Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 3 april 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
folkopinion. Det är på denna grund som
non-inter-ventionspolitikens proklamerande som princip —
även om man alltid kunnat förutse att dess
tillämpning skulle bli ytterst bristfällig — varit en
nödvändig mellanfolklig försiktighetsåtgärd.
Den sedan minst ett år pågående diskussionen
mellan de europeiska stormaktskabinetten, vars syfte är
att efter både Nationernas förbunds och
Locarno-syste-mets politiska förolyckande finna en ny grund för en
allmän europeisk säkerhetsöverenskommelse, har
också i avvaktan på det spanska avgörandet måst hållas
något tillbaka. Dock har den hela tiden fortgått.
Såsom uppseendeväckande inlägg i denna debatt äro
att notera framför allt franske konseljpresidenten
Blums tal i Lyon den 24 januari och Hitlers tal inför
tyska riksdagen på "den nationella revolutionens"
fyraårsdag den 30 januari. Något egentligt
närmande av ståndpunkterna har emellertid icke ägt
rum. Blum och hela den franska folkfronten
fasthålla vid sovjetpakten, dvs. vid militäralliansen
Ryssland—Tjeckoslovakien—Frankrike, vilken
otvivelaktigt har sin spets riktad mot Tyskland. Hitler
förklarar lika orubbligt, att så länge denna fientliga
och övermäktiga kombination består är ett nytt
europeiskt trygghetsavtal uteslutet. Så länge någon
förändring i läget ej inträtt måste Tyskland alltid
känna sig hotat. Den tyska diplomatiens främsta
syfte är uppenbarligen att utmanövrera Ryssland
från dess kontrollställning över den europeiska
politiken, vilken ställning vilar på den fransk-ryska
alliansen. Men om detta lyckas är Tyskland berett
att åtaga sig hur långt gående fredsförpliktelser som
helst i fråga om Västeuropa.
Det måste i sista hand bli helt och hållet beroende
på Englands hållning, om och i vad mån dessa tyska
strävanden kunna leda till framgång. Den engelska
utrikespolitiken förhåller sig emellertid fortfarande
avvaktande. London-regeringen tvekar att biträda
den fransk-ryska alliansen, och folkopinionen är
bestämt emot engelska garantier för status quo i
Östeuropa, Men den engelska regeringen är lika
ur-ståndsatt att sätta en press på Frankrike för att få
denna makt att bryta sin ryska förbindelse. Så länge
denna situation varar är läget fastlåst och inga
möjligheter för handen för ett förverkligande av tanken
på ett "nytt Locarno" — något som dock dess bättre
icke behöver betyda någon omedelbar fara för
Europas fred.
Från italienskt håll — och särskilt genom il Duce
själv — har under de sista månaderna
bundsförvants-förhållandet till Tyskland på ett framträdande sätt
understrukits. Mången hade tvivlat på hållfastheten
i den första gången i Mussolinis Milanotal den 2
oktober i höstas proklamerade "axeln Berlin—Rom".
Men ännu håller den — och allting tyder på att den
i varje fall kommer att hålla så länge som den franska
folkfrontsregeringen och den franska sovjetalliansen
äga bestånd. Särskilt i den spanska krisen ha de
båda centraleuropeiska makterna uppträtt med
påfallande solidaritet.
De italienska strävandena att utbygga det nya
"Imperium romanum", som räknar sin utgångspunkt
från Abessiniens erövring, fullföljas metodiskt.
Närmast gäller det ett Medelhavsimperium med afrikansk
förankring. Motparterna äro här både Frankrike och
England. Den brittiska politiken har förbättrat sin
ställning i Egypten genom det i höstas äntligen
ratificerade nya avtalet. Men Palestina-mandatet vållar
fortfarande svårigheter. Och hela den brittiska
strategiska ställningen i Medelhavet och i Ostafrika har
försvagats genom Italiens fotfäste i Abessinien och
genom de italienska flott- och flygrustningarna. Ön
Pantellerias utbyggande till örlogsbas torde
möjliggöra för Italien att spärra den centrala
Medelhavs-passagen. Vart denna italienska politik syftar är
tydligt. Om Abessiniens kolonisering lyckligt
genomförts kommer den att ha tagit ett långt steg framåt.
Men det är fråga om en strävan inställd på lång sikt.
Den akuta Medelhavsrivaliteten är emellertid ett
faktum. Den har ytterligare manifesterats genom
Mussolinis senaste triumfresa i det italienska Nordafrika,
där han bl. a. proklamerade sig och hyllades som
Islams beskyddare.
Ben franska folkfrontsregeringen har att kämpa
med stora både yttre och inre svårigheter.
Parlamentariskt sett ligger dess största svaghet i
beroendet av det radikalsocialistiska partiet, som visserligen
är pålitligt "anti-fascistiskt" men i den ekonomiska
och sociala politiken rent småborgerligt inställt. Den
största omedelbara faran kommer från
finanspolitiken. I detta hänseende har nyligen en bestämd
svängning i "borgerlig" riktning genomförts. Ett
nytt stort försvarslån har också i fråga om
förränt-ningen hakats fast vid både pund och dollar.
Inflationsfaran är en verklighet. Samtidigt växer den
marxistiska flygelns missnöje med nedskruvandet av
det första Blum’ska halvårets allt dyrbarare
socialpolitik. Ett starkt tvång till sammanhållning ligger
visserligen i det hotfulla yttre läget samt i det
påtagliga gemensamma intresset av att göra sommarens
stora Parisutställning till en ekonomisk framgång,
varför turisterna ej få bortskrämmas. Men
stämningen är nervös. Oroligheter provocerade av de
revolutionära ytterlighetselementen kunna när som
helst tvinga till polisingripanden av inom folkfronten
impopulär art. Detta har för övrigt redan skett.
Dylikt skrämmer även de borgerligt inställda
radikalerna, vartill kommer att de fortgående drastiska
inskränkningarna av hävdvunnen medborgerlig
frihet för folkfrontens motståndare kan framprovocera
ett okontrollerbart missnöje. Regeringen Blums läge
är sannerligen icke avundsvärt.
Den engelska upprustningen har tagit alltmera
omfattande proportioner. Den har också måst
finansieras genom ett stort statslån utanför den ordinarie
budgetramen. På sina håll har detta väckt farhågor
för inflation. Men om upprustningen i och för sig
råder i stort sett principiell enighet — detta både
ur synpunkten av Englands och imperiets trygghet
och nödvändigheten att återställa den brittiska
politikens sedan ett par år något skadade prestige.
Den 16 mars avled den 73-årige konservative
statsmannen, utrikesministern från Locarno-tiden m. m.
Sir Austen Chamberlain. Med honom bortgick icke
blott en av de mest typiska gestalterna i engelskt
politiskt liv utan även en orubblig anhängare av
samgåendet med Frankrike och en brittisk imperialist
av fast övertygelse.
Den till 12 maj utsatta kröningen av konung
Georg VI sätter i hög grad sin prägel på de engelska
förhållandena både socialt och politiskt. Intill
kröningen hållas svårare och mera skiljande frågor till-
160
3 april 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
