Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fibrerna äro starkt förvedade och ge därför
utpräglade ligninreaJktioner. Cellulosahalten uppgives vara
ca 74 % av torrsubstansen (enligt Müller).
Avslit-ningshållfastheten hos nya zeelandslinet angives vara
mycket god och åtminstone ifråga om de bättre
kvaliteterna överträffa den vanliga hampans. Enligt
Wiesner1 finnas olika varieteter av P. tenax. De
starkaste fibrerna lämnar varieteten "thiore", därefter
följa "harakeka" och ’’paritanewha" och sist
"whara-riki". Avslitningskraften hos dessa förhålla sig
enligt Hutton2 som 48 : 42 : 42 : 34.
Nya zeelandslinet användes huvudsakligen för
tillverkning av tågvirke. Av de bästa kvaliteterna
kunna även vävnader framställas. I Förenta
staterna har det i rätt stor utsträckning använts som
tillsats till kalkbruk (gips) vid uppförande av temporära
byggnader för utställningar o. dyl. Tyvärr är nya
zeelandslinet jämförelsevis obeständigt mot vatten,
vilket bl. a. lett till att användning av detsamma för
skeppstågvirke förbjudits inom engelska marinen.
Sannolikt är denna olägenhet hos nya zeelandslinet
beroende på den relativt låga cellulosahalten i
fibermaterialet.
Nya zeelandslinet består av bastknippen, som
åtföljas av vidhängande kärl- och parenkymceller.
Bastcellerna äro enligt v. Höhnel 5—15 mm,
vanligen 8—10 mm, långa och äro mer eller mindre
skarpt tillspetsade i ändarna. Enligt Herzog3 är
längden vanligen endast 4 mm. Tvärsnitten hava en
polygonal till nästan rund form med rund till oval
lumen (se fig. 7). Bastcellerna äro mycket lika och
kunna mikroskopiskt knappast skiljas från desamma
i sanseviera och aloëhampa,
I de fall, då nya zeelandslin skall påvisas för sig
eller i blandning med andra fibrer, äro dels deras
starka ligninreaktion och dels, liksom fråga om
sunn-hampan, vid bastcellerna fastsittande delar av
bladen, särskilt fragment av bladens ytterhud av
betydelse. Utseendet av denna ytterhud är olika, om den
härstammar från ena eller andra sidan av bladet,
som framgår av fig. 8 och 9. Dessa
ytterhudsfrag-ment kunna lätt upptäckas och identifieras efter upp-
1 Wiesner, Die Rohstoffe des Pflanzenreiches Bd 3, tredje
uppl., Leipzig 1921.
2 Wiesner, loc. cit.
3 Heermann och Herzog’, Mikroskopische und
mechanisch-technische Textiluntersuchungen, tredje uppl., Berlin 1931,
sid. 176.
Fig. 10.
översiktsbild av beståndsdelar från nya zeelandslin olösta i
70 %-ig svavelsyra. 21 X.
Fig. 8. Epidermis från ena sidan av blad
från Phormium tenax. 110 X.
Fig. 9. Epidermis från andra sidan av blad
från Phormium tenax. 110 X.
lösning av fibrerna i 70 %-ig svavelsyra på samma
sätt, som angivits här ovan. i samband med
undersökningsmetoder för sunnhampa, I fig. 10 visas en
översiktsbild av beståndsdelar i nya zeelandslin
olösliga i 70 %-ig svavelsyra.
Sammanfattning.
Sunnhampa, bastfibrer från indiska ärtväxter av
släktet Crotalaria, huvudsakligen C. juncea, samt
nya zeelandslin, bladfibrer från Phormium tenax, äro
två fiberslag, som förekomma i tågvirke, snören, drev
o. dyl. De kunna säkrast upptäckas och identifieras
genom undersökning av vidhängande epidermisrester
från stjälk resp. blad. För anrikning och
upptäckande av dessa epidermislragment har en av författaren
tidigare angiven metod visat sig ändamålsenlig.
Härvid upplöses cellulosan i fibrerna i ca 70 %-ig
svavelsyra. Olösta beståndsdelar granskas i mikroskop
antingen direkt inbäddade i svavelsyra eller också,
vilket vanligen är lämpligast, efter avfiltrering och
tvättning först med svavelsyra och sedan med
vatten. Lämpligt filter är finmaskig fosforbronsduk.
Vid färgning av de avfiltrerade och
tvättade olösta beståndsdelarna
med jodzinkklorid enligt Herzberg
framträda de med stark gul färg.
Sunnhampans epidermis
karakteriseras av sin starka hårbeklädnad
(fig. 3 och 4) eller efter
svavelsyrebehandlingen av märkena efter
håren i epidermis (se fig. 5). Nya
zeelandslinets epidermis har olika
utseende beroende på, från vilken
sida av bladet det härstammar (se
fig. 8 och 9). I fig. 6 visas en
översiktsbild av beståndsdelar i
sunnhampa olösta i 70 %-ig
svavelsyra och i fig. 10 visas
motsvarande beståndsdelar från nya
zeelandslin.
28
12 sept. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
