Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1936 - Frekvensanalys vid undersökning av radiostörningar, av E. T. Glas - Några synpunkter på bedömning av antenner, av Lennart Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
800 000 p/s. Resultatet blev "avstörning" i det
behandlade fallet. Spänningarna uppmättes mellan en
ytterbransch och jord, karakterisera alltså
störningens osymmetriska komposant (jfr Rundradio och
radiostörningar, sid. 41—42). Den nämnda åtgärden
användes ofta framgångsrikt. Vid vissa frekvenser
ha reduktioner som 1 000 : 1 (60 dB) efter
symme-trering och inkoppling av småkondensatorer till
själva likriktaren observerats.
Fig. 9 åskådliggör reststörningen från en med
komplicerat störningsskydd försedd
diatermiapparat (avstörd för lokalmottagning). Symmetrisk
(bransch till bransch) och osymmetrisk (bransch till
jord) komposant ha tydligen ganska olika förlopp.
Huvudmaximum hos den osymmetriska
komposan-ten markerar diatermiapparatens egenvåglängd.
Trots att vi ha verklig avstämning, är detta
maximum dock icke så dominerande som man skulle
kunna tro. Det är åter störningsskydd och
ledningar, som inverka. Samma typ diatermiapparat
ger ej samma kurvor vid olika uppställningsplatser.
Avvikelserna kunna vara så stora, att det blir
alldeles omöjligt att definiera någon "störande
förmåga" hos apparaten som sådan. Som förut
framhållits komplicerar detta förhållande ali praktisk
störningsmätning, ty man kan ej utan vidare säga,
att den och den apparaten stör så och så mycket.
Anslutning och uppställning kunna inverka så mycket,
att man får vara tacksam att finna en övre gräns i
praktiska genomsnittsfall.
Katodstråloscillografen, med vars tillhjälp
atmosfäriska störningar kunnat analyseras så
framgångsrikt, har icke kommit till användning vid här
beskrivna undersökningar, som alla utförts i praktiskt
trängande fall, där blott begränsad tid stått till
förfogande.
Synpunkter på bedömning av antenner.
Av LENNART NYSTRÖM.
De olika länkarna i en radioförbindelse, räknat från
sändarens tonfrekventa generator, mikrofonen, till
mottagarens förbrukningsställe, högtalaren, bruka vid
en bedömning gärna betraktas var för sig. Mest
utpräglad går gränsen mellan sändare och mottagare.
Båda karakteriseras genom sina
förstärkaregenska-per, sändaren dessutom genom den modulerade
effekt, som tillföres antennen samt mottagaren genom
den utgångseffekt, som vid vissa krav på kvalitet
och selektivitet kan uttagas för viss spänning från
antennen. Inom mottagaren giva de olika stegen
bidrag till den totala förstärkningen och enligt
beräkningsmetoder hämtade från den speciella
telefontekniken räknas de i dämpningsmått (dB) i förhållande
till en bestämd nivå. En trådförbindelses
projektering kännetecknas av att för hela överföringen från
generator till förbrukningsställe fordras, med tanke
på störningarna, att impulserna alltid förstärkas över
en viss miniminivå.
För att kunna tillämpa samma betraktelsesätt på
en radioförbindelse måste antennernas roll som
dämpande element något närmare belysas. Följande
synpunkter ha framkommit vid undersökningar, som med
särskild hänsyn till fältmässiga radioförbindelser
utförts vid Fälttelegrafkårens radiolaboratorium.
I sin egenskap av energiomsättare blir för
sändareantennen sambandet mellan fältstyrka och inmatad
effekt och för mottagareantennen den vid anpassning
uttagbara effekten i förhållande till fältstyrkans värde
vid mottagningsplatsen av påtagligt intresse.
En sändarantenns effektivitet uttryckes alltså
genom
F2 d2
<7.= Pf
F = fältstyrkan i V/m.
Pt — tillförd effekt i W.
d = avståndet mellan sändarantenn och platsen
för fältstyrkemätningen i m.
Eftersom fältstyrkan antagits omvänt proportionell
mot avståndet, har detta uttryck blott praktisk
betydelse inom den zon där Austin’s utbredningsformel
gäller. Inom närzonen d < o X och utanför
fading-gränsen måste andra beräkningsgrunder tillämpas.
På motsvarande sätt kan mottagarantennens
effektivitet skrivas
9 m ’
F 2
1 vy
Fm = fältstyrkan vid mottagarantennen i V/m,
Pu = uttagbar effekt i W.
Dessa båda effektivitetstal hänföra sig vid fasta
antenner till en viss frekvens och för de fall, då man
kan räkna med konstanta eller små förluster vid
föränderliga antenner, till ett visst förhållande Z//L, där
I = den elektriska längden, bestämd av
strömfördel-ningen, och I = våglängden.
Sammanställda ge de ett mått på
antennverkningsgraden inom det utnyttjade området innanför
fa-dinggränsen.
Som skala lämpar sig förslagsvis motsvarande
effektivitetstal för förlustfri dipolantenn, matematiskt
bestämd enligt följande förutsättningar:
v/m
F =
Pt=Rs-PA W
IA = strömstyrkan i strömbuken i A,
R„ = strålningsmotståndet i strömbuken.
Härav följer bl. a., att en dipolantenn omsätter lika
mycket av den inmatade effekten i strålning obe-
46
7 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
