Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Lokn/ng 1 dygn.
Fig. 1. Urlakningens förlopp.
arsenaters egenskaper ur träkonserveringssynpunkt,
enär vi hade anledning antaga, att dessa skulle av flera
skäl vara att föredraga framför arseniterna. Dels
stå arsenaten ur giftighetssynpunkt i en annan klass
än arseniterna och flera av dem lia vunnit stor och
utbredd användning som växtskyddsmedel och kunna
som sådana föras i handeln utan besvärliga
restriktioner. Och dels äro även arsenaterna i regeln
svår-lösligare än arseniterna, varför de i längden torde
utgöra ett bättre skydd mot röta. De nya
undersökningarna, som upptogos på bolagets egna
laboratorier på nyåret 1933, inriktades därför i första
hand på att undersöka de egenskaper hos olika
ar-senat, som äro viktiga ur träkonserveringssynpunkt.
De lia sålunda omfattat:
1. Undersökningar över löslighetsförhållanden ocli
andra fysikaliska egenskaper hos olika salter.
2. Mykocida prov för fastställande av
gränskoncentrationer.
3. Praktiska impregneringsprov för utrönande av
lämplig metod för konserveringens utförande, varvid
inträngning och fördelning av giftämnet studerats.
4. Fältförsök med utsättande av provstycken i
lämpliga provfält.
De viktigaste fordringarna man bör ställa på ett
impregneringsmedel kunna enl. Mahlke—Troschel
sammanfattas i följande punkter:
1. Medlet måste besitta tillräckligt hög giftverkan
för att förhindra utvecklingen av träförstörande
svampar eller bakterier.
2. Medlet måste vara väl fixerat i träsubstansen
och så länge som möjligt bibehålla sin giftverkan.
3. Det får ej angripa den vid
impregneringspro-cessen använda apparaturen.
4. Det får ej ogynnsamt inverka på träets
fysikaliska egenskaper och ej angripa de järndelar såsom
spik och skruv, som användes i samband med den
impregnerade träkonstruktionen.
5. För underlättande av impregneringen bör det
kunna användas i varma lösningar.
6. Det skall vara i möjligaste mån oskadligt för
människor.
7. Det bör helst vara luktfritt.
Ett studium av tillgänglig litteratur gav genast vid
handen att med hänsyn till fordringarna i punkt 2
endast användningen av arsenater av de alkaliska
jordarterna eller vissa tunga metaller kunde
ifrågakomma. Bland de först undersökta salterna voro
olika arsenat av kalcium, magnesium, barium och
mangan på vilka urlakningsprov utfördes så, att med
resp. förening på olika sätt impregnerade provklot-
sar (15 cm3 volym) underkastades läkning i rinnande
vatten under en viss tid. Kalciumarsenatet, som ur
kostnadssynpunkt kanske vore det bästa, visade sig
vid dessa prov ej ha den motståndskraft mot
urlakning, som är önskvärd, och kan därför ej anses
lämpligt för impregnering av sådant virke, som är alltför
mycket utsatt för väta. Liknande var förhållandet
med magnesiumarsenat. Mangan- och bariumsaltet
visade betydligt större beständighet.
I de fortsatta undersökningarna, som omfattade
ar-senater av bl. a. zink och koppar, erhöllos betydligt
bättre resultat. Arsenaten av dessa metaller ha
visat sig vara synnerligen svårlösliga och sålunda
beständiga mot urlakning. Våra försök ha därför
inriktats på användning av dessa salter, varvid
zink-arsenatet såsom det billigaste i första hand kommit
i fråga och hittills blivit använt vid den första
anläggningen, som varit i drift sedan juli förra året.
Beständigheten mot urlakning är emellertid i viss
mån beroende av det sätt på vilket
impregnerings-medlet införes i virket. Man kan härvidlag använda
trenne olika metoder. Dels bringas det olösliga
ar-senatet i vattenlösning medelst ett flyktigt
lösningsmedel, t. e. ättiksyra eller ammoniak, som efter
impregneringen får avdunsta, eller ock användes
dubbel-impregnering med tvenne lösningar, först en, inne
hållande ett lösligt alkaliarsenat och därefter en,
innehållande ett lösligt salt av den metalljon, som
man vill använda, t. e. ZnCl2 eller CuS04, varvid
utfällningen av arsenatet äger rum inuti
träsubstansen. Vid dubbelimpregnering erhålles i regeln en
större lakningsbeständighet. Några av de
undersökta arsenatens förhållande vid lakningsförsöken
framgå av tabellen på nästa sida och diagrammet,
fig. 1. Klotsarna ha haft 15 cm3 volym och ha lakats
i rinnande vatten.
Samtidigt med dessa försök påbörjades ingående
undersökningar av de olika arsenatens mykocida
egenskaper. Den metodik, som därvid har följts,
är till sina huvuddrag numera allmänt antagen som
standardmetod i Europa och består i att utsätta
impregnerat trä för angrepp av de olika rötsvamparna
under optimala förhållanden i motsats till ett annat
Fig. 2. Kulturförsök, Lentinus lepideus, kreosotimpregnerade träklotsar.
20
14 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
