Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1936 - Principiella synpunkter rörande kostnadsfördelning vid elektrisk kraftdistribution, av N. Helleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
är isolerat belägen. Det kostar då i realiteten mera
att överföra kraft till den senare än till den förra,
men å andra sidan förefaller det mindre tilltalande
att behandla dem olika. På samma sätt är avståndet
från kraftkällan, speciellt om denna är ett
vattenkraftverk, otvetydigt en kostnadsskiljande faktor,
men skäligheten talar ofta för en utjämning. Bakom
ett godtagande av utjämningen i dessa fall kan man
tänka sig det abstrakta resonemanget, att nätet dock
är utbyggt för tillgodoseende av alla konsumenter
inom "det naturliga avsättningsområdet". Finnas
därjämte kraftkällor på flera punkter, bortfaller till stor
del även den reella grunden för ett beaktande av
avståndet.
Kostnadsdifferenserna vid den fullständiga
beräkningen orsakas emellertid även av faktorer, vilKas
inflytande på kostnaderna obetingat bör bibehållas.
Förutom leveransspänningen hör främst
belastningsstorleken hit — stora belastningar möjliggöra
utbyggnad och god utnyttning av kraftiga
anläggningar med låga specifika kostnader — samt
olikheter ifråga om sammanlagring, kraftförluster m. m.
mellan de skilda slag av förbrukning, som tillgodoses
genom samma nät.
För att numeriskt få fram det genomsnittliga
inflytandet på kostnaderna av belastningsstorleken etc.
måste man genomföra en fullständig beräkning med
åtföljande gruppfördelning: belastningarna indelas i
grupper med hänsyn till de ifrågavarande faktorerna,
och de vid den fullständiga beräkningen erhållna
kostnaderna summeras för varje grupp för sig,
varefter varje sådant summabelopp anses utgöra
kostnaden totalt för resp. grupp men utjämnas inom
denna. Gruppindelningen måste naturligtvis göras
med urskiljning, så att utjämningen av övriga
faktorers inverkan blir någorlunda densamma inom alla
grupperna. En gruppfördelning av beskriven art
genomfördes av taxekommitténs majoritet vid
fördelning av distributionskostnaderna.
Den självkostnadsteoretiska behandlingen av
problemet ger alltså som intressantaste resultat, att
distributionskostnaderna variera med
belastningsstorleken. En differentiering av kraftprisen efter nämnda
faktor framstår även praktiskt som naturlig och
förekommer i flertalet taxesystem. Däremot finner man
icke någon grund för sådan differentiering i de
normala fördelningsteorierna. Genom att en så gott som
fullständig utjämning från början anses självklar,
kommer belastningsstorlekens inflytande icke ens
på tal.
Fördelning av fasta kostnader.
För det mesta sammanställas de fasta kostnaderna
med effekten på samma sätt som de rörliga med
energien. Bortsett från effektsammanlagringen
framstår en likformig fördelning på effekten som en
tämligen självklar lösning till hithörande
fördelningsproblem.
Ur självkostnadssynpunkt framträder emellertid
omedelbart en skillnad mellan de båda
kostnadsslagen. Medan exempelvis ett värmekraftverks
bränslekostnader äro direkt bestämda av den årliga
energiproduktionen, förefinnes intet dylikt samband
mellan de fasta kostnaderna och den årliga
maximieffekten. Denna senare påverkar icke omedelbart några
kostnader utom möjligen effektavgifter för inköpt
kraft. De fasta kostnadernas storlek bestämmes i
stället av hur anläggningarna dimensioneras, och
deras fördelning bör därför återspegla de olika
delbelastningarnas inverkan härvid. Som man i stort sett
har att räkna med en dimensionering efter effekten,
är det visserligen icke oberättigat att hänföra de
lasta kostnaderna till denna storhet, men
förhållandena äro långt ifrån enhetliga.
För produktionssystemet och de centrala delarna
av distributionsnätet sker i regel en "löpande"
dimensionering med ledning av erfarenheter och
uppskattningar rörande totaleffekten. Fördelningen på
effekten är mera påtagligt motiverad i sådana fall.
Men i övrigt uppträda komplikationer. Det
förekommer sålunda, att anläggningarnas
dimensionering synes ha mycket litet att göra med den
förefintliga belastningen. Utförandet kan i stället vara
betingat av tanken på kommande belastningsökning
eller av hänsyn till driftsäkerhet o. d. Mera
generellt uppstår överdimensionering därigenom,
att man, sedan enhetliga ström- och
spännings-system samt standardutföranden på ledningar och
stationer fastställts, icke har frihet att utföra varje
enskild anläggning på det absolut gynnsammaste
sättet. Å andra sidan kan man ofta och speciellt för
de yttersta leden av nätet peka på
utbyggnadsåtgärder, som föranletts direkt av den ena eller andra
konsumentens anslutning. Detta synes böra beaktas vid
en realitetsbetonad fördelning, men resultatet skulle
i så fall bli en mycket orimlig merkostnadsfördelning,
betingad av den ordningsföljd, i vilken
konsumenterna anslutits.
De berörda förhållandena skulle bereda avsevärda
svårigheter, om det gällde att fullt
självkostnadsmäs-sigt fördela varje enstaka anläggnings fasta
kost-nader. Men frågan kommer i ett annat läge, så snart
den sökta metoden endast skall utgöra underlag vid
gruppfördelning för ett helt nät. Ty härvid skola,
som i föregående avsnitt angivits, alla speciella
fysikaliska förhållanden utjämnas. Det gäller blott att
få fram vissa genomsnittliga kostnadsförhållanden
för nätet. Vad därvid överdimensioneringen
beträffar, är den alltid betingad av hänsyn till det helas
ekonomi. Den medför icke någon total
kostnadsökning för konsumenterna, åtminstone icke i det
långa loppet. Det är naturligtvis tänkbart, att
täckningen av kostnader, som föranledas av tanken på
kommande belastning^ skjutes på framtiden. Men
hur härmed förfares, är ovidkommande för
fördelningen. Huvudsaken vid denna ar, att
överdimensioneringen icke drabbar konsumenterna ojämnt.
Den bör alltså medräknas bland de faktorer, vilkas
inverkan utjämnas vid gruppfördelningen, såvida icke
denna inverkan varierar systematiskt med
belastningsstorleken.
Det fördelningsförfarande för de enskilda
anläggningarnas fasta kostnader, som skall utgöra underlag
för gruppfördelningen, måste tydligen vara enkelt
och enhetligt. Med hänsyn till effektens roll för
dimensioneringen ifrågakommer knappast annat än
fördelning på effekten eller fullständigare formulerat: de
fasta kostnaderna böra fördelas proportionellt mot
delbelastningarnas bidrag till den enbart av
förefintlig belastning betingade dimensioneringseffekten.
Självkostnadsresonemangen leda alltså åter till denna
"populära" lösning.
(1 juni 1930
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
