Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 22 maj 1937 - Den högre tekniska undervisningen, diskussionen av Mekanisternas yttrande (forts.), av E. Hubendick och Albert Engvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
försöka se, om det nuvarande har nägra brister, även
om det behöves mänga andras hjälp och mångåriga
strävan för att finna något bättre mot att bara säga
att det som är ej kan bli bättre.
Herr Kreüger klagar även över att vi kommit med
förslag, som ej äro nya. Vi ha ej eftersträvat att
komma med något nytt. Om ett förslag framförts
förut men ej prövats, förstår jag ej varför det icke
kan få framföras på nytt. Påståendet att det vid
diskussioner inom högskolans kollegium visat sig att
många av de av oss framförda förslagen icke vore
möjliga att genomföra är ej riktigt. Det har genom
majoritetsuttalande påståtts att de ej voro möjliga att
genomföra. Men ett majoritetsuttalande är intet
bevis. Någon objektiv undersökning baserad på
ofrånkomliga fakta har ej utförts. Det har exempelvis
påståtts att en koncentration av
konstruktionsövningarna i olika ämnen ej kan genomföras av schematiska
skäl. En sådan är dock genomförd vid Polyteknisk
Læreanstalt i Köpenhamn. Om en sådan ordning är
omöjlig att genomföra, är det ju ganska märkligt att
danskarna kunna prestera det omöjliga. Den saken
borde göra oss svenskar betänksamma. Det finnes
därför ingen anledning avföra våra förslag utan i
stället anstränga oss att försöka genomföra dem, även
om det är svårt. Och svårt är det.
Det är på liknande sätt med förslaget om annan
terminsindelning. Den har diskuterats i kollegiet och
av majoriteten påståtts vara mindre lämplig, men att
den på grund av en objektiv undersökning befunnits
mindre lämplig är mig obekant.
Om nu kommitterade eftersträva att gå i riktning
mot idealen, som herr Borelius säger, så är väl det
ej någon felaktig utan en riktig väg. För min del
erkänner jag gärna, att jag strävar i riktning mot de
i och för sig ouppnåeliga idealen. Jag finner det
riktigare än att exempelvis förbli vid en bekväm
slentrian.
Herr Grabes tolkning av vad vi sagt om att de unga
ingenjörerna ej böra utbildas till specialister förvånar
mig. Jag har vid ett sammanträde i
elvamannakom-mittén, till vilket man haft älskvärdheten kalla mig,
noga redogjort för mina tankar i denna sak, tankar,
som delats av mina medkommitterade. Vid det
tillfället förstod herr Grabe mycket väl vad jag menade
och syntes i stort ha ungefär samma uppfattning.
Herr Kreüger gillade även åsikten att specialisering ej
borde förekomma, men kunde ej finna att kommittén
varit konsekvent i det avseendet. Vad som
förbryllat herr Kreüger synes vara att vi för korthetens skull
med specialisering inom citationstecken
rekommenderat att, om en studerande ville tränga på djupet
i ett visst ämne, skulle en sådan strävan underlättas.
Jag tror nämligen att det i tekniska
tillämpningsämnen, vilka snabbt förändras, är olyckligt försöka
lära de unga så mycket som möjligt. Jag tror att
grundläggande kurser äro av betydelse samt att det
därutöver är av betydelse att tränga pä djupet i ett
ämne, ej för att lära sig det eller för att specialisera
sig därpå, utan för att lära känna problemen, sätten
för deras lösande, metoderna för det tekniska
tänkandet o. d. Den som på ett område lärt sig detta tror
jag sedan har lätt att själv utbilda sig till specialist pä
det område, som de yttre omständigheterna föra i
hans väg.
Av dessa skäl borde även åtskilliga ämnen vara
tentamensfria. Att påstå detta ej vara genomförbart
på grund av svårigheterna att kontrollera deltagandet
i föreläsningar och övningar vittnar om bristande
försök att eftertänka, huru en dylik kontroll kunde göras
möjlig. Jag vet att den kan utföras utan svårighet
och är möjlig.
