Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1936 - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
klaring av systemsvängningar av rappningskaraktär vid
vissa ledningssystem ber jag att få anföra följande.
Den 3 febr. 1935 mellan kl. 12,30 och 22,00 var
vindriktningen enligt en i Malmö hamn uppställd
vindmätare västlig och vindstyrkan nådde en hastighet av
21 meter vid upprepade observationer och tillfällen
under dagens lopp. Inom det starkt vindfångande
stationsområdet i Malmö sammanföll vindriktningen med
de elektriska ledningarnas huvudriktning. Längs
sträckan Malmö—Arlöv var den teoretiska longitudinella
vindkomposanten omkring 0," gånger den verkliga
vindresultanten. På grund av att banans under- och
överbyggnad bildar en vinkel av omkring 40° med den
över vattnet uppmätta vindriktningen är antagligt att
vindriktningen påverkas över banan då den träffar
kontaktledningssystemets bärtrådar och armutliggare,
så att den longitudinella vindkomposanten blir större
än 0,77 gånger den verkliga vindstyrkan. Särskilt torde
detta gälla relativt armutliggarna, vilka dessutom vräkas
med i vindriktningen. De svåra rappningsfenomen eller
"systemsvängningar", som inträffade nämnda dag inom
ifrågavarande ledningsområde, torde ge belägg för att
den longitudinella vindkomposanten icke får
försummas, när en förklaring skall ges till ifrågavarande slag
av vertikalsvängningar. Detta är av så mycket större
betydelse, som de rena vertikalsvängningarna i
väsentlig grad äro beroende av tre viktiga faktorer,
longitudinell vindkomposant, longitudinell eftergivning eller
dämpningsförmåga i armutliggare eller
trådupphäng-ning (även vid transversell vindpåkänning) samt även
olika strömavtagares relation till kontaktledningen. Ing.
T. har icke beaktat sammanhanget mellan dessa
förhållanden och de olika slagen av vertikalsvängningar
varför framställningen blivit ofullständig och
slutledningarna rörande orsaken till svängningarna i viss
mån missvisande.
Ovannämnda registrerande vindmätare anger den
observerade maximala medelhastigheten under viss tid.
Under kortare tidsintervaller ökas givetvis
vindhastigheten. Den praktiska betydelsen av den longitudinella
vindkomposanten för ifrågavarande ledningssystem
torde bäst framgå av följande överläggning.
Ett rörligt avspänt ledningssystem med tretton
upp-hängningspunkter inom varje halvsektion, 60 m
stolp-spann, 80 mm2 kontakttråd och 50 mm2 bärlina samt
med normala utliggare och dragstänger för uppbärning
av bärlina, bärtrådar och kontakttråd, antages bli
utsatt för högsta vindstyrka enligt normerna i förening
med isbeläggning. Sammanfaller nu vindriktningen
med ledningssystemets huvudriktning bli variationerna
i dragspänningen i bärlina och kontakttråd å ömse
sidor om mellanstolpen i sektionens mittpunkt
betydande, emedan den longitudinella vindkraftens
sammanlagda inverkan vid avspänningsstolpen å
vindsidan kommer att överstiga 400 kg, vilket medför
motsvarande minskning av trådspänningen vid
förankringsstolpen. Å andra sidan ökas dragspänningen å
bärlinan med omkring 250 kg för den sektion som ligger
i vindriktningen. Även om man räknar med 40°
anfallsvinkel, varvid den longitudinella vindkraften i förra
fallet överstiger 300 kg, bli de vertikala partial- och
systemsvängningarna, som framkallas genom den
oundvikliga variationen i vindstyrkan, av katastrofal natur
i sådana fall att icke lämpliga motåtgärder vidtagas.
Minskas stolpavståndet vid bibehållet sektionsavstånd
förvärras förhållandena.
