Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1936 - Centralradioanläggningar med högfrekvensfördelning (centralantenner), av E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
oj v In
Fig, 5. Linearitetskurva för förstärkaren F i fig. 7
vid 200 kC/s.
Fig. 3. Frekvenskurva i tomgång samt
belastningspunkter för förstärkaren F i fig. 7 vid 0,7 mV
ingångspänning.
slutsatser beträffande densamma kunna dragas av
belastningspunktens läge vid olika frekvenser. Mera
härom i det följande!
Fig. 2 visar förstärkarens tomgångskurva vid
konstant ingångsspänning samt inflytandet från rent
kapacitiv belastning ända upp till 10 000 jujuF.
Förstärkaren har uppenbarligen en markerad
resonanstopp vid 350 kC/s. Denna utbalanseras emellertid
till stor del därigenom, att antennkretsen favoriserar
högre rundradiofrekvenser (jfr nedan). Kapacitiv
belastning medför en måttlig höjning av
förstärkningsnivån genom resonans i transformatorn Tb. Vid
denna, liksom vid alla följande mätningar, har
vågfällans inflytande undanröjts genom att antennen
kopplats till transformatorkontakt nr 1 enligt fig. 1 b.
Den i praktiken förekommande belastningen —
antennkabel med punktvis inkopplade, övervägande
dB
40
3o
20
10
SOO 1000 HOOK/s
Fig. 4. Utjämnad frekvenskurva för förstärkaren F
i fig. 7. Ingångspänning konstant 0,7 mV.
ohmska, uttag — har tyvärr en helt annan inverkan
på utgångsspänningen utom vid de högsta
rundradiofrekvenserna. Fig. 3 visar tomgångskurvan för ett
annat exemplar av samma förstärkaretyp och
dessutom läget av belastningspunkterna vid 250, 650 och
1 300 kC/s, när förstärkaren belastas med en komplett
centralradioanläggning för 18 abonnenter enligt fig. 7
(tillsammans 135 m radiokabel) utan mottagare. Vid
250 och 650 kC/s är belastningen väsentligen av
ohmsk typ — spänningen faller med ökad last —
men vid 1 300 kC/s framträder radiokabelns
kapacitiva verkan, så att vi åter ha spänningsstegring som
i föregående prov. Den utjämnade dB-kurvan visar
fig. 4. Vid normal belastning har man tydligen att
räkna med 20—25 dB förstärkning, högre vid lägre
rundradiofrekvens och omvänt. Lineariteten för
samma förstärkare är enligt fig. 5, som gäller för en
konstant frekvens av 200 kC/s och normal belastning,
god, åtminstone upp till 0,3 V ingångsspänning. Vid
full utnyttning av antennspänningen motsvarar detta,
när effektiva antennhöjden är 3 m, fältstyrkan 100
mV/m, dvs. Spångastationens fältstyrka över
Stockholm. Risk för modulationsflätning
("cross-modula-tion") uppstår emellertid vid åtskilligt lägre
ingångsspänning. Vågfällan är tydligen en väsentlig detalj!
Radiokabeln och radiokontakterna.
F. n. torde entrådiga radiokablar med återledning
genom manteln vara förhärskande. 35 jujuF/m är
ingen överdriven kapacitet, när isolermaterialet valts
med tanke på högfrekvens (papper och luft, vanligt
mjukt gummi duger i regel icke), så att förlusterna
bli måttliga. Kabelns förläggning måste ske med ali
omsorg. Det är nämligen nödvändigt att hantera
den ytterst varsamt i synnerhet vid böjning och
skalning. Varje kabelstam (en enda, när blott en
förstärkare finnes) passerar samtliga lägenheters
radiokontakter enklast i serie, och kabelstyckena inskarvas
i dosorna, så att dessas metall får utgöra kontakt
mantel till mantel för de olika styckena. I den sista
radiokontakten avslutas ledningen med ett ohmskt
motstånd, som ungefär motsvarar ledningens
vågmotstånd, säg 100 Q. Ändamålet härmed är att
eliminera reflexion i ändpunkten, varigenom stående
vågor med ty åtföljande svåra förluster skulle kunna
uppkomma i ledningen.
Det är inte minst viktigt, att radiokontakterna
konstrueras ändamålsenligt. I äldre konstruktioner
serie-kopplades en kondensator och ett ohmskt motstånd
med uttaget från kabeln (jfr Rm, Cm i fig. 1 a). Nu
använder man ofta en ohmsk spänningsdelare. Fig.
1 b visar för enkelhets skull en enda sådan inkopp-
168
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
