Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 10 april 1937 - Några ingenjörssynpunkter på försvarets organisation, av Lennart Hellstedt - Diskussionsinlägg, av Sven Thorén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekn i sk Tidskrift
nu, dä alla ansträngningar i än högre grad än förr gå ut
på att utnyttja den tekniska utvecklingen i försvarets
tjänst, denna utveckling visserligen till synes skapar
vissa förutsättningar för ett hastigt avgörande men
samtidigt och kanske i än högre grad gynnar försvaret, till
vars favör dessutom kunna räknas de stora möjligheter,
som föreligga att framställa och nyttja järn och betong i
stora kvantiteter. Man torde av denna anledning vara
berättigad att räkna med att ett framtida krig mellan
modernt organiserade och utrustade samt någorlunda
jämbördiga motståndare kan bliva långvarigt, vilket med
hänsyn till planläggningens därav beroende karaktär
och innebörd är mycket viktigt att få fastslaget. Ur
denna synvinkel synes försvarsproblemet av allt att
döma betraktas av stormakterna, och att för vårt
vidkommande lägga en annan synpunkt på problemet är
självfallet icke tillrådligt. Härav framgår då även den
stora roll, som industrien och tekniken eller kanske
riktigare den tekniska forskningen måste komma att spela
inom försvaret dels för att ersätta allt vad som direkt
eller indirekt förbrukas eller förslites, men även för att
kunna tillfredsställa de nya behov, som man måste
förutse komma att uppstå under krigets gång. Ett
modernt krig får nämligen icke betraktas blott som en rent
militär prestation utan bör i lika hög grad anses vara
en teknisk utvecklingsepok av stora mått.
Efter denna allmänna reflexion inom ett område, som
jag ansett vara viktigt att få belysa, övergår jag till att
något beröra den av major Hedqvist framhållna
skillnaden vid anskaffningen av krigsmateriel under
freds-och krigsförhållanden. Han anförde härom, att
spörsmålet om krigsmaterielens tekniska utformning och
anskaffning är av tvåfaldig natur. Det ena momentet innebär
materielens konstruktion, utveckling och anskaffning i
fred, det andra omfattar förberedelserna för
massfabrikation under krig.
Den åtskillnad som här göres mellan anskaffning
under freds- och krigsförhållanden är väsentlig. Den
innebär, att man för att kunna hålla anskaffningen av
krigsmaterielen, vilken i fredstid icke kan ordnas och
förnyas på samma sätt som normalt sker med den
tekniska utrustningen vid ett industri- eller trafikföretag,
à jour med den tekniska utvecklingen, dels måste följa
denna utvecklings förändringar på såväl
konstruktionernas söm materialets och tillverkningens områden, dels
måste göra dessa förändringar tillämpliga på de
ritningar och modeller, arbets- och materialbeskrivningar
samt operationslistor etc., som ständigt skola finnas
färdiga beträffande ali den materiel, som skall tillverkas.
I dylikt hänseende föreligger, som en var förstår, en
väsentlig åtskillnad mellan beredskapsarbetet för
framställning av krigsmateriel och kommersiella
standardvaror, vars modernisering det ständigt ligger i de
enskilda företagens intresse att tillse.
Det vore därför enbart glädjande, om de synpunkter
på problemet, som major Hedqvist givit uttryck åt,
skulle bliva förverkligade och om samtidigt därmed en
standardisering och en överenskommelse om
gemensamma och efter nuvarande tillverkningsmöjligheter
avpassade typer beträffande åtskillig krigsmateriel i ökad
utsträckning skulle kunna träffas mellan vederbörande
organ inom de särskilda försvarsgrenarna. Detta är
nämligen en ovillkorlig förutsättning för att man i krig
i rimlig mån skall kunna tillgodose såväl militära som
civila behov inom skilda verksamhetsområden. Jag kan
här icke närmare ingå på denna i och för sig mycket
omfattande och särdeles delikata fråga, som för övrigt även
berörts av major Hedqvist, men jag har velat påpeka
förhållandet för att klargöra huru nära
krigsmateriel-försörjningen sammanhänger med krigshushållningen
över huvud taget. Hithörande spörsmål få därför icke
betraktas såsom uteslutande militära angelägenheter.
