Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
hit höra också bivax och vissa etrar,
aldehyder och ketoner.
II. Aromatiska.
a) Kamferartade: borneol, kamfer, eucalyptus.
b) Kryddoftande: eugenol, ingefära, peppar,
kanel, kassia, muskotblomma
c) Anis-lavendel: anetol, lavendel, mentol,
ty-mol.
d) Citron-rosendoft: geraniol, citral, sandelträ.
e) Amygdalin: benzaldehyd, bittermandelolja,
nitrobensol.
III. Balsamiskt väldoftande.
a) Blomsterdoft: jasmin, orangeblommor,
sy-rén.
b) Liljedoft: hyacint, narciss, viol, ionon.
c) Balsamdoft: vanillin, cumarin, perubalsam.
IV. Myskartade: mysk, ambra.
V. Lökartade: lök och många selen-, tellur- och
arsenikföreningar.
VI. Brända: tjära, rostat kaffe, tobak, naftalin,
fenol, bensol.
VII. Getlukt: lukten härrör från kaprol- och
kaprin-syre-estrar, som finnas i getens utdunstningar.
VIII. Vidriga: en del giftiga växter.
IX. Vämjeliga eller stinkande:
förruttnelseprodukter, en del växter.
Ett försök att uppdela lukt i sex grupper är
följande (Henning 1924).
1) Kryddoft: nejlikor, kanel, muskotnöt.
2) Blomdoft: heliotrop, jasmin.
3) Fruktdoft: äpple, orange, vinaiger.
4) Hartslukt: oljor från barrträd, terpentin.
5) Bränd lukt: tjära, brända ämnen.
6) Vämjelig lukt: vätesvavla och
förruttnelseprodukter.
Henning föreställer sig, att de sex lukterna äro
belägna i hörnen av en trekantig prisma. Blandningar
av dem representeras av olika punkter på dennas
kanter och sidor.
Amerikanerna Crocker och Henderson ha minskat
antalet grundlukter till fyra, nämligen:
1) Välluktande eller söta.
2) Syrliga eller sura.
3) Brända,
4) Kapryl- eller cenantartade.
De hava vidare anvisat en metod att uttrycka lukt
i siffror. Siffrornas plats betecknar de fyra typerna
i ovan angiven ordning, och deras storlek varierar
med aromens styrka från 1 för knappast märkbar till
8 för synnerligen kraftig. Lukten skulle bliva för:
ättika 3 8 0 3
benzylacetat (jasmin) 8 4 4 5
a-terpineol (syrén) 6 3 2 3
Weber-Fechners fysiologiska regel säger, att när
sinnesintrycket växer aritmetriskt, växer intensiteten
geometriskt. För varje höjning av storlekssiffran en
enhet fördubblas således intensiteten. Åtta steg
betyder således en ändring av denna från 1 till 28 =
= 256.
Det torde vara tvivel underkastat, om de här
nämnda metoderna att beteckna luktkvalitet och
styrka kunna anses tillfredsställande för mera
invecklade kombinationer.
Men enbart med en nomenklatur kommer man ej
långt, om man ej kan analysera de i en kombination
ingående delarna. En åtminstone något så när
objektiv metod att sönderdela lukt i dess beståndsdelar
måste utarbetas.
Detta kan tänkas ske på så sätt, att det luktande
ämnet, där så är möjligt, underkastas destillation
och destillatet uppdelas i exempelvis 10 fraktioner.
Dessa skulle sedan, om så behövs, åter uppdelas i var
sina tio fraktioner, varpå de erhållna lösningarna
jämföras med kända aromer.
Sagda metod fordrar emellertid en oerhörd
luktkännedom och väl utvecklat luktminne hos den, som
utför analysen. Att taga rätt på sammansättningen
av en mera invecklad likör, kan därför taga flera år.
Ett annat sätt att särskilja lukt är att prova den
vara, som skall undersökas, i lokaler, där luften
försatts med vissa bestämda dofter. Dessa kompensera
på olika sätt varans lukt, så att den i ett rum med
exempelvis vanillin känns annorlunda än i ren luft.
Metoden torde vara för omständlig.
Enklare vore, att man vid luktandet filtrerade
den från provet kommande luften genom olika
lösningsmedel, innan den insuges i näsan.
Luktämnenas löslighet i vatten, alkohol, svavelsyra,
paraffinolja osv. är i regel olika. Även skulle man kunna
använda mera luktande lösningsmedel, som vid
genomsugningen minskade provets lukt med en eller
flera aromer, men samtidigt ökade den med en känd
sådan.
Använde man exempelvis tio olika filter fyllda
med flytande eller fast lösningsmedel, skulle man
kunna indela lukten i tio olika klasser. Men för
mera invecklade aromer fordras nog en längre
gående specificering.
Man måste taga i betraktande, att lukten hos de
flesta av våra maträtter är sammansatt av ett
mycket stort antal sorter, och att en rätt i regel
blir bättre — gör vårt välbefinnande större —- ju
mer komplicerad den är. I viss mån gäller detta
också om drycker. För parfymer torde väl
förhållandet i stort sett vara detsamma. En enda stark lukt
— t. e. av ionon — verkar kanske för ett ögonblick
tilltalande, men man blir snart trött på den. Då
känns den bara äcklig. Dylik dålig parfym torde väl
endast tillverkas och säljas av sådana, som ej hava
intresse av att kunden får glädje av varan.
En dryck, som utom lösningsmedlet, vilket oftast
är vatten eller vatten och alkohol, endast innehåller
ett smakämne exempelvis en ester, kan nog drickas.
Men folk med kultiverad smak undviker dylik. Jag
erinrar här om gamla tiders lemonadpulver. En liel
del av nutidens omannonserade punsch- och
likör-extrakt torde stå på samma plan.
Människans smak är sådan, att den reagerar mot
drycker innehållande ett eller ett fåtal skarpa
smakämnen. Likörer, som sammansatts av relativt rena
essenser eller oljor t. e. ananasessens eller anisolja,
kunna ej vara njutbara. Bereder man en akvavit
genom att sätta kumminolja till brännvin, erhålles
ej någon angenäm smak.
Man skulle kunna säga att aromen bildar en skarp
topp (linje A i fig. 1), men att den i övrigt är tom.
För att få aromen mera rundad (kurvan B i fig. 1),
måste man tillsätta andra till kumminolja passande
aromatiska ämnen a, b, c, d, e, fi riktiga
proportioner. Detta är praktiskt taget omöjligt.
8 febr. 1936
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
