Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn isk Tidskrift
och 6,5 knops fart, korvetten "Orädd" på 810 ton,
chefsfartyget "Valkyrian" på 370 ton och
kanonång-slupen "Svensksund", den senare på 180 ton, byggd
med dubbel träbordläggning på järnspånt. De flesta
av dessa hade ovala ångpannor med ett tryck av
1 à 2 kg pr kvcm, men "Svensksund" hade två
cylindriska pannor med 4,5 kg pr kvcm tryck.
De frågor, som för den fortsatta utvecklingen stodo
på dagordningen, voro: segel- eller ångfartyg, pans-
Fig. 2. Kanonbåten "Gunhild".
råde eller opansrade fartyg, träfartyg eller
järnfartyg.
Sådant var alltså läget vid början av den period,
det här gäller, och jag skall till en början giva en
kort resumé över den historiska utvecklingen under
75-årsperioden för att sedan gå in på tekniken.
Mot bakgrunden av den hastiga utvecklingen
inom andra mariner insågo slutligen rikets ständer,
att vår flotta icke motsvarade tidens fordringar och
begärde vid 1859/1860 års riksdag en undersökning
av då befintliga segellinjeskepps användbarhet för
krigsbruk. Detta resulterade i en 1861 tillsatt
kommitté, i vars 1862 avgivna betänkande bl. a.
föreslogs införandet av pansrade ångfregatter som
flottans största fartygstyp. Detta förslag kom ej till
utförande, och utvecklingssteget pansarklädda
träfartyg finnes ej representerat i vår flotta. Man
fortsatte att bygga ytterligare åtta kanonångslupar av
typ "Svensksund", de två sista, "Alfhild" och
"Gunhild" (fig. 2), blevo färdiga 1863 och voro byggda
helt av järn, våra första stridsfartyg av detta
material. Flottans första järnfartyg var segelkorvetten
"Svalan", byggd 1845, och det första maskindrivna
järnfartyget var ångslupen "Pilen", byggd 1862.
Vid denna tid hade John Ericsson konstruerat
"Monitor"-typen, och 1862 inträffade den berömda
striden mellan "Monitor" och "Merrimac", vilken
väckte stort uppseende. I kungl, proposition till
1862/63 års riksdag framhölls, att denna händelse även
hos männen av yrket ändrat åsikterna om lämpligaste
beskaffenheten av Sveriges blivande
sjökrigsmate-riel. Det vore numera obestridligt, att egentliga
krigsfartyg, byggda av trä, ej vidare kunde anses
motsvara sin bestämmelse, och Sverige ägde således
icke ett enda fartyg, som vore stridsdugligt.
Man ansåg sig dock av ekonomiska skäl ej kunna
eftersträva en sjögående flotta. För det yttre
sjöförsvaret föreslog dåvarande chefen för
sjöförsvarsdepartementet, greve von Platen, 1865 ett litet
antal möjligast snabbgående korvetter med ett fåtal
kraftiga kanoner, därjämte, i mån av Monitortypens
ytterligare utveckling, så många pansarklädda torn-
fartyg, som framtida ekonomiska tillgångar kunde
komma att medgiva. För det inre sjöförsvaret skulle
bl. a. anskaffas så grundgående fartyg som möjligt,
pansarklädda, ångdrivna och med grövsta möjliga
artilleri, men ej av större dimensioner, än att de
genom slussarna i Göta kanal kunde i nödfall
inkomma på de stora insjöarna.
På grund av dylika försvarsprinciper tillkommo
för det yttre sjöförsvaret ångfregatten "Vanadis",
byggd 1862, ångkorvetten "Balder" 1870 och våra
bepansrade monitorer "John Ericsson" (fig. 3),
"Thordön", "Tirfing" och "Loke" åren 1865—1870,
för det inre sjöförsvaret de bepansrade
kanonång-sluparna, sedermera bepansrade kanonbåtarna
"Garmer", "Sköld", "Fenris", "Hildur", "Gerda", "Ulf",
"Björn", "Berserk", "Sölve" och "Folke" åren 1868
—1875.
Under 1860-talet tillkom ett nytt sjökrigets vapen.
1864 uppfann den österrikiske fregattkaptenen
Giovanni Luppis den självgående minan eller torpeden.
Idén utvecklades och omsattes till praktiskt bruk av
engelsmannen Whitehead 1866. Torpeden tillkom
i en tid, då kanonen alltmera vann i skottvidd och
genomslagskraft och började få övertaget över
pansaret. Det blev allt svårare att skydda de stora
fartygen mot de förbättrade kanonerna, och de
olägenheter med avseende å fart och deplacementstillskott
samt därav följande minskad manöverförmåga, som
blevo en följd av de enorma pansar vikter, som måste
anbringas, trädde skarpt i dagen. Stora
förhoppningar ställdes nu också på torpedens förmåga att
komma till rätta med pansarfartygen, och dessas
tillvaro syntes sålunda av dubbel anledning
omöjliggjord.
Misstron mot pansaret tog sig utomlands uttryck
i en avpansring av artillerifartygen, och man kom
under 1870-talet fram till pansardäckskryssaren, som
karakteriserades av hög fart och tungt artilleri och
endast var skyddad av ett välvt pansardäck. Bristen
på skydd ansågs i denna fartygstyp kompenserad
av den överlägsna farten, som ansågs erbjuda stora
taktiska fördelar, bl. a. val av stridsläge och av-
Fig. 3. Monitoren "John Ericsson" (ombestyckad).
stånd. Detta utvecklingssteg togs ej av vår marin,
helt naturligt för övrigt, enär pansardäckskryssarna
voro delar av en sjögående flotta, vilket vi alltjämt
ej ansågo oss vara betjänta av. För oss blev i stället
problemet att till våra skärgårdsbetonade
fartygstyper överflytta den samtida utvecklingens lärdomar.
Resultatet härav blev den serie av obepansrade
kanonbåtar, som färdigställdes från åren 1875—1884,
"Blenda" (fig. 4), "Disa", "Urd", "Verdande" (fig. 5),
"Rota", "Skagul", "Skäggald", "Skuld" och "Edda".
Såsom enbart skärgårdstyp bör denna fartygsklass
86
17 okt. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