Arbetet med att revidera ritningar etc. för gällande
fredsmodeller är emellertid av mycket invecklad natur
och förutsätter samspel mellan militär och civil
sakkunskap. Detta arbete lär icke heller i full omfattning
kunna utföras av de militära myndigheterna ensamma
utan måste utföras i samarbete med Rikskommissionen
och enskilda företag, men bör, där så lämpligen kan ske,
bedrivas i de militära myndigheternas egen regi eller
under deras överledning, för vilket ändamål teknisk
personal bör stå till myndigheternas förfogande. Å dylik
personal råder emellertid f. n. en uppenbar brist ej blott
vid armén utan även vid de övriga försvarsgrenarna.
Enahanda är förhållandet vid Rikskommissionen, som i
egenskap av ledande och samordnande organ skall
handlägga frågor rörande ianspråktagande och fördelning av
landets möjligheter för industriell produktion för såväl
militära som civila ändamål och som även har att
påverka den tekniska och industriella utvecklingen i en
ur försvarets synpunkt gynnsam riktning. — För
sistnämnda uppgifters genomförande räcker det dock icke
enbart med att ha teknisk personal till förfogande utan
ett samarbete måste dessutom äga rum med
representanter för industri och vetenskap under delvis andra
former än de ovan antydda.
Här nämnda arbeten och därmed närsläktade torde i
allt väsentligt ingå under vad ingenjör Hellstedt
schematiskt benämner anskaffning och planering samt det
kontinuerliga arbetet på den militärtekniska materielens
utveckling. Behovet av teknisk sakkunskap inom
försvaret i dessa delar framstår sålunda fullt klart, och
någon underskattning av behovet av
tekniskt-organisa-toriska och tekniskt-vetenskapliga krafter för dessa
ändamål föreligger säkerligen ej. Rent teoretiskt sett kan
man nog också instämma i åsikten om svagheten i
det nu förhandenvarande systemet med ombyte av
militär personal på de tekniska posterna, men denna
svaghet torde kunna elimineras, därest den tekniska
personalen ökas.
Fortsättningsvis gör ingenjör Hellstedt emellertid
gällande, att även vissa befattningar vid arméns
truppförband samt vid vederbörande tygstater böra besättas med
kvalificerad teknisk personal i stället för som nu angives
ske med mer eller mindre tekniskt utbildade officerare på
passage. Meningarna härom kunna vara delade. Jag
tror dock icke, att man vid en närmare granskning av de
uppgifter, som materielens handhavande eller praktiska
tillverkning i fredstid innebär vid truppförband och
tygstater, skall kunna peka på så värst många tekniska
befattningar, som nu innehas av officerare, vilka
à priori skulle skötas bättre av ingenjörer trots dessas
säkerligen i många fall större tekniska kompetens. Man
måste här taga hänsyn icke blott till de rent tekniska
premisserna utan även till den praktiska
anpassningsförmåga, som frändskapen och det nära samgåendet
med truppen kan hava att betyda. Jag vågar dessutom
med ali respekt sagt uttala, att fredsverksamheten i här
omhandlade delar vid truppförbanden är av så
förhållandevis ringa teknisk omfattning, att jag icke tror att
den i längden skall skänka en högre tekniskt skolad
person med vana vid privatindustriell verksamhet den
tillfredsställelse han söker, i sitt tekniska arbete. Det synes
mig därför kort sagt vara inom de centrala organen i
anslutning till där bedriven konstruktions-, kontroll- och
forskningsverksamhet samt vid det industriella
beredskapsarbetet, som behovet av skolade ingenjörer är mest
framträdande. Men att här ersätta det förhållandevis
ringa antalet officerare som nu finnes med ingenjörer
vore säkerligen icke lyckligt, ty i så fall skulle
kontakten mellan truppen och tekniken sannolikt försvagas
och det ur krigsanskaffningssynpunkt nödvändiga
organisatoriska arbetet måhända bliva eftersatt till förmån
för det rent tekniska. Åtgärden skulle säkerligen icke
heller bidraga till att öka intresset för tekniska
spörsmål inom de militära leden. Det lyckligaste tror jag
168
10 april 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
