Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 27 febr. 1937 - Människan och muskelarbetet. Ett tekniskt problem, av Erhard Fliesberg - Några synpunkter rörande den statliga vägtaxan, av D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
20 kg mecl gynnsammaste område mellan 12 och 16
kg, samt att arbetseffekten sjönk mycket snabbt vid
dragkrafter såväl över 20 kg som under 10 kg. Så
t. e. vid 30 kg blev arbetseffekten endast obetydligt
mer än halva ovannämnda maximala effekt.
Det förstnämnda resultatet har naturligtvis sin
förklaring i att muskelansträngningen över 20 kg
blir för stor för att tillåta någon större hastighet.
För större dragkrafter förelåg därjämte det
förhållandet, att personen ifråga endast kunde kortvarigt
ansträngas. Under det att de dragande vid
ansträngningar mellan 10 och 20 kg kunde arbeta genom
växelvis dragning med båda händerna, således
uppnående kontinuerlig lyftning, måste för större
drag-kraft båda händerna användas samtidigt, således
diskontinuerlig lyftning.
Att effekten sjunker vid dragkrafter under 10 kg
förklaras av att den mänskliga organismen då ej
förmår åstadkomma den behövliga högre hastigheten.
Ovanstående undersökningar synas giva för handen
att den mänskliga organismen förmår avgiva sin
högsta möjliga arbetseffekt vid muskelansträngningar
mellan 10 och 20 kg. Absolut förkastligt torde vara
att låta muskelansträngningen överskrida 30 kg, då
detta endast nedsätter arbetseffekten. Givetvis äro
de nämnda undersökningarna ej tillräckliga för ett
definitivt vetenskapligt fastställande härav men
synas giva skäl för nyssnämnda slutsatser.
Undersökningarna ha, som synes, endast avsett att
klarlägga de gynnsammaste betingelserna för
utnyttjandet av människans muskler vid utförande av
dragning, varför nyssnämnda slutsatser tills vidare äro
strängt begränsade till denna form av arbete. Det
är ej otroligt, att andra regler komma att visa sig
gälla vid t, e. utförande av kringvridande rörelse
(alstring av vridande moment) resp. tramparbete med
benen (cyklars framdrivning etc.), varför det vore
synnerligen önskvärt, att någon vetenskaplig
institution — förslagsvis Ingeniörsvetenskapsakademien
— ville fortsätta dessa undersökningar, vilka då
även borde omfatta andra områden, där människans
muskler sättas i arbete.
Ett rätt vetenskapligt besvarande av spörsmålet
om den psykologiskt riktiga muskelansträngningen
har för de flesta tekniker en mycket stor betydelse
och det är i förhoppning om, att denna fråga måtte
upptagas till strängt vetenskaplig behandling, som
denna artikel blivit skriven. Erhard Fliesberg.
Några synpunkter rörande den statliga
vägtaxan.
Den nu gällande taxan för förrättningar vid den
statliga vägorganisationen tar ej ens tillnärmelsevis
full hänsyn till den inom vida gränser växlande
svårighetsgraden för olika väg- och broförslag. Under
det densamma någorlunda väl och i särskilt
gynnsamma fall väl täcker förrättningsmannens rimliga
fordran på en skälig ersättning, då det gäller
väg-eller broföretag av allra enklaste slag, i lätt terräng,
och då det är fråga om jämförelsevis stora
väglängder och arbetet kan fortlöpa utan nämnvärt hinder av
bl. a. klimatiska förhållanden, är den absolut
otillräcklig, så snart arbetets art och övriga
omständigheter gå något därutöver.
Under sistnämnda förhållanden lämnar den
nuvarande taxan för väg- och broförslag i regel icke
möjlighet för förrättningsmannen att, sedan han
likviderat sina biträden av olika slag, sina kontorskostnader
och många andra utgifter, som äro förenade med
självständig konsulterande verksamhet, för egen del
få en tillnärmelsevis skälig ersättning. leke sällan
uppgår denna blott till ett fåtal kronor pr effektiv
arbetstimme, men särskilt på senare tiden har det
förekommit, att hans rättmätiga fordran på en skälig
lön för sitt eget arbete vänts i förlust, varför han
varit nödsakad att med egna medel bidraga till
väg-förslagets uppsättande.
Dessa uppenbara missförhållanden medföra i
längden, att förrättningsmannen blir hindrad att åt
förrättningarna ägna den tid, omtanke och arbete, som
de rätteligen kräva. Då de på grundval av sådana
illa genomarbetade förslag planerade arbetsföretagen
sedermera blivit genomförda, ha de ofta befunnits vara
ur olika synpunkter så undermåliga och av ringa
bestående värde, att arbetena redan efter 5 à 10 år från
den första ombyggnaden antingen måste undergå en
mer eller mindre fullständig revidering eller också
att trafiken tvungits att tills vidare finna sig i dc
tillskapade, otillfredsställande förhållandena, vilka
vid en grundligare och mera kompetent
behandling-av vägförslagen bort kunna förhindras. Stående
inför utsikten att själv få ingen eller en minimal
ersättning för sitt arbete tvingas därför
förrättningsmannen med nuvarande taxa att så snabbt som möjligt
slutföra uppdragen.
För ett väg- eller broföretag föreligga emellertid
också mycket ofta olika lösningar, och meningarna
om dessa kunna vara växlande. I regel är väl
förrättningsmannen den, som på grund av sin under
studierna i terrängen och i övrigt vunna erfarenhet i
frågan förvärvat den största insikten om de olika
lösningar, som på en eller annan punkt i förslaget
rätteligen borde komma under omprövning, men vilken i
regel ej med någon säkerhet kan företagas förrän
alternativa förslag verkligen blivit undersökta.
Visserligen lämna förordningarna åtminstone på papperet
möjlighet "härtill, och densamma användes också
emellanåt, men härför kräves ett särskilt förordnande,
och tågordningen, innan alla instanser blivit hörda i
en sådan sak, är ofta så omständlig och långsam, att
förrättningsmannen drager sig härför, då nämligen
därmed risken, bl. a. på grund av tidsutdräkten vid
undersökningspersonalens tillfälliga bortflyttande,
intill dess tilläggsförordnandet kommit till stånd, ökas
för att utsikterna till ett någorlunda skäligt netto
27 febr. 1937
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
