Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 9 jan. 1937 - Elektrisk gasrening för sulfitfabriker, av Robert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
denna temperatur finns ali SO,, i form av syradimmor
och dessutom har ali selen och tellur, arsenik etc.
utfällts i form av fasta partiklar eller löst sig- i dimmans
vätskedroppar. Renar man rostgasen elektriskt vid
ca 30°, erhåller man en gas, som praktiskt taget är
ren S02, givetvis uppblandad med syre, kväve,
vattenånga etc.
Den elektriska reningen vid ca 30° sker i en av
bly utförd apparatur. Kisdammet utfälles före den
elektriska reningen i en vanlig gastvätt. Viktigt är
att rostgasen så snabbt som möjligt nedkyles, så att
kisdammet ej får någon nämnvärd tid att katalytiskt
omvandla S02 till SO... Dessutom måste man tillse
att tvättvattnet bortledes vid så hög temperatur att
förlusten genom i tvättvattnet upplöst S02 blir
obetydlig. Av denna orsak kan direkt kylning endast
ske till ca 70°, under det att kylningen från 70° till
30° måste ske indirekt.
Ej heller den elektriska reningen vid 30° angriper
emellertid problemets verkliga kärnpunkt. Vad är
det egentligen man eftersträvar med hela
gasreningen? Gasen som sådan användes ju ej i sulfitkoket.
Det som i verkligheten eftersträvas, är en ren torn-,
syra, som är praktiskt taget fri från selen etc. och
som har så litet S03 (gips) som möjligt. Man skall
således angripa problemet från den utgångspunkten
att tornsyran skall bli så ren som möjligt och sedan
skall man se efter, hur detta kan uppnås på bästa och
billigaste sätt.
Nu är det en känd sak, att man aldrig uppnår en från
SO, fullt fri tornsyra. Även om gasen, råvattnet och
kalken praktiskt taget äro fria från SO.,, visar det sig
att man i alla fall får vissa mängder S03 i tornsyran.
Detta kan endast förklaras genom
oxidationsprocesser i tornet. Man får således dela upp problemet på
två frågor. Den första är, hur långt det lönar sig att
rena rostgasen, innan den kommer till tornet. Den
andra frågan är, vad som bör göras för att minska
oxidationen i tornet.
De i bly utförda elektriska gasrenarna för
sulfitfabriker byggas vanligen med 2 seriekopplade
vertikala filterenheter. Det första av dessa filter utfäller
den ojämförligt största delen av ali SO, och praktiskt
taget ali selen etc. I "Papierfabrikant", häfte 28/1930,
sid. 451, finnas några belysande exempel anförda.
Omräknar man därstädes angivna värden i kg SO,.,
visar dec sig att det andra blyfiltret utfällt följande
del av den totalt utfällda mängden S03:
Anläggn. nr 1 21.5 %, motsv. ca 0,9 % av hela
svavelmängden
» 2 1,2 %, „ „ 0,08 %
„ 3 1,5 %, ., „ 0,05 % „
„ 4 0,8%, „ „ 0,02%
„ 7 1,8%, ., „ 0,10%
., 8 2,5 %, ., „ 0,05 %
„ 9 4,1 %, „ .. 0,10 %
„ 11 3,9 %, ., „ 0,04 %
(För de ej medräknade anläggningarna, 5 etc.,
finns utfällningen i andra filtret ej specificerad.)
Bortsett från den första anläggningen, är det
således max. 0,1 % av hela den avrostade
svavelmängden, som utfällts i form av S03 i det andra filtret.
Antag att en tornsyra håller 3 % total S02 och
att ali S03 i den renade gasen löser sig i tornsyran,
Om man nu slopade det andra elektriska filtret och
således endast installerade en hälften så stor gasrenare,
skulle halten S03 i tornsyran stiga med max. 0,1 %
av 3 % X 80/64, dvs. med max. 0,004 %. Detta är en
skillnad, som knappast kan analytiskt påvisas och
som i varje fall ej spelar någon praktisk roll. Den
vanliga halten SO., i dåligt skötta anläggningar
ligger vid ca 0,10 %. Det bästa resultat, som jag hört
talas om, är 0,01 à 0,02 % S03. Det är emellertid ett
misstag att tro, att man alltid kan komma ned till
ca 0,02 % S03, om man inför elektrisk gasrening. Det
finns många fabriker utan elektrisk gasrening, som
uppnå mycket lägre halt av S03 än många sådana,
där elektrisk gasrening installerats.
Man skulle således utan olägenhet kunna nöja sig
med hälften så stora gasreningsanläggningar som
hittills. Anläggningskostnaden för elektrisk
gasrening skulle härigenom minska till ca 2/s, event. ännu
mer. Kraftförbrukningen för själva filtren skulle
minskas till hälften eller mindre. Ju tätare dimmorna
äro, desto mindre ström går det igenom ett filter. Hur
paradoxalt det än låter, förbrukar således ett filter
mest ström om det får arbeta med en gas som är
alldeles fri från alla damm- och dimformiga partiklar.
Frågan är nu, om andra olägenheter, uppstå, men så
är knappast fallet. Något reservfilter behövs ej, efter^
som ett elektriskt blyfilter är en mycket driftsäker
apparat. Ungefär en gång i veckan behöver man spola
filtret rent från arsenikkristaller etc., som kunna
förorsaka överslag. Detta arbete är gjort på en kvart,
och på den tiden kan en annan arbetare hinna torka,
av isolatorer och se efter maskineriet i
högspännings-rummet. Att gasen under denna kvart ej blir lika:
väl renad som annars, spelar knappast någon roll i
betraktande av de stora syramagasin, som alltid
finnas i sulfitfabriker.
Det driftsprov, som man hittills använt för att
kontrollera att ett elektriskt blyfilter fungerar som det
skall, är det optiska provet. Man låter helt enkelt
en lampa lysa in i filtret och fordrar att dimmorna
skola utfällas så effektivt att gasen blir alldeles
"osynlig". Det ser mycket vackert ut, när gasen på
detta sätt blir "fullständigt" renad, men vad kostar
det? Detta kontrollprov har ett visst berättigande,
enär det är nästan omöjligt att hitta på något annat
enkelt prov, men det tråkiga är att provet är alldeles
överdrivet för sulfitfabriker. Undre gränsen, där man
ej längre kan påvisa någon inverkan av Se på koket,
ligger vid ca 0,1 mg Se pr liter tornsyra. Detta
motsvarar omkring 1 mg pr m3 rostgas. För en
svavelsyrefabrik, som arbetar enligt kontaktmetoden och
använder platinakontakt, är detta säkerligen en farlig
koncentration, men för en sulfitfabrik spelar den
ingen roll.
Den andra frågan är, vad som kan göras för att
minska oxidationen i tornet. Det ligger närmast till
hands att försöka få så hög S02-lialt i rostgasen, dvs.
så litet syrgas som möjligt, men detta är säkerligen ej
det enda saliggörande. Det är sannolikt att
oxidationen av S02 till S03 i tornsyran påverkas av små
mängder mangan och järn i kalken samt av
syratemperaturen. Undersökningen av mekanismen för
denna oxidation är mig veterligen mycket försummad,
men det är sannolikt att man genom bättre kännedom
om dessa processer och lämpligt val av kalksten
skulle kunna i hög grad nedbringa gipshalten i syran.
14
16 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
