Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 18 mars 1937 - Hemortens luftförsvarsproblem, av Richard Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hemorten kan bli utsatt för. Krigföring är kanske
icke rätta ordet, utan i stället avsiktliga
neutralitetsbrott. Under ett läge, då Sverige icke är indraget
i kriget, men då i Sverige produceras och exporteras
varor av betydelse för endera parten av de
krigförande, kan det bli önskvärt för motsidan att
förhindra denna produktion och export. Detta kunde
tidigare näppeligen ske på annat sätt, än genom en
omfattande och tidsödande krigshandling, vanligen
invasion eller blockad. Numera synas även andra
möjligheter stå öppna. Det förefaller att ligga inom
möjligheternas ram för en stormakt att låta en
flygeskader starta med direkt uppgift att förstöra viss
bestämd svensk fabrik eller utskeppningshamn. Detta
kan ske t. o. m. över andra neutrala länders
territorium.
Hur allt detta luftförsvar skall kunna ordnas och
skapas är delvis redan berört. Att organisera någon
riksomfattande spärr med jaktförband går icke.
Denna skulle ej kunna skydda kustområdena, dvs.
nästan det viktigaste. Jaktförband, vart och ett
minst en flottilj, skulle även behöva ligga med ca
5 mils mellanrum om spärren skall bli
sammanhängande. Sverige är genom sin stora yta och glesa
befolkning ogynnsamt för ett jaktförsvar. I ett fall
— förutom i Stockholm, som ju får en jaktflottilj •—
finnes emellertid anledning önska ett jaktförband,
nämligen för försvaret av Skåne mot
landsbygds-bekämpning. Här är det fråga om att komma åt
enstaka, lågtgående motståndare, något som knappast
kan göras annat än med jakt. Därmed följer
emellertid fordran på en tät luftbevakningsorganisation
över hela Skåne. Där bör emellertid en sådan
relativt lätt kunna åstadkommas.
Man nödgas sålunda konstatera, att det icke finns
några möjligheter hindra främmande flygare, som
undvika försvarade orter, att röra sig över vårt land.
Det blir alltså nödvändigt att försvara
skyddsföremålen i stället för gränserna. Det förnämsta medlet
härtill utgöres otvivelaktigt av luftvärnsartilleri.
Hur mycket därav, som skulle behövas, är vanskligt
att angiva. Det beror på, var man vill draga gränsen
mellan det nödvändiga och det önskvärda. Ju mer
som skaffas, desto bättre blir skyddet. Varje
tillkommet batteri förbättrar situationen. Man kan
emellertid bygga på den undersökning, som den s. k.
luftförsvarsutredningen på sin tid gjorde. Av de
batterier, som denna utredning beräknade för hemortens
försvar, kommer enligt 1936 års försvarsordning att
anskaffas, vad som behövs för Stockholm,
fästningarna och ett par flygbaser. Utöver detta begärde
luftförsvarsutredningen omkring 30
luftvärnsbatterier samt ett antal strålkastare och låghöjdsvapen.
Det visar sig vid en undersökning möjligt att med
denna styrka relativt väl försvara de större städerna
och de större koncentrationerna av kraftverk och
industri. Förutsättningen är dock, att detta hemortens
luftvärnsartilleri bildar en strategisk reserv, som kan
förflyttas alltefter lägets krav till de platser, som
kunna förmodas eller visa sig bli särskilt utsatta.
Principiellt riktigast och på alla sätt bäst vore, om
denna luftvärnsmateriel kunde anskaffas genom
statens försorg. Går icke detta, kunde man tänka sig
pengarna anskaffade genom en nationalinsamling.
Såsom sista utväg föreligga möjligheterna av lokala,
frivilliga insamlingar. I sistnämnda fallet komma
dock givarna med ali säkerhet att resa krav på
garantier för att materielen icke i krigstid tages ifrån
den plats, till vars försvar den avsetts från början.
Enär en sådan garantiutfästelse blir ett villkor för
att lokal frivillig anskaffning skall äga rum, kan
det knappast råda någon tvekan om, att den måste
givas och respekteras. Följden blir emellertid, att
materielen blir bunden vid viss plats, antingen denna
i det förhandenvarande läget är särskilt utsatt eller
icke. Ett system baserat på lokal frivillig
anskaffning blir alltså mindre smidigt än ett, grundat på en
allmän strategisk reserv. Det förra fordrar också mer
materiel än det senare. Vissa ytterligare frågor
uppställa sig också vid lokal frivillig anskaffning.
Frivilliga beväpnade kårer äro för många i vårt land
ett otyg. Materielanskaffningen torde därför böra
tillgå på så sätt, att penningmedel insamlas och
ställas till kungl. maj:ts förfogande, som sedan går i
författning om materielens anskaffning. Den blir då
statlig, militär, kan icke rekvireras och får förflyttas
endast efter konseljbeslut. Vård av materiel,
uppställning därav, bemanning, utbildning av personal
och ammunitionsförsörjning i krig blir statens sak.
Några svårigheter att lösa dessa frågor på samma
sätt, som hittills skett beträffande landstormens
vapen i allmänhet, torde knappast komma att
uppstå. Luftvärnsmateriel har tidigare anskaffats på
frivillighetens väg-, och då lia problemen kunnat lösas
på nyss antytt sätt.
Vid sidan av det militära försvaret måste det civila
luftskyddet finnas till. Detta är det enda, som för
rimliga kostnader kan utsträckas till alla orter och
skyddsföremål, som kunna tänkas bliva utsatta för
bekämpning från luften. Luftskydd och
luftvärnsartilleri komplettera, men kunna icke ersätta
varandra. Bägge måste finnas, ty artilleriförsvaret kan
aldrig göras så starkt, att listskyddet icke behövs,
och detta senare kan icke ensamt förhindra ett anfall.
De ovan anförda kraven och förslagen beträffande
ordnandet av hemortens luftförsvar måste givetvis
vägas mot andra, kanske än viktigare försvarsbehov,
inpassas i försvarssystemet i dess helhet och rättas
efter de ekonomiska resurserna. Invändningar kunna
säkerligen göras och andra förslag framställas. Kvar
står emellertid det ofrånkomliga faktum, att vi f. n.
sakna hemortsförsvar mot en bekämpning från luften
och att denna brist kan bliva ödesdiger. Summerar
man vad som främst behövs, finner man detta vara:
snabbt utbyggande av vårt flygvapen och luftvärn
till 1936 beslutad styrka,
anskaffning därutöver av luftvärnsmateriel för
hemorten, antingen genom statens försorg eller på
frivillighetens väg,
organiserande av ett statligt, hela riket omfattande
civilt luftskydd,
tillgodoseende av de krav på
luftskyddsbered-skapen för järnvägar och kraftförsörjning, som fram
ställts av den särskilt tillsatta utredningen samt
uppläggande av tillräckliga lager av hel- och
halvfabrikat ävensom råvaror på lämpligt sätt.
Den, som har anledning syssla med dessa frågor,
måste även komma med en annan fordran: vad som
skall göras måste beslutas snart; ett användbart
hemortens luftförsvar bygges icke upp på en dag, det
måste förberedas i tid.
18 maks 1937
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
