet till malmen finnes emellertid en serie
magnetitrika lerskiffrar, nio till antalet, vilkas
sub-utgåenden kunna påvisas magnetiskt. Det starkaste
draget erhålles från West Rand Shalelagret, vilket
ligger ca 2 000 meter under Main Reef. Emellan
1 Se ex. Haalck, 1. c.
2 Dragens skillnad vid olika brytningsstadier har tidigare
uppmärksammats av Sundholm, se Teknisk tidskrift Kemi
och bergsvetenskap 1898, p. 45, 1900, p. 64.
ü Se Th. Dahlblom, Teknisk tidskrift Bergsvetenskap 1936,
p. 86, där även sidomalmerna beskrivas.
< För en del av dessa mätningar, se R. Krahmann, 1. c.
14 nov. 1936
dessa lager finnas ytterligare 2 magnetiska skiffrar,
vilka giva svagare indikationer, Government Reef
Shale och Jeppestown Shale, av vilka den sista
ligger ca 600 meter under Main Reef. Vid en
stupning på nära 40°, vilken är vanlig i den sydvästliga,
täckta delen, betyder detta, att avståndet mellan
malmen och närmaste magnetiska anomali är ca
1 500 meter och avståndet mellan malmen och
huvud-anomalien över 4 000 meter. På grund av de
regelbundna stupnings- och mäktighetsförhållandena kan
emellertid malmens läge bestämmas genom
extra-polation på mindre än 100 meter när. Styrkan av
West Rand Shale anomalien är ca 1 000 y. de övriga
några hundra y. Dragen äro i Far West Rand
synbarligen orsakade enbart av induktiv magnetism, på
East Rand är däremot ofta remanensen starkt
framträdande. Mätningen sker med Schmidts våg, och det
är praktiskt taget endast vertikalintensiteten som
uppmätes. Resultaten ha visat sig stämma mycket
väl. De kontrolleras med diamantborrningar, varav
de senare åren utförts ca 60 000 meter årligen, dvs.
mer än i något annat gruvdistrikt, möjligen med
undantag av Ontarios gruvområde. Eftersom även
guldhalterna och malmbredderna inom Far West
Rand visat sig vara minst lika goda som inom gamla
Rand, synes det därför säkerställt, att redan inom
några år en avsevärd guldproduktion skall komma
i gång här. F. n. är börsvärdet för de bolag, som
hålla marken, och som företagit de magnetiska
mätningarna och borrningarna icke mindre än ca 400
millioner kronor.
Det är emellertid ej endast subutgåendet av
mag-netitlerskiffrarna, som karteras. Både gamla och
nya Rand övertväras av en mängd diabasgångar.
Dessa giva starka magnetiska drag på grund av stark
remanens. Denna är lyckligtvis i regel omvänd i
förhållande till jordmagnetismen, så att dragen från
diabasgångarna kunna skiljas från övriga drag. Den
absoluta styrkan av dessa drag överstiger vid lika
djup ofta styrkan av magnetitlerskiffrarnas drag.
Av andra större magnetiska mätningar kan
nämnas fortsättandet av Lake Superiorområdets kartering
— troligen det största malmmagnetometriska arbete
som hittills överhuvudtaget företagits. I Ryssland
ha de senaste 10 åren mycket omfattande mätningar
utförts, och Tiberg—Thalén-instrumenten äro mycket
använda. Bland resultaten kan nämnas upptäckten
medelst magnetiska och gravimetriska mätningar på
Kolahalvön av troligen rätt fattiga magnetitmalmer,
vilka dock uppges hålla hälften av hela jordens
järnreserv.1 Redan tidigare har ju det magnetiska draget
vid Stschigry i provinsen Kursk tilldragit sig stort
intresse,2 dels på grund av dess storlek, 200 km långt
och 2—30 km brett, dels på grund av dess starka
intensitet (ca 200 000 y eller ca 10 H). Borrningar ha
emellertid visat, att malmen, vars subutgående ligger
på ca 160 meters djup, endast håller 26—40 % järn
vid en malmbredd av 210—225 meter. Det starka
draget kan därför icke förklaras ur jordmagnetisk
induktion.
Av nyare mätningar i Sverige äro väl S. G. U:s
15-åriga arbeten i Västerbotten med Tibergs våg och
Schmidts våg de mest omfattande och troligen även
1 D. G. Uspenski, Beitr. zur angew. Geoph., V:l, 1935.
2 Se ex. Haalck, 1. c.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
