Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 12 juni 1937 - Den svenska vattenkraftens framtid, av Nils Forssblad - Diskussion, av G. Malm, Upmark, W. Borgquist, Gottfried Berg, Velander, Lübeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km sk Ti ds kri ft
Att man då till mellersta och södra Sverige skall
leverera endast säsongmässig kraft eller sekunda kraft,
betvivlar jag lämpligheten av. Jag ser nog snarast
idealet däri, att man söker åstadkomma en så
storstilad och så driftsäker överföring, delvis vunnen
genom ett förnuftigt och gott samarbete mellan
samtliga kraftöverföringsorgan, att man kan klara sig utan
alltför mycket ångkraftanläggningar i södra och
mellersta Sverige. Detta är ett av de syften, vi ha
haft för ögonen vid den nu gjorda utredningen.
Man har från Krångedesidan gjort ett annat
förslag beträffande samarbetet, enligt vilket man skall
börja i lilländan. Det är väl så, att vi nu få börja
i lilländan och se, vad som kan åstadkommas därmed.
Sekreteraren nämnde, att inköpet av Torpshammar
kommer att öka ränteförlusterna för den outbyggda
vattenkraften och därmed fördyra vattenkraften för
konsumenterna i Mellansverige. Det må då nämnas,
att under 193 6 utgjorde räntan för
vattenfallsstyrelsens outbyggda vattenkraft i nedre Norrland och södra
och mellersta Sverige 1,7 % av inkomsterna för
centralblocket. Det finns ingen anledning att tro, att
den siffran kommer att ökas, även då vi nu köpa
Torpshammar, annat än för en övergångstid av några
år. Säkerligen kommer kostnaden för den outbyggda
vattenkraften att för framtiden ligga mellan 1 och
1,5 % av inkomsterna. Det spelar icke någon roll för
den stora konsumentkrets, som vattenfallsstyrelsen
har, om självkostnaden blir höjd med 1 à 1,5 %, ifall
man därigenom på ett bättre sätt tryggar dess
framtida tillgång till billig kraft.
Den grupp, som nu närmast har kommit att stå
emot vattenfallsstyrelsen, nämligen Krångedegruppen,
har på sin tid lyckats förvärva det bästa vattenfallet
i nedre Norrland. Vattenfallsstyrelsen, som kom in
litet sent som köpare av vattenfall, fick till en början
nöja sig med vattenfall av lägre klass. Endast ett
av de vattenfall som i det första skedet köptes i nedre
Norrland var riktigt bra, nämligen Stadsforsen. Ännu
i dag är en stor del av statens vattenfall i nedre
Norrland andra klassens vattenfall. Genom köpet av
Torpshammar höjes medelkvaliteten på dessa
vattenfall på ett sätt, som är väl behövligt.
Ingenjör Gottfried Berg: Generaldirektör Malm
fällde ett yttrande, emot vilket jag gärna ville
inlägga en gensaga. Generaldirektören talade om de
vattenfall, som staten ägde, och sade, att de vore
så begränsade, att det vore motiverat med en
påfyllning. Anledningen härtill skulle vara, att statens
praktiskt taget outtömliga vattenkrafttillgångar i
Lule älv och övre Norrland äro allt för avlägset
belägna, Jag ser saken på så sätt, att statens
vattenkrafttillgångar äro så stora i nedre och mellersta
Norrland, att Lule älvs kraftresurser icke behöva
tagas i anspråk för södra Sverige förrän om ca 50 år,
och om 50 år ha kraftöverföringsmöjligheterna —
såsom redan direktör Forssblad antytt — säkert nått
en sådan utveckling, att kraften från Lule älv inte
blir dyrare än den vi nu ha tillgänglig från närmare
håll. Dessutom må observeras, att det icke är längre
mellan Porjus och Västerås än mellan Krångede och
Malmö.
Ser man på statens krafttillgångar i nedre och
mellersta Norrland, så finner man, att de -—- såsom
sekreteraren antydde — röra sig om ett belopp, som
skulle kunna täcka det ökade kraftbehövet på
vattenfallsstyrelsens hela nät under 50 år med den stegring
i kraftförbrukningen, vilken hittills varit rådande.
