Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 3 april 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
lerade och fullt fattade förpliktelser. Förutsättningen
härför måste dock alltid bli att den ömsesidiga
misstron dessförinnan övervunnits. Vad som under de
sista åren benämnts "kollektiv säkerhet" är i själva
verket intet annat än ett slags allianssystem mellan
en viss grupp av stater, inriktat mot en annan grupp.
Den egentliga bakgrunden till rustningsökningen
i världen är allianssystemets återupprättande. Redan
i föregående kvartalsöversikt framhölls detta
sakförhållande såsom utmärkande för världsläget. Sedan
dess har det tagit fastare och tydligare former. Man
kan skönja en uppdelning av Europa i två stora
allianssystem, vilka korsa varandra i linjen Berlin—
Rom och Paris—Prag—Moskva. En del, särskilt
mindre stater förhålla sig ännu ovissa till denna
klyvning. Hos andra — exempelvis i de nordiska
länderna — framträder en medveten strävan att
skapa ett eget, neutralt trygghetsområde. Det
brittiska riket slutligen har slagit in på en bestämd
upprustningspolitik men synes icke villigt att i lika hög
grad som före 1914 binda sig vid ettdera av de båda
europeiska maktsystemen. Så länge detta är fallet
ligger häri en betydelsefull garanti för att
motsättningarna icke skola tillspetsa sig till världskrigsfara.
Ett återhållande moment i utvecklingen utgöres
alltjämt av det spanska kriget. Så länge denna
tragiska kraftmätning icke ännu är avgjord kan det nya
jämviktsläget i Europa icke taga fastare gestalt.
Samtidigt utgör brandhärden på Pyreneiska halvön
alltjämt en fara för en allmännare konflagration. En
avgörande framgång för den röda sidan skulle
otvivelaktigt medföra en dylik. Om å andra sidan en
motsatt utgång icke kan komma till stånd annat än
genom ett mera aktivt ingripande än hittills av de
makter, vilka stödja den spanska
nationalistregeringen, så kommer även detta att utgöra en stark
påfrestning på freden, särskilt på grund av opinionen
i europeiska "folkfronts"-kretsar.
Under dessa omständigheter kan man icke förneka,
att non-interventionspolitiken i den spanska frågan
— hur fiktiv och delvis rent humbugsmässig den än
varit — likväl haft en stor betydelse för bevarandet
av Europas fred. Den har visserligen icke hindrat
att interventioner faktiskt ägt rum, men den har för
vissa regeringar, särskilt den franska, möjliggjort
att lugna den inhemska opinion, som krävt
ingripande. Frankrikes ställning har härvidlag varit
särskilt svår, då folkfrontsregeringen Blum
inrikespolitiskt varit beroende av kommunisterna, vilka
oavbrutet krävt franskt regeringsstöd åt Spaniens röda,
men läget å andra sidan varit sådant, att varje dylikt
försök skulle lett till de inre franska
motsättningarnas utlösning i en sannolikt blodig uppgörelse.
Non-interventionspolitiken har därför varit
förutsättningen för Frankrikes inre fred. I England har man
på tongivande konservativt håll mer och mer börjat
föredraga en seger för Franco-regeringen men alltid
varit orolig för de diplomatiska konsekvenserna av
de rödas nederlag i Spanien, om detta blev beroende
av huvudsakligen tyska och italienska insatser, samt
en kommande spansk regerings på grund härav
väntade avhängighet av nämnda makter. Ryssland har
däremot som bekant öppet hjälpt den spanska
folkfrontsregeringen, under det Italien och Tyskland —
framför allt Italien — lämnat Franco sitt bistånd.
Naturligtvis har i trots härav kampen i huvudsak
förts med spanska krafter, men dc utländska
insatserna ha dock spelat en mycket betydande roll för
krigsförloppet.
Under februari lyckades det emellertid för de
franska och engelska regeringarna att nå ett steg
längre i fråga om non-interventionens praktiska
till-lämpning. Den 20 februari träffades ett avtal att
inga vidare sändningar av vapen eller frivilliga
skulle få förekomma till Spanien efter den 6 mars,
och från den 13 mars upprätthålles en internationell
kontrollapparat för denna princips efterlevnad. Detta
sker genom auktoriserade kontrollanters placerande
längs gränserna och i hamnstäderna samt genom en
internationell flottkontroll av sjöförbindelserna till
Spanien. Denna sistnämnda utövas på Atlantsidan
och i Gibraltar sund huvudsakligen av engelska och
franska flottstyrkor, på Medelhavssidan av tyska och
italienska dylika.
I fråga om den utländska hjälpens inverkan på
krigshändelserna i Spanien torde man kunna fastslå
att ungefär intill årsskiftet den röda sidan profiterade
härav i högre grad än den vita, Den ryska hjälpen
över havet hejdades emellertid före jul; därefter blev
den internationella kommunistiska värvningsaktionen
av större betydelse. Under december och efter nyår
medförde emellertid de italiensk-tyska insatserna ett
återställande av jämvikten. Ännu utgöra dock de
"internationella brigaderna" kärnan i den röda sidans
militära styrka.
Krigsläget kan ännu ej anses avgjort, även om
Francosidan under de sista månaderna i stort sett
haft övertaget. Malagas erövring under förra hälften
av februari var sålunda en betydande framgång.
Däremot har det under sista veckorna huvudsakligen av
italienska styrkor företagna angreppet på Madrid
norrifrån tillsvidare resulterat i ett bakslag. Det
allmänna strategiska läget förblir emellertid
förmånligt för Francos armé. Av stor vikt är även det
förhållandet att denna sida numera synes ha vunnit
kontrollen över havet och blivit i stånd att med en
viss effektivitet blockera Valencia-regeringens
hamnar. Avgörandet synes emellertid ännu icke ligga
inom omedelbart räckhåll, och så länge kriget på
halvön fortgår, kan den allmänna freden när som
helst sättas i fara. Särskilt skulle detta ske genom
betydande framgångar för Valencia-regeringen, då
dessa antagligen skulle göra frågan om en
omfattande italiensk intervention aktuell. För det
fascistiska Italien är det nämligen en livsfråga att hindra
upprättandet av en spansk sovjetrepublik — det
givna resultatet av en röd seger — under det att den
spanska aktionen för Ryssland och Komintern endast
är en framstöt på en viss punkt av en världsfront.
Det är ur hela Europas likaväl som ur Spaniens
egen synpunkt att hoppas det den förödande kampen
på halvön icke skall behöva draga allt för långt ut
på tiden. Så länge den fortfar håller den hela den
europeiska diplomatien i ett slags
förlamningstillstånd. Ingen regering vill ingå mera vittgående
förpliktelser förrän ett avgörande i denna kamp fallit.
För de regeringar, vilka representera en bestämd
sida i den "ideologiska" uppdelningen av
Västerlandet, kan kampen i Spanien betraktas som en de!
av deras egen kamp; för alla är det en fråga om att
vara på sin vakt mot eldfarans spridning. Detta
beror i hög grad på en ofta högst svårkontrollerbar
3 april 1937
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
