Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1936 - Principiella synpunkter rörande kostnadsfördelning vid elektrisk kraftdistribution, av N. Helleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
tetdera fallet kan förutnämnda medelvärdespunkt för
de kurvpunkter, som motsvara
konsumentbelastningarna, sammanfalla med P. För kurvan v ligger den
över P, dvs. vid konsekvent debitering enligt v skulle
inkomstöverskott uppstå. Linjerna r och s skulle
däremot ge underskott. Detta är den tämligen
naturliga följden av att alla kostnadsandelarna
beräknas separat: deras summa är oberoende av
totalkostnaden och normalt tydligen lägre ä.n denna, så snart
beräkningen sker med hjälp av allehanda
verklighetsfrämmande optimivillkor. Möjligheten för separat,
beräkning är alltså icke någon tillgång, om man vill
räkna konsekvent och ärligt. Ty det måste
betecknas som orimligt, att kostnaderna för enskilda
konsumenter eller konsumentgrupper bestämmas enligt
metoder, som vid konsekvent tillämpning leda till
bristande kostnadstäckning. Att sedan
totalkostnadernas rätta storlek ofta är oviss, speciellt i fråga om
skäliga belopp för vinst, riskmarginal etc., bör icke
påverka fördelningsprinciperna utan behandlas som
ett problem för sig.
Beträffande hypotesprinciperna gäller slutligen, att
det är alldeles obestämt, när och hur de skola
användas. Genom att tillgripa dem i "lämplig"
omfattning och på "lämpliga" punkter kan man få fram
nästan vilket resultat som helst. Oftast andragas de
som stöd för krav från konsumenternas sida och då
givetvis i härav betingad utsträckning. Men om man
fordrar konsekvens och alltså genomför en så
fullständig tillämpning av hypotessynpunkten som
möjligt, framkommer en för konsumenterna mycket
ogynnsam prisbildning.
Den skildrade "kautschuk"-karaktären hos
hypotesprinciperna återfinnes hos andra vid
kostnadsfördelningen uppträdande förfaranden, såsom
gruppin-tressentberäkning och merkostnadsfördelning, vilka
därför kunna beröras i detta sammanhang.
Ofta betraktas vissa grupper av konsumenter som
de vid fördelningen närmast intresserade parterna.
Det blir sedan en sekundär sak att fördela de på resp.
grupper fallande kostnaderna inom desamma. Det
slutliga fördelningsresultatet blir emellertid då
beroende på hur gruppindelningen göres. I princip bör
fördelningen vara inriktad direkt på de enskilda
konsumenternas kostnadsandelar. Gruppfördelningen bör
vara uteslutande ett matematiskt hjälpmedel för
gemensam behandling av likartade belastningar o. d.
Genom merkostnadsberäkning kan man åtminstone
för vissa slag av kraftuttag ning komma till helt annat
resultat än genom en förutsättningslös fördelning, vid
vilken konsumenterna behandlas som a priori
likställda. Dylika merkostnadsberäkningar erfordras ofta
som kontroll för praktiska prissättningsåtgärder, och
de spela stor roll vid vissa moderna betraktelsesätt
ifråga om prissättningen. Men till den
självkostnads-mässiga fördelningen höra de icke, då deras
användning i ena eller andra fallet icke är betingad av
självkostnadsgrunder utan av andra och ofta högst
subjektiva skäl.
Fördelning för distributionsnät.
Ifråga om distributionskostnaderna erfordras i
första hand en lösning till det geografiska
fördelningsproblemet. De vägar, som kraften har att
passera i distributionsnätet för att komma från
produktionsorten till de olika konsumenterna, variera i regel
högst betydligt till längd ocli omfattning alltefter
dels leveranspunkternas läge i förhållande till
kraftkällorna och nätets huvuddelar, dels
leveransspänning o. d. Kostnaderna för de olika
konsumentbelastningarna differera i motsvarande mån, fysikaliskt
sett. Frågan är i vad mån detta skall beaktas vid
kostnadsfördelningen.
I flertalet fall lämnas de fysikaliska förhållandena
åsido utan närmare analys. Det grundläggande
betraktelsesättet är, att hela nätet utgör en enda
enhetlig anläggning. Oftast skiljes dock på de
successiva överförings- och transformeringssystem, varav
nätet består, kallade exempelvis hög- och
lågspänningssystem eller primärlinjer, sekundärstationer,
sekundärlinjer etc. Varje sådant system betraktas som
en anläggning för sig, och dess kostnad fördelas
uteslutande på de konsumenter, som använda detsamma,
men närmare i detalj går man icke utan räknar för
varje system med genomsnittsvärden på specifika
kostnader, sammanlagringsfaktorer och
förlustprocenter. Denna lösning, vid vilken huvudsakligen
leveransspänningens inflytande på kostnaderna
beaktas, är regel vid detaljdistribution. Den användes
även av taxekommitténs minoritet ehuru med en
speciell motivering, som behandlas närmare i de
följande avsnitten.
Ur självkostnadssynpunkt kan man icke nöja sig
med en lika schematisk behandling av problemet
utan måste genomgå detta noggrannare. För
distributionsnätet kan den fysikaliska
kostnadsfördelningen i regel beräknas tämligen noggrant, nämligen
genom att man i detalj bestämmer kostnaderna för
varje enskild nätdel — linjesektion eller
transformatorstation — och fördelar dem uteslutande på de
konsumenter, som använda anläggningen ifråga.
Detta förfarande är exakt genomförbart för alla
"trädformigt" förgrenade nät, och i andra fall — nät
med slutna maskor — kan motsvarande i regel ernås
med god approximation. En dylik fullständig
beräkning beaktar tydligen, så långt det överhuvudtaget
är möjligt, alla på kostnaderna inverkande faktorer
och leder till motsvarande mycket ojämna fördelning.
Varje annan teoretisk eller praktisk lösning kan
tänkas erhållen av dess resultat genom lämpliga
utjämningar. Problemet kan därför behandlas på så
sätt. att man undersöker, om och i vad mån dylika
utjämningar äro självkostnadsmässigt berättigade.
Man finner därvid, att en viss grad av utjämning
otvivelaktigt är motiverad av de ekonomiska
realiteterna. Vid utbyggnad av ett distributionsnät kan
det icke undvikas, att somliga konsumenter
händelsevis komma i gynnsammare läge än andra.
Kraftkällans placering kan vidare vara mer eller mindre
godtycklig, t. e. ifråga om ångkraftverk och
inmatningspunkter för inköpt kraft. Allt inflytande av
dylika faktorer på fördelningen bör helst elimineras.
Detta leder bland annat till att inom slutna
samhällen någon differentiering av kraftprisen efter
belägenheten icke ifrågakommer.
Därnäst komma utjämningar, som egentligen
föranledas av rättviseskäl eller praktiska
lämplighetsgrunder, men vilka äro i viss mån tolerdbla ur
självkostnadssynpunkt. Antag exempelvis, att av två
konsumenter med likadan förbrukning den ena är
ansluten på en punkt, där händelsevis även andra
konsumenter uttaga kraft, under det att den andra
94
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
