Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 18 mars 1937 - Hemortens luftförsvarsproblem, av Richard Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
18 MARS UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 11 Va
o
1 9 3 7 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 67
INNEHÅLL: Hemoitens luftförsvarsproblem, av kapten Richard Åkerman — Från Polhemspris till storindustri,
av civilingenjör Karl A. Wessblad. — De textila konstfibrerna, av civilingenjör N. W. Hörstadius. —
Konstfibrer—naturfibrer, av direktör Töre Wahren. — Några tekniska nyheter: Nya träbearbetningsmaskiner, av
civilingenjör P. E. Werner; Ett nytt svenskt 410 mm triouniversalvalsverk, av bergsingenjör P. G. Ekman;
Nyare typer av Symons konkross, av civilingenjör Göran Lundgren; Nyare apparater för
materialundersökning genom röntgengenomlysning, av civilingenjör Erik Lundgren. — "Ren olyckshändelse."
Hemortens luftförsvarsproblem.
Av kapten RICHARD ÅKERMAN.
Sveriges läge ur luftförsvarssynpunkt har i
anslutning till 1936 års försvarsbeslut så ofta diskuterats,
att det torde vara tillräckligt att här beröra endast en
synpunkt, vilken är av principiell betydelse för det
rent taktiska ordnandet av speciellt hemortens
försvar.
Många stormakter, för att icke säga alla, hava
utbyggt sina flygvapen till de främsta bärarna av det
strategiska anfallet. Samtidigt är på många håll
luftförsvaret av det egna landet baserat på ett sådant
anfall. Detta medför, att flygvapnen, enkannerligen
bombstridkrafterna, erhållit en sådan dominerande
plats i försvaret, att deras bortfallande skulle helt
riskera stormaktens militära maktställning. Med
andra ord, bombflyget är organiserat, utbildat och
utrustat för att utföra snabba, kraftiga anfall.
Stormakterna kunna endast använda detta redskap för
ändamål av primär betydelse, då utsikt finnes till
ett verkligt avgörande. Det föreligger teknisk
möjlighet för våra grannstormakter att snabbt och från
vår sida kanske omärkligt samla stora flygstyrkor
för att anfalla Sverige. Men man skulle räkna
alltför pessimistiskt, om man ansåge dessa stormakter
istånd att, utan att riskera sin egen säkerhet,
använda dessa stora styrkor en längre tid mot oss.
Man kommer till den uppfattningen, att om vårt
luftförsvar är tillräckligt starkt för att hindra ett
sammanbrott av landet på kort tid, bliva
möjligheterna och sannolikheterna för en luftkrigföring mot
oss, som då måste utföras under en längre tidrymd
och med mindre styrkor, avsevärt förminskade,
samtidigt som våra möjligheter att anpassa våra
motåtgärder och erhålla hjälp från andra stater
betydligt ökas.
Sveriges geografiska läge gör, att en stormakt för
närvarande icke kan uppnå det, med mindre än att
relativt breda vatten eller otillgängliga skogstrakter
överflygas. En bombraid mot Sverige, som utgår
från en stormakts landområde, är trots alla
flygtekniska framsteg icke ett företag utan rätt
betydande risker, ett företag, som icke igångsättes utan
noggranna förberedelser och utsikt till betydande
vinstresultat. Att hindra basering alltför nära inpå
svenskt land är, som alla veta, vårt under
uppsättning varande bombflygs främsta uppgift i
hemortsförsvaret.
Innan luftförsvaret närmare behandlas, är det
nödvändigt att något beröra vissa tekniska grundelement.
Om man bortser från bombflyget, vars kollektiva
insatser för hemortens luftförsvar givetvis icke få
underskattas, så återstår till detta försvar jaktflyg,
luftvärnsartilleri, luftspärrar och luftskydd, med
vilka samtliga luftbevakningen samarbetar. I viss
mån är hela försvarssystemet avhängigt av
luftbevakningen, vars betydelse gärna underskattas. Det är
luftbevakningen, som sätter försvaret igång, det är
den, som bestämmer förberedelsetiden och det är i
sin tur förberedelsetiden, som har avgörande
inflytande på vilka åtgärder, som kunna vidtagas. De
försök och övningar, som hittills hållits, synes lova,
att när systemet blir färdigutbyggt och personalen
in trimmad, det skall vara möjligt få fram ett
meddelande om annalkande fientliga plan via
luftbevak-ningscentralen till mottagaren — luftskyddschefen
i en stad, luftskyddsledaren i en fabrik m. fi. — i
medeltal 2 minuter efter det posten på
luftbevak-ningsstationen gjort sin iakttagelse. Denna tid kan
sannolikt minskas till hälften, om direkt telefonlinje
disponeras från luftbevakningsstationen till
centralen. Det är önskvärt, att sådana linjer finnas på
de platser, där det är särskilt viktigt få fram
meddelandena snabbt. Detta gäller exempelvis
Stockholm. Från yttersta skärgården och in passera
samtalen där ofta växelstationer, som försinka dem. Om
man utgår ifrån, att fientliga bombplan förflytta sig
på 5 000 m höjd med en fart av 360 km/tim, dvs.
6 km/min eller 100 m/s, kommer man till följande. 2
minuters rapporteringstid betyder, att fiendens
bombplan förflyttat sig 12 km, innan ännu någon
mottagare fått reda på deras närvaro. Detta är mycket,
då hela avståndet från Stockholms yttre skärgård
till huvudstaden på sina ställen är blott 50 km.
Jaktplan av modern typ behöva för att starta ca 3 min.
och för att nå 5 000 m höjd minst 7 min.,
sammanlagt 10 min. Luftbevakningen behöver 2 min. för
18 mars 1937
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
