Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1936 - Frekvensanalys vid undersökning av radiostörningar, av E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Frekvensanalys vid undersökning av
radiostörningar.
Av E. T. GLAS.
Inledning.
När det gäller att konstruera störningsskydd för
en given störningskälla, inställer sig alltid frågan:
vilka frekvenser äro särskilt utpräglade och därför
framför andra i behov av att undertryckas? Skall
man uppmäta en störnings intensitet, måste man
vidare ånge vid vilken frekvens mätningen är gjord.
Av denna anledning är det av betydelse att tänka
igenom, huru energiens fördelning över
frekvensregistret blir i några enkla fall (utan hänsyn till
ledningens inflytande diskuteras först olika emk-typer).
Isynnerhet vid kvicksilverlikriktare är frågan av
betydelse. I det följande refereras några mätresultat
från telegrafstyrelsens radiobyrå och slutsatser
dragas därav. Särskilt spektrums "radiosvans’’ är
tacksam för experimentell undersökning. Vid
kvicksilverlikriktare ha radiofrekventa störningar börjat spela
en allt större roll i samband med användning av
gallerstyrning för spänningsreglering. Det gynnsamma
inflytandet av symmetrering m. m. skall även
närmare klarläggas.
På grund av frågans komplicerade art och den
ofullständiga kännedomen om premisserna i ett
enskilt fall, är man för att kunna föra räknemässig
diskussion nödsakad att gå in för starkt idealiserade
fall — och det är ju inte så ovanligt. Utan att göra
detta är det å andra sidan svårt att komma till
förståelse av vad som passerar. Anförda fakta äro
visserligen matematiskt självklara, men deras
till-lämpning i tekniskt resonemang är inte lika
självklar och, liksom allt klädande av samma figur i
olika dräkter, litet försåtligt. På de flesta områden
har man för övrigt nytta av att i tanken då och då
övergå till optisk analogi och resonera "spektralt".
Det är för övrigt just vad man gör, när den
symboliska metoden generaliseras till operatorräkning. Ett
lika enkelt som eklatant bevis för den praktiska
nyttan av det "spektrala" tänkesättet är fördelen med
att uppfatta en amplitudmodulerad våg som
bestående av ett knippe frekvenser för att förklara dess
störande inverkan. Förloppet vid s. k. stötresonans
är ett annat exempel, vandringsvågor på ledningar
framställda i form av rektanglar med karakteristisk
front ytterligare ett.
Principiell diskussion av spektrums allmänna
beskaffenhet.
Med frekvensanalys av en elektrisk storhet,
företrädesvis spänning eller ström, menas här, att
amplituden beroende av frekvensen experimentellt
klar-lägges. Genom att låna hos den optiska
terminologien kan man också tala om spektralanalys.
Spektrum kan bestå av ett antal linjer,
linjespektrum. Dämpningen är i sådana fall beroende av
linjeskärpan, så att skarpa linjer motsvaras av liten
dämpning. Om spektrallinjens bredd ökas under ett
försök, innebär detta att också dämpningen ökats.
Varje linjespektrum förorsakas av en eller flera
periodiska företeelser, vilkas matematiska ekvivalent
bli Fourier-serier i alla de fall, där
svängningsförloppet ej är enkelt harmoniskt, dvs. utfört med en
enda frekvens. Ett enkelt exempel är
"dubbelströms-växel" vid maskintelegrafi. Ha tecknen amplituden
T
1, och vart och ett varaktigheten så blir ek vi-
u
4 00 sin [(2 »+1)2*/]
valenten • 2–~-r^;-• En förut-
n „ — o 2« + l
sättning härför är emellertid, att teckenföljden
oavlåtligt upprepas mellan t — — oo och t—-\- oo, så
att tillståndet är i verklig mening stationärt.
Man kan också ha ett kontinuerligt spektrum, där
det finns energi för varje frekvens, ej blott för de
markerade linjelägena. Så fort den stationära
periodiciteten brytes — ljusbågen i en
kvicksilverlikriktare kan brinna ojämnt, man betraktar tidsmomenten
strax efter tändning av en fullkomligt jämn ljusbåge
e. d. — upphäves Fouriers vackra ekvivalens och
därmed också spektrums rena linjekaraktär. För
att hålla oss till ett konkret exempel återgå vi till
"dubbelströmsväxeln". Vi göra blott det nya
antagandet, att transmittera av en eller annan orsak
börjar sända ojämnt, så att första plustecknet efter
t — O missas, som fig. 1 a visar. Den ojämna
sändningen motsvarar felfri skrift överlagrad med ett
negativt tecken av begränsad varaktighet eller en
impuls, (enligt fig. 1 b).
Vilken är
"vågekvivalen-ten" till denna impuls?
Genom att i uttrycket
æ sin [(2 ra+1). 2*/]
’.-o 2 n + 1
utföra gränsövergången
T - oo få vi
ekvivalenten till tidsförloppet enligt
.. . .2 n
fig. 1 c. Av – = æ0
inses att linjerna æ0, 3 co0,
5 co0 . . . rycka varandra
allt närmare, ju större T
blir. I limes få vi en
kontinuerlig funktion, då
°° sin (2w+ \)æ0t _
i- o n + 1
2 ® sin(2ra+l)a>0i
71 n= O (2 M+ l)-CO0
4 jan. 1930
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