Medelökningen har nämligen varit ca 70 mill.
kilowattimmar per år, och de disponibla krafttillgångarna
utgöra ca 3 500 mill. kilowattimmar per år inkl. en del
tillgångar längre söderut. Nu hoppas vi alla, att den
utveckling, vi genomgått hittills, kommer att
motsvaras av en liknande under så lång tid framåt som
möjligt, överdirektör Borgquist och andra med honom
ha varit ganska eniga om hur utvecklingen kan tänkas
gestalta sig fram till 1955, men att utvecklingen efter
de närmaste 20 åren, när vi inträtt i en ganska hög
grad av mättnad, skulle kunna fortsätta i ett liknande
tempo under någon längre tid är icke troligt. Därför
tror jag, att vattenfallsstyrelsen överskattat sitt
behov. Man kan ifrågasätta, om det inte finns andra
kraftintressenter, som äro i mycket större behov att
stärka sina krafttillgångar.
Professor Velander: Jag skall bara säga några ord
i fråga om framtiden. Direktör Forssblad framhöll
ju, och det med full rätt, att när vi tänka pä de totala
tillgångarna, är norrlandskraften den helt
övervägande, och det blir dess karaktär, som kommer att
dominera i framtiden. Hur man än räknar, komma
då alltid överföringskostnaderna att spela en
avsevärd roll. Detta kommer således att medföra, att
för Svealand och Götaland kan dittransporten av
norrlandskraft icke medföra några större sänkningar
av kraftpriset. Jag vill emellertid framhålla, att om
man ser på saken för en mera närliggande period -—
några decennier framåt — äro dock de kvantiteter
av vattenkraft, som ha sydsvensk hydrografisk
karaktär, inte så obetydliga. Man kan räkna med att de
tillgångar, som i fråga om säsongvariationerna äro av
sydsvensk typ, uppgå till ungefär 4 milliarder kWh
per år. Tar man så dem, som i fråga om
flerårsvaria-tioner äro av sydsvensk karaktär, kommer man upp
till någonting på 10 milliarder kWh per är. Om man
sedan försöker beräkna, hur det ställer sig, om man
räknar med samverkan mellan vattendragen ■— det
är ju detsamma som att tala om att leverera
överskottskraft, det är bara ett annat grepp på frågan —
så ser man, att de ekonomiska fördelarna i detta
sammanhang bli väsentligt mycket större och att
således överföringskostnaden vid samköming och
kraftbyte kommer att betyda mindre i jämförelse med de
fördelar, som vinnas än om man räknar på vanlig
överföring av fast kraft såsom direktör Forssblad
förutsatt i sitt diagram.
Nu är det ju så, att på ömse håll finns det många
vattenfall, som långtifrån äro utbyggda för att
rationellt nyttiggöra naturkraften i en dylik samverkan,
och det tar naturligtvis sin tid att ordna, men det
bör ordnas. Jag vill således i detta sammanhang
understryka att det är av mycket stor betydelse, att
man under ett par decennier framåt beaktar och
rationellt utnyttjar denna hydrografiska olikhet. Den kan
hjälpa till att ekonomiskt möjliggöra
överföringssystemets utbyggande till en sådan storleksordning
ifråga om driftspänning och överföringsförmåga att
man sedan, förutom den säsongbetonade
samkörnings-kraften, kan mot låga merkostnader transportera även
fast kraft för normal uttagning året runt. Man bör
således inte glömma bort den möjlighet man tack vare
de hydrografiska olikheterna mellan olika landsändar
har att förbättra räntabiliteten på riksstamlinjerna
och därmed förbilliga stortransporterna av elektrisk
energi.
Generaldirektör Malm: Jag vet inte riktigt, hur
ingenjör Bergs siffror rimma med dem, jag har. Jag
fick en hel del uppgifter av
elektricitetsverksföreningen över konsumtionens ökning från 1910 eller
något sådant och fram till nuvarande tid. Jag stack
upp dem i en kurva, som finns i Finanstidningen för
ett par veckor sedan. Den visar, att
totalförbrukningen har fördubblats i vårt land sedan 1925.
Hittills har vattenfallsstyrelsen haft att ombesörja kanske
266
12 juni 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
