Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 22 maj 1937 - Den högre tekniska undervisningen, diskussionen av Mekanisternas yttrande (forts.), av E. Hubendick och Albert Engvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
och vilka inte. Formellt är visserligen en realstudent
med godkända betyg i matematik, fysik, kemi och
teckning kompetent att vinna inträde, men praktiskt
taget torde väl endast minst AB-begåvade studenter
och därmed jämställda av andra kategorier
inträdes-berättigade ha möjlighet att fullfölja och smälta
materialet inom nuvarande ram av ämnesvolym och
lärotid. En sådan tankegång, som den kommitterade
förorda, skulle troligen nödga till en allmän sänkning av
tentaminafordringarna och därmed sänka standarden
på högskoleingenjörerna, vilket knappast torde, vara
önskvärt. Om några enstaka "ingenjörsbegåvningar"
mer eller mindre genom nuvarande gallringsmetoder
skulle förloras för den tekniskt-vetenskapliga
undervisningen är väl, relativt sett, av mindre betydelse.
Ty genialitet och originalitet, där den verkligen är
tillfinnandes i den grad, att man kan tala om en allmän
och samhällelig betydelse av dess tillvaratagande, låter
sig icke hindras av så pass överkomliga saker som att
framgångsrikt meritera sig för inträde vid en teknisk
högskola. Denna kategori av begåvningar sätter ju
för övrigt sina spår efter sig oftast utan hjälp av
tekniskt-vetenskapliga hjälpmedel. Den
vetenskapliga teknikens största betydelse torde mera ligga på
systematiserandet och fulländandet av de stora och
lysande idéerna samt deras omsättande i
samhälls-nyttigheter, dessa idéer må nu komma frän den fria
vetenskapliga forskningens tempeltjänare eller från
olärde. Utifrån sett är denna förmedlande uppgift
kanske ej den mest tacksamma, men den är därför
ej mindre nödvändig. En återblick på de senaste
århundradenas uppfinningar och vetenskapliga
upptäckter samt deras omsättande i praktiken bestyrker
lätt detta. Det mödosamma arbetet med t. e.
utarbetandet av diagram och tabeller över vattenångan
har väl spelat en mycket betydande roll vid sidan av
själva uppfinningen av ångmotorn. Elektroteknikens
utveckling i vårt land är ett annat exempel.
Högskoleingenjörens uppgifter bli således i praktiken
oftast att taga vid, där de stora begåvningarna
framfött sina mer eller mindre ofullgångna alster, och
sannolikt hör det väl till undantagen, att
uppfinnareförmågan befordrats nämnvärt genom tekniskt
vetenskapliga studier.
Risken, att studentbetygens
matematiskt-natur-vetenskapliga ämnen skulle kunna i någon väsentlig
grad vara missvisande och orättvisa vid bedömningen,
är det givetvis vanskligt för en icke skolman att yttra
sig om. Dock tillåter jag mig hysa den tron, att
detta endast vid mycket speciell matematisk
begåvning kan vara fallet. Den tentamensrutin, som
består i att lösa s. k. typiska exempel rätt, på vilka
lösningar sedermera betyg sättas, blir väl i de flesta
fall ett misslyckat mått på ingenjörsbegåvningen. Ej
mindre kan ett ensidigt betonande av själva de
matematiska finesserna under den tekniska
högskoleundervisningen bringa adepterna att förväxla mål och medel.
Om sådana ingenjörer ha svårt att göra sig gällande
inom teoretiskt arbete med praktiskt syftemål, är ju
ej underligt. Men mot dessa olägenheter ha
kommitterade själva anfört det enligt min mening
verksammaste botemedlet, när de klarlägga de
matematiska ämnenas ställning att vara hjälpvetenskaper
och endast sådana.
I samband med frågan om inträdeskompetensen
föreslå kommitterade även, att avgångsbetyg från
vissa privata tekniska läroanstalter skulle kunna gälla.
