Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 20 febr. 1937 - Den högre tekniska undervisningen. Mekanisternas yttrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
sak att samtidigt med sin verksamhet i industriens
tjänst eller i enskilda fall redan under studietiden
söka den specialisering han önskar på något område.
Utbildningen vid högskolan måste därför inriktas på
att giva den studerande en grundlig utbildning på de
områden, som äro verktyg vid det tekniska arbetet,
dvs. i de grundläggande naturvetenskapliga ämnena.
För dessas behärskande erfordras därtill en grundlig
matematisk utbildning. Detta är även sedan länge
erkänt ocli tillämpat. Men man har därvid ofta
ensidigt överdrivit grundligheten och sökt bibringa de
studerande ett kunskapsmått, som för flertalet går
långt utöver den i praktiken arbetande
civilingenjörens behov. Grundligheten måste även på detta
område betraktas så, att ett säkert behärskande av
en grundläggande, mindre kunskapskvantitet, vilken
genom självstudier i framtiden kan utbyggas, är vida
mera värd än ett hastigt inhämtande av en stor,
aldrig smält eller riktigt tillägnad kunskap, vilken ej
skall behöva påbyggas, men som ej heller kan
till-lämpas och behärskas. Stor vikt bör sålunda läggas
vid de matematiska och naturvetenskapliga ämnena.
Men kursomfattningen bör vara för flertalet
studerande möjligast begränsad, under det att tid och
arbete ägnas kursernas grundliga inlärande och
behärskande. Vi återkomma härtill.
Tillämpningsämnena, vilka för varje studerande ej
kunna eller ens få bli många och där ej heller ett
rest-löst inhämtande av kunskapsomfånget på ett visst
område ens är tänkbart, böra betraktas som
tillämpningar av de naturvetenskapliga ämnena, där
lärjungen får lära sig använda dessa tidigare kunskaper
på tekniska uppgifter och där han får tillfälle öva
självständigt arbete och självständigt tänkande.
Därför synes även dessa ämnesområden böra ägnas
färre föreläsningar och mera tid av övnings- och
laboratoriearbete samt litteraturstudium än f. n. är fallet.
Även synes det studiesättet böra uppmuntras, att en
studerande på bekostnad av andra tillämpningsämnen
särskilt intränger i ett visst ämne, förutsatt att denna
"specialisering" avser inlärandet av metodiken vid
lösandet av de problem, som vid varje ingenjörsuppgift
förekomma, ett studiesätt, som torde ge bättre
resultat än utarbetandet av schematiska övningsuppgifter
inom ett flertal läroämnen. Yi återkomma även
härtill.
Den andra riktlinjen är att som utgångspunkt för
undervisningens kvantitativa ordnande bör läggas
den prestation, som en ung person med normala
själsgåvor och normal flit utan tillgripande av fusk och
bluff skäligen bör kunna prestera, varvid den härför
tillmätta tiden även skall räcka till att smälta vad
som inhämtats. Med denna riktlinje blir studiernas
ordnande sålunda endast en fråga om tid; så många
år anslås till studier, som erfordras för inhämtande av
föreskrivna kurser. Med det kurs- och ämnesomfång
som f. n. är tillämpat för erhållande av
civilingenjörsexamen har erfarenheten visat, att den nu såsom
normal anslagna tiden av fyra år är för kort. Endast en
del av de studerande hinna avlägga sin examen på
denna tid. Och kunde hänsyn tagas till
förekommande fusk och bluff skulle med sannolikhet befinnas, att
de som på fyra år avlägga en på redliga studier
grundad examen äro synnerligen få. Studietiden skulle
sålunda behöva väsentligt utvidgas. Med hänsyn till
att dels en läroanstalt aldrig kan färdigutbilda en in-
genjör, dels att det är viktigt att de unga tidigast
möjligt med en frisk och ogrumlad fantasi i behåll må
komma ut i det verkliga livet, är en sådan utökning
av studietiden i hög grad motbjudande, och det
praktiska livets män torde även energiskt komma att
motsätta sig en förlängd studietid. Enda då återstående
utväg är ett inskränkande av ämnesantal och
ämnesomfång, dock med undvikande av den specialisering
varom tidigare talats. Man torde därför få utgå från,
att en kursförlängning till normalt fem år ej är
önskvärd, en utökning till 4,5 år, där sista terminen
reserveras for examensarbetet är tänkbar, men ej gärna
att tillråda och att sålunda den nuvarande tiden av
fyra år för avläggande av civilingenjörsexamen helst,
bör bibehållas. (Av formuleringen här framgår att
kommitterade i denna fråga, som är avhängig
av senare relaterade detaljförslag icke kunnat komma
till något definitivt förslag. Studierna få sålunda
ordnas med hänsyn härtill. Yi återkomma till
denna fråga.)
Den tredje riktlinjen är att studierna böra ordnas så,
att de i möjligaste mån väcka sådant intresse och en
sådan entusiasm som man f. 11. i många fall utan
framgång får efterlysa. Det är rätt självklart, att en
yngling, som efter att ha avlagt studentexamen ägnar sig
åt tekniska studier, blir både förbryllad och besviken,
när han i sin studieplan finner matematik, tillämpad
matematik, beskrivande geometri, fysik, mekanik,
hållfasthetslära och kemi samt som enda praktiskt
betonat ämne ritteknik. Man kan ej heller begära, att
han omedelbart skall kunna inse nyttan av dessa
ämnen. Det synes därför -nödvändigt, att redan från
första studiedagen rent tekniska ämnen av beskrivande
natur införas i läroplanen, dels för att den studerande
skall få känslan av att han kommit till en teknisk
läroanstalt, dels för att han genom påpekande av de
problem, som uppträda inom tekniken och medlen
för deras lösande skall förstå nyttan av och finna
intresse i studiet av de matematiska och teoretiska
naturvetenskapliga ämnena.
Efter att sålunda lia klarlagt riktlinjerna är en
mera detaljerad behandling av undervisningens
ordnande möjlig.
Då, som redan anförts, de nuvarande kursernas
omfång i ett flertal ämnen överskrida vad de flesta
ingenjörerna lia behov av, men det givetvis finnes
användning för ett mindre antal ingenjörer, vilka
behöva vidgade kunskaper, synes den möjligheten
förefinnas, att uppdela kurserna i två etapper. En sådan
uppdelning i en lägre och en högre avdelning finnes
visserligen redan vid högskolan. Men denna är så
lagd, att i den lägre avdelningen studeras
grundläggande ämnen och i den högre tillämpningsämnen,
varjämte den lägre avdelningen varken är eller avser att
vara ett avslutat helt. Den uppdelning som här
avses, är att den första etappen skulle kunna utgöra ett
avslutat helt för sig, utan att därvid uttalas annan
önskan än att så många som möjligt av högskolans
lärjungar även fortsätta den andra etappen. Därvid
skulle i den senare framför allt fortsättas med en
påbyggnad av de grundläggande teoretiska ämnena.
Huruvida den första etappen bör omfatta två eller tre år
och den andra två eller ett år är en detaljfråga, som
endast torde kunna avgöras av högskolans myndig-
27 febr. 1937
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