Herr Kreügers åsikt att man "daltar" med tekno-
logerna därför att man försöker väcka och underhålla
deras intresse, synes mig rätt obegripligt. Herr
Kreüger synes vid läsandet av vårt förslag ha
behärskats av den inställningen att allt skulle vara
omöjligt och till varje pris slås ihjälp. Om något är
känslobetonat så är det herr Kreügers kritik. Jag vidhåller,
att det är högst betydelsefullt att de studerande redan
från inträdet vid högskolan även komma i beröring
med tekniska ämnen och ej blott med grundläggande
naturvetenskapliga ämnen. Därigenom skulle både
intresse och förståelse för de naturvetenskapliga
ämnena öka ävensom stimulera studierna i deras helhet.
När herr Kreüger talar om att ett avbrott i
studierna mellan första och andra etappen skulle
medföra att de unga ingenjörerna komme senare ut i det
verkliga livet, synes han ej ha läst vad som anförts
av kommitterade. När den unge mannen slutat första
etappen, kan han utöva ingenjörsverksamhet. Han är
alltså redan ute i det verkliga livet, där han får
användning för sin skapande fantasi och sin förmåga
att under självständigt tänkande göra användning av
sina kunskaper. Om han sedan efter ett eller ett par
år återvänder till högskolan för att under ett års
studier genomgå andra etappen, vet han vad han vill
lära och har ökad förmåga att tillgodogöra sig
studierna såväl vad de högre kurserna i de
grundläggande ämnena beträffar som med hänsyn till
tillämpningsämnen.
Herr Kreüger hade ej förstått vad vi menade med
skolmässigt bedrivna studier. Vi avse därmed att de
studerande ej endast få höra föreläsningar och i
övrigt lämnas åt sig själva utan att seminarieövningar
samt samtal med läraren, frågor och svar från båda
parterna o. d. borde förekomma i vida större
utsträckning än som nu är fallet.
Praktiken slutligen är en fråga till vilken
kommitterade ej kunnat taga slutgiltig ställning, såsom den
uppmärksamme läsaren även torde finna. Att vi
skulle föreslagit en betygssättning av praktiken pä
sådant sätt att betygsvalören skulle inverka på
intagningen vid högskolan är fri fantasi från herr Kreügers
sida. Vad vi satt ifråga är att en systematiskt
ordnad praktik, vid vilken praktikanten erhållit verklig
hantverks- eller lärlingsutbildning, kunde underlätta
studierna. Arbetsbetyget från denna praktik är
endast ett bevis för att den genomgåtts. Även nu
fordras praktik för överflyttande till högre
avdelningen och för avgångsexamen, vilken praktik styrkes
genom arbetsbetyg, men att nägon hänsyn tages till
betygets valör har jag aldrig hört talas om.
Ännu mycket kunde vara att säga, men att
förklara för dem som ej vilja förstå tjänar ej mycket till
och för de andra behövas inga förklaringar.
Diskussionsinlägg av civilingenjör Albert Engvall.
Anmodad av Mekanik-sektionens ordförande att
uttala mig angående kommitterades yttrande rörande
den högre tekniska undervisningen, får jag i
anledning härav anföra följande:
Efter att noggrant ha tagit del av kommitterades
yttrande måste som helhetsomdöme sägas, att de
flesta av de framförda synpunkterna, liksom
motiveringarna härför, äro värda stort beaktande och därför
enligt mitt förmenande förtjänta av att kraftigt
tillstyrkas. Med påpekande härav ställer jag mig dock
mera tveksam i åtminstone ett par fall. I det
följande skola därför några kompletterande resp.
avvikande synpunkter framläggas i anslutning till den
frågornas ordningsföljd, som kommitterade använt.
önskemålet, att alla kompetenta studerande böra
beredas tillfälle att idka tekniska högskolestudier,
måste ställas i intimt samband med frågan vilka som
strängt taget äro kompetenta att följa undervisningen
26 juni 1937
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