Ing. T. framställer en fråga, huru man genom
studium av Wechmanns år 1924 publicerade vinddiagram
kan avläsa att olika trådar ha benägenhet till olika
vertikalsvängning. Härpå vill jag blott svara, att
Wechmann har genom de publicerade kurvskarorna visat,
att påkänningen och utblåsningen i sidled vid en och
samma vindhastighet varierar starkt med trådtjocklek
eller projicierad trådsektion. Detta förhållande äger
givetvis rum oberoende av vindriktning och gäller
sålunda även för vindens vertikalkomposant (eller
trådens relativa hastighet) eller på annat sätt uttryckt
även för vindresultanten. Då ifrågavarande
vindresul-tant är verksam mot varierande trådprojektion i den
resulterande vindriktningen följer härav direkt, att
olika trådar ha olika benägenhet till vertikalsvängning,
en benägenhet som vid horisontell anblåsning närmar
sig noll vid en oändligt tunn kontaktledning.
Med ovanstående har jag på intet sätt önskat
förringa värdet av de synnerligen intressanta
undersökningar, som röra vindtryckets vertikalkomposant
särskilt inom det område där den vertikala
rörelsehastigheten närmar sig noll och förändrar riktning. Ett
närmare studium av dessa vindtunnelförsök i belysning av
de Wechmannska kurvorna torde säkerligen ge till
resultat, att man vid ett stort antal olika elektriska
järnvägar, spårvägar och trolleybussar kommer att gå in
för en kontaktledning med starkt oval- eller äggformad
sektion med huvudaxeln lagd i horisontalplanet, detta
särskilt för att minska partialsvängningarna och även
därmed sammanhängande radiostörningar.
Slutligen önskar jag framhålla att jag icke ett
ögonblick betvivlar att S. J. förfogar över ingenjörer, som
kunna bemästra ifrågavarande svårartade
svängningsfenomen. Detta hindrar dock icke att jag med stöd av
ovanstående önskar visa, att systemsvängningarnas
uppkomst och natur icke vinner sin förklaring genom
ingenjör Thelanders mera begränsade framställning,
vilket dock icke hindrar att denna är av stort intresse.
Hilding Ångström.
Herr Redaktör.
Med anledning av dir. Ångströms förnyade inlägg i
frågan om vertikalsvängning hos kontaktledningar ber
jag härmed få göra följande påpekanden.
Den 3 febr. 1935, den dag, då vertikalsvängningar
observerades på kontaktledningen mellan Malmö och
Arlöv, meddelades på förfrågan från väderlekstjänsten
på Bulltofta flygfält, att vindriktningen var "nordvästlig,
pä kvällen vridande något till VNV". Denna rapport,
som jag i dagarna fått bekräftad av statens
meteorologiskhydrografiska anstalt, behöver icke nödvändigtvis jäva
dir. Ä:s uppgift, att vindriktningen i Malmö hamn var
västlig. Skiljaktigheter mellan de båda
observationsplatserna lära nämligen förekomma. Däremot är det
tydligt, att de varandra motsägande rapporterna göra det
vanskligt att med ledning av den ena draga långtgående
slutsatser. I varje fall är det omöjligt att ur de av dir.
k. framlagda grunderna härleda ett bevis för
oriktigheten i mina föregående uppgifter. Dessa bestyrkas
däremot av många iakttagelser, av vilka jag här blott vill
nämna tvenne.
På skåneslätten söder om Malmö har det inträffat, att
kontaktledningen företett benägenhet för
vertikalsvängning på bandelar, mot vilka vinden infallit
tillnärmelsevis vinkelrätt, medan däremot andra, samtidigt
observerade, lika öppet belägna linjesträckor, på vilka
infallsvinkeln, till följd av banans riktning, mera avsevärt
avvikit från 90°, icke företett liknande
svängningstendenser. Det bör under sådana omständigheter vara
orimligt att antaga, att de longitudinella vindkomposanterna
utöva det dominerande inflytande på
vertikalsvängningen, som dir. Å. vill göra gällande.
Stannar man inför dir. Å:s eget, ovan angivna
exempel, kommer man emellertid till enahanda resultat. Det
visade sig nämligen den 3 febr. 1935 att "inom det starkt
vindfångande stationsområdet" i Malmö ledningarna
icke råkat i svängning, oaktat deras riktning därstädes
tämligen väl sammanföll med vindriktningen, vare sig
denna var västlig eller nordvästlig. Först längre upp
mot Arlöv, där vindangreppet kom mera från sidan, upp-
4 april 1936
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