Avsikten att härigenom fånga ytterligare
ingenjörsbegåvningar kan ju synas vara motiv tillräckligt, men
det torde icke desto mindre starkt ifrågasättas, om
ej nackdelarna skulle betydligt överväga fördelarna
av ett dylikt arrangemang. Närmast borde det väl i
så fall ankomma på Skolöverstyrelsen att tilldela
dylik jämställdhet. Den reklam, som nödvändigtvis
är förbunden med ali privat verksamhet, får då
inskränka sig till att annonsera denna jämställdhet och
ej exempelvis huru ett eller annat års aftonstudier
berättiga till inträde som ordinarie studerande vid
Tekniska högskolan. Vår främsta tekniska
undervisningsanstalt har ju även en uppgift som
forskningsinstitut att vårda sig om och måste i anledning därav
stå i en sådan kontakt med universitet och andra
vetenskapliga institutioner, att ett visst mått av
de-corum ifråga också om inträdesfordringar måste
iakttagas. Som praktiserande industriman har jag för
övrigt en mycket stor respekt för allmänbildningens
betydelse vid sidan av en grundlig teknisk, ej minst
när det gäller mera ansvarsfull arbetsledareställning.
Därför tror jag ej på en hastigt hopkommen
bottenutbildning, som egentligen avser att vara
grundläggande uppfostran av en kategori ingenjörer, vilken
man ej minst här är van ställa anspråk på.
Undantagen från denna min erfarenhet äro så få, att de
kunna anses som bekräftelse av regeln.
Den högre tekniska undervisningen måste med vissa
mellanrum förnya sig till sitt innehåll, därom torde
de flesta i princip vara ense. Konstaterandet härav
innebär icke någon negativ kritik av vad som genom
densamma hittills presterats. Men att fördenskull
sträcka sig till radikaliserande förändringar av själva
formen och därvid speciellt den yttrè förefaller
knappast vara av behovet påkallat. Uppriktigt sagt
synes det mig, som om kommitterade beträffande
inträdeskompetensen och i samband därmed anförda
synpunkter till en del ha överdrivit vådorna av nu
existerande anordningar och knappast förebringat
några bärande bevis för att deras förslag skulle
tota-liter giva väsentligt bättre resultat.
I övrigt är det med tillfredsställelse man
konstaterar en hel del reformförslag, som böra kunna bliva
till stor nytta. Fixerandet av de matematiska ämnena
såsom hjälpvetenskaper är redan antytt som en fördel
av stor praktisk och formell betydelse, särskilt när
den ställes i sammanhang med den föreslagna
horisontalklyvningen av ifrågavarande discipliner. Som
en komplettering av kommitterades antydan om
lektorat på det förberedande matematikstadiet torde
man kunna tänka sig en eller ett par docenturer i
stället. Härigenom vinnes, förutom den
vetenskapliga kompetensens upprätthållande, samma fördel som
med lektoratet, nämligen att högskolans egna
myndigheter få större möjligheter att bestämma
undervisningens halt och omfång, vilket gentemot en
professur varken kan eller bör vara fallet, över huvud
taget borde nog grunderna för de matematiska ämnena
och professorsbesättningarna där ske efter andra
principer än de, som tillämpas vid universiteten, dvs.
efter matematikens olika karaktär av
forskningsobjekt resp. hjälpvetenskap.
Rationaliseringen av praktikfrågan är en sak, som
förtjänar att på det kraftigaste understrykas. Blir
denna lagd på ett riktigt plan, borde många och stora
fördelar vinnas. För läroanstalten skulle det betyda
ett minskat behov av större men många gånger
nödvändiga laboratorieenheter och en inskränkning till
sådana anordningar, som erfordras för
elementar-undersökningar och utbrutna detaljobjekt. För
industrien, som själv alltid i sista hand här det största
intresset av att de, som i framtiden skola tjäna och
bära upp densamma, härför äro så välrustade som
möjligt, böra de ökade engagemangen i denna sak
även kunna kompenseras av direkta fördelar. Inom
den välorganiserade verkstadsindustrien finnes alltid
tillräckligt med tekniskt djupplöjningsarbete, där en
försigkommen studerande kan göra nytta, finna
uppslag och stöd för examensarbeten osv. Det kan vidare
220
29 maj 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
