Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1936 - Principiella synpunkter rörande kostnadsfördelning vid elektrisk kraftdistribution, av N. Helleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Med det ovanstående är icke a priori sagt, att
självkostnaden är mer berättigad än andra syftemål vid
fördelningen av ett kraftsystems kostnader på
konsumenterna, eller att avstegen från
självkostnadssyf-tet i och för sig äro att anse som orsak till den rådande
förvirringen. Beträffande den riktigaste fördelningen
bör man försiktigtvis spara omdömet, tills uppgiften
i dess helhet genomgåtts och jämväl den praktiska
användningen beaktats; till en viss grad bör härutinnan
var och en få bli "salig på sin fason". leke heller
skall den möjligheten förnekas, att åtskilliga
fördelningsmetoder äro betingade av uppriktigt intresse
för rättvisan eller medvetet inriktade på praktiskt
lämpligt resultat. Men felet är, att vare sig
avvikelserna från självkostnadssyftet äro medvetna eller
icke, så klargöras de aldrig för läsaren, utan
problemet behandlas genomgående så, som om nämnda syfte
alltjämt vore ensamt avgörande.
Somliga fördelningsmetoder äro uttryckligen
betecknade som självkostnadsberäkningar trots större
eller mindre avvikelser från självkostnadssyftet. Det
vanliga är emellertid, att syftemålet icke direkt
definieras eller ens omnämnes, men att denna
underlåtenhet i förening med de abstrakta och matematiska
resonemangen, den principiellt betonade polemiken
mot andra uppfattningar etc. ger det intrycket, att
ett gemensamt och i varje fall högst ideellt syfte
måste föreligga. Det är vidare tämligen ofrånkomligt,
att ett sådant underförstått mål identifieras med
självkostnadssyftet, såvida man icke ingår på en mera
närgången granskning. Alla de olika lösningarna synas
gälla det självkostnadsteoretiska
fördelningsproblemet, vilket borde vara en väldefinierad uppgift. I
realiteten är det emellertid flera olika problem, som
behandlas, och däribland en del skäligen obestämda.
Meningsmotsättningarna te sig i annan dager, om
man blott gör sig reda härför.
Någon principiellt godtagbar framställning
rörande grunddragen av en strängt självkostnadsmässig
fördelning förefinnes icke bland de gängse
fördelningsteorierna liksom icke heller någon i verklig
mening vetenskaplig problembehandling med den
systematisering och fordran på konsekvens, det
isärhållande av teoretiska och praktiska synpunkter etc.,
som känneteckna en dylik. Ett försök härtill synes
emellertid vara motiverat, icke så mycket kanske
av-problemets betydelse i och för sig, som därav att man
på så sätt får fram jämförelsematerial för belysning
och uppordning av alla de olika uppfattningarna i
frågan.
De förefintliga fördelningsmetodernas allmänna
karaktär.
Av de framställningar rörande
kostnadsfördelningen, som återfinnas i den elektrotekniska
litteraturen, uppmärksammar man i första hand ett 20-tal
teorier för fördelning av ett elektricitetsverks fasta
kostnader, vilka alla leda till matematiskt exakta
men sinsemellan synnerligen skiljaktiga
fördelningsmetoder. Dessutom uppträda fördelningsresonemang
i flertalet utläggningar om kraftdistributionens
ekonomi och taxor. Så gott som alla dessa teorier och
resonemang avse eller utgå ifrån förhållandena vid
detaljdistribution, låt vara att det för en eller annan
göres anspråk på en mera vidsträckt tillämplighet.
En undersökning visar därjämte, att de trots vitt
skilda resultat ha mycket gemensamt. Det räknas
nämligen genomgående och nästan axiomatiskt med
vad man kan kalla elementarfördelning: kostnaderna
uppdelas primärt i fasta och rörliga, och de senare
fördelas på energien medelst en enhetlig
kilowattimmeavgift. Även för de förra skulle i regel göras en
analog fördelning på effekten, om icke den vid
del-belastningarnas sammanlagring inträdande
effektutjämningen förefunnes. Härav vållas emellertid ett
speciellt fördelningsproblem, och det är väsentligen
beträffande dettas lösning, som teorierna skilja sig.
Fördelningsteorier, som äro direkt avsedda för
stordistribution, påträffas mycket sparsammare. De
principer och metoder, som 1930 års taxesakkunnige
tillämpade vid beräkning av kostnaderna för
Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution, finnas
emellertid publicerade.1 Som de sakkunnige framgingo längs
skilda linjer, finner man här två fullständiga
fördelningsmetoder.2
Vid behandling av stordistributionens
fördelningsproblem framstår elementarfördelningen icke
längre som axiomatisk, utan meningsskiljaktigheterna
komma att omfatta även sådana delar av problemet,
som vid detalj distribution icke ens underkastas
diskussion.
Fördelningsmetodernas olika utformning för
detalj-och stordistribution kan delvis hänföras till
karakteristiska olikheter mellan dessa ifråga om den
praktiska prissättningen. Vid detalj distribution
tillämpas olika taxor för olika grupper (slag) av
konsumenter. Vid den grundläggande fördelningen msllan
grupperna är en teoretisk lösning relativt lätt
genomförbar. Vid fördelningen inom grupperna löna
sig däremot icke teoretiska kalkyler på grund av de
enkla taxeformer, som skola användas, och erfordras
icke heller, om belastningarna äro någorlunda
likartade inom varje grupp. Vid stordistribution åter
användas enhetliga taxor för vitt skilda slag av
kraft-uttagning. Huvudsakliga medlet för genomförandet
av en önskad kostnadsfördelning är därför lämplig
utbildning av taxorna, vilka på den grund kunna
och måste göras något mer komplicerade än vid
detaljdistribution.
I själva verket ha de flesta vid stordistribution
förekommande taxeformerna ursprungligen utbildats
på basis av självkostnadsresonemang, låt vara att de
sedermera anpassats även efter andra ändamål. Man
bör därför vänta sig att finna viss korrespondens
mellan dem och en självkostnadsmässig
fördelningsteori. Det visar sig även, att man vid försöket att
behandla kostnadsfördelningen strängt
självkostnads-mässigt icke får fram nya fördelningsprinciper utan
i stort sett kommer till betraktelsesätt och
förfaranden. som sedan länge tillämpats vid praktisk
prissättning, ehuru de kanske icke formulerats och
motiverats rent abstrakt. Exempel härpå kan man
alldeles särskilt finna i vårt land, där krafttaxorna all-
1 Statens offentliga utredningar 1933 : S.
- Majoriteten bakom kommitténs huvudförslag utgjordes
av ordföranden, landshövding E. A. Beskow, överingenjör
Töre Husberg och riksdagsmannen, handlande T. Ström.
Minoriteten utgjordes av riksdagsmannen, lantbrukare J. A.
Ander, riksdagsmannen, lantbrukare L. Johansson och
professor Sten Velander. Kommitténs sekreterare, civilingenjör
J. Körner, har biträtt majoritetens kostnadsberäkning.
Vattenfallsstyrelsen var icke representerad i kommittén, men
bereddes tillfälle framlägga sina synpunkter inför denna.
90
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
