Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
ifrågakomma att mekaniskt avlägsnas; och frätning
(genom verklig upplösning och bortförande av
metallen) var t. o. m. ganska betydande vid Röda Sten (i
grundvattnet). Frätningen var där likformig över
hela plattan och utgjorde (max.) för en platta 143
milligram under försökstiden. Detta motsvarar en
volym av ca 16 mm3, vilken volym, jämnt fördelad
å plattans plana ytor, motsvarar ca 0.0016 mm eller
å vardera sidan 0.0008 mm.
Flerstädes observerades å kopparen blott
anlöp-ningshinnor, vilkas tjocklek blott torde kunna mätas
i ljusvågslängder. På grund av den frätning, som
dock kunde förekomma, torde likväl koppar liksom
järn böra skyddas genom isolering, om den skall
nedläggas i jord.
Bly.
Plattorna voro vid upptagandet mycket brokiga
av vita beläggningar, och fotografierna visade
motsvarande bilder. Men att söka tolka dessa bilder,
så att man av desamma kunde draga slutsatser
rörande frätningen, ville ej lyckas.
Rostfritt stål.
Härom hänvisas till vad som tidigare yttrats.
Att för övrigt ingå i detaljerad jämförelse mellan
fotografierna och plattorna synes ej motsvara det
arbete, som detta skulle förutsätta. Såsom bevarat
åskådningsmaterial hava de onekligen sin betydelse,
men å andra sidan var det önskvärt att använda
samma plattor till fortsatta undersökningar. Såsom
en sammanfattning av de viktigaste resultaten kan
angivas följande.
1. Frätningarna i det slags grus, som finnes vid
Röda Sten, är högst väsentligt mycket större i
grundvattnet än där ovan, för gjutjärn mer än 3 gånger
och för koppar och bly i ännu större proportion.
2. I Göteborgs blålera synas frätningarna vara
ungefär likvärdiga med frätningarna i det
förenämnda gruset ovan grundvattnet.
3. Någon säker vinst av att förlägga
rörledningarna i grundluft (på sätt som skett under försöken)
kan icke påräknas.
4. Vill man försäkra sig om att kopparrör skola
motstå markens aggressivitet, böra dessa förses med
isolering, analog med den, som användes för järn.
(För Göteborg hava föreskrifter föreslagits av
följande lydelse: I jord liggande ledningar skola
utvändigt lindas med juteväv, indränkt i varm asfalt
eller ock på annat av vattenledningsverket godkänt
sätt skyddas för frätande inverkan.)
5. Förstörelsen å vattenledningsrör i Nya Allén
vid Renströmska badinrättningen torde icke hava
orsakats av specifik aggressivitet hos marken, som
icke kan sägas därstädes hava varit mera aggressiv
för gjutjärn än annorstädes i staden.
NOTISER
En ny lågsmältande legering, Sidney J. French, Ind.
Eng. Ch., 1935, s. 1464.
Lipowitz’ lågsmältande legering består av 50 %
vismut, 27 % bly, 13 % tenn samt 10 % kadmium och
smälter vid 72 °C. Genom att till Lipowitz’ metall sätta
växlande mängder indium har förf. fått en serie lege-
ringar med lägre smältpunkter, varvid en tillsats av
18,1 % indium ger den lägsta, nämligen 46,5 °C. Denna
legering har då följande sammansättning: vismut 40,05,
bly 22,11, indium 18,10, tenn 10,05 och kadmium 8,20 %.
På grund av legeringens halt av indium blir den
naturligtvis dyrbar eller ca 60 öre per g. Den har en spec.
vikt av 9,35 och är ganska resistent mot oxidation. Det
höga priset hindrar legeringens användning i andra än
sådana specialfall, då priset spelar mindre roll.
E—t N—n.
Ny metod för framställning av bariumklorid genom
sönderdelning av bariumsulfat med kalciumklorid i
vattenlösning, R. Norris Shreve och William Nelson
Pretchard Jk, Ind. Eng. Ch., 1935, s. 1488.
Pörff. hava studerat reaktionen BaSO^ + CaCl2^:^"
.^"BaClo -j- CaSOj och utexperimenterat en blandning
av 1 del etylenglykol och 2 delar metanol för att
utextra-hera bariumklorid och överskott kalciumklorid från
kalciumsulfat och kvarvarande bariumsulfat. Följande
laboratorieförsök gåvo bästa resultat. En blandning av
1 del bariumsulfat, 2 delar kalciumsulfat och 1,5 del
vatten infördes i ett bombrör av pyrexglas (längd ca
15 cm, diam. ca 2 cm och volym ca 50 cm3), vilket sedan
tillsmältes. Samtidigt inneslöts i röret en glasstav av
6 mm diam. för bättre omblandning av rörets innehåll.
Under reaktionstiden fingo bombrören nämligen rotera
med en hastighet av ca 20 varv per min. De
upphettades härvid i värmeskåp till konstant temperatur
(serier gjordes vid 100, 125, 150 och 175 °C, men
omvandlingen av bariumsulfat till klorid ökades från
88,43 % vid 100°C endast till 92,73 % vid 175°C). Sedan
en viss reaktionstid förflutit, uttogos bombrören, fingo
kallna till rumstemperatur och öppnades. Innehållet
spolades med 100 cm3 etylenglykol-metanolblandning
ner i en glasflaska med glaspropp, rymmande 120 cm3.
Glasflaskan med innehåll skakades sedan på
skakapparat 2 timmar, och sedan de olösliga sulfaterna avsatt
sig, filtrerades en del av den klara lösningen genom en
Goochs degel, och i filtratet bestämdes halten
bariumklorid. Reaktionstiden hade följande inverkan på
omsättningen vid 100 °C: efter 3 timmar hade bildats, 37,i o,
efter 6 timmar 78,70 och efter 12 timmar 88,43 %
bariumklorid.
Vid ett annat försök blandas 3 g finpulveriserad
bariumsulfat med 5 g klorkalcium och 6,75 g vatten i
en pyrex-bägare och innehållet värmdes på häll, tills
vattnet avdunstat. Den intorkade massan extraherades
med etylenglykol-metanolblandning, och däri påvisades
88,25 % bildad bariumklorid.
Vid en tredje försöksserie sammansmältes i
molekylära förhållanden blandningar av bariumsulfat med
natriumklorid, kalciumklorid, magnesiumklorid och
alumi-niumklorid. Efter avkylning och pulverisering
extraherades smältan med etylenglykol-metanolblandning, och
i lösningen bestämdes bariumklorid. Följande resultat
erhöllos:
Omvandling av
ba-Blandning riumsulfat till Anm.
bariumklorid
NaCl + BaSOi ingen reaktion klar smälta
CaClo + BaSO, 95,40
MgCl2 • 6 H20 -(- BaS04 37,30 ej „
AlCls + BaS04 36,oo „ „
Fortsatta undersökningar äro i gäng i syfte att
undersöka möjligheten av processens tillämpning i
fabriksmässig skala. Metoden att i konc. lösning omvandla
bariumsulfat med klorkalcium till klorbarium är känd
genom H. V. Farr’s U. S.-patent 1 752 244 (1930), men
användandet av etylenglykol-metanolblandning för
ba-riumkloridens utextrahering från reaktionsblandningen
är ny.
E—t N—n.
11 jan. 1936
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
