Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 17 juli 1937 - Fastighetstaxering av vattenkraftverk, av Gottfried Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tbkmsk Tidskrift
anläggningsdelar behöva vid amorteringstidens slut
inte helt slopas utan endast delvis förnyas etc.
Det är givetvis omöjligt att beräkna, vad
framtiden bär i sitt sköte och hur lång tid anläggningen
eller dess olika delar komma att äga bestånd.
Därför kan man till en början endast följa en fastslagen
nedskrivningsplan. Efterhand blir det emellertid
mer och mer nödvändigt att inte bara räkna med de
år som gått utan också rikta blicken framåt. Om
man i ovanstående exempel finner, att ännu efter
30 år, då anläggningens byggnadsvärde vid rätlinjig
nedskrivning skulle sänkts till 25 % av
ursprungsvärdet, ingen anledning finns att tro, att inte
anläggningen fortfarande kan äga bestånd i minst 30
år, så är detta ett faktum, som skall läggas till grund
vid värderingen. Anläggningens totala livslängd
kan således vid detta tillfälle beräknas till 60 år,
och efter 30 års drifttid skall alltså, om hänsyn inte
tages till "restvärdet", byggnadsvärdet vid rätlinjig
nedskrivning beräknas till 50 % av ursprungsvärdet;
räknar man med exempelvis 20 % restvärde, blir
byggnadernas värde 60 % av ursprungsvärdet. Detta
synes som så mycket annat vara självklara saker,
men erfarenheten har redan visat, att lämpligt
avvägda direktiv härutinnan äro önskvärda.
Återstår att nämna några ord om taxeringen av
våra outbyggda vattenfall; detta huvudsakligen för
att konstatera, att den frågan i stort sett saknar
praktisk betydelse ur det allmännas synpunkt och
att det här främst gäller att undvika en orättmätig
och för innehavare av dylik vattenkraft alltför
betungande beskattning.
För det första är att bemärka, att endast en
mindre del av vår outbyggda vattenkraft kan beräknas
bli utnyttjad under överskådlig framtid och att
endast denna del är taxerbar. Nuvärdet av den
vattenkraft, som kan förväntas bli utbyggd under
de närmaste 20 åren, kan beräknas uppgå till endast
ett fåtal, högst 5 % av värdet av våra nu
byggda kraftverk, och allt efter som denna
vattenkraft blir utbyggd, förlorar frågan om taxeringen av
de outbyggda vattenfallen ytterligare i betydelse.
Efter 20 år blir mättningsgraden av landets
energiförsörjning sannolikt så hög, att ytterligare
utbyggnad av vattenkraft — om den vid denna tidpunkt
fortfarande är konkurrenskraftig gentemot andra
kraftkällor — kommer att fortgå i ett reducerat och
alltjämt avtagande tempo.
För närvarande är läget följande. I Svealand och
södra delen av Götaland återstår ur ekonomisk
synpunkt utbyggbar vattenkraft endast i ringa
omfattning, övrig outbyggd vattenkraft är värdelös, om
man bortser från de ytterst ringa värden, som i
enstaka fall kunna tänkas i samband med någon
enklare kraftutvinning för lokala behov. I Norrland
med dess stora outnyttjade vattenkrafttillgångar
kunna, såsom ovan framhållits, endast de med
hänsyn till utbyggnadsförhållanden och läge
gynnsammast ställda fallen förväntas bli utbyggda inom
överskådlig framtid. Endast dessa fall kunna för
närvarande åsättas taxeringsvärden.
För att undgå, att ägarna till ali den outbyggda
vattenkraft, som inte kan förväntas bli utbyggd
inom överskådlig framtid och som kanske aldrig blir
utbyggd, orättmätigt skola få bära kanske
betungande skatter, synes outbyggd vattenkraft inte
böra åsättas taxeringsvärden, såvida inte köp ägt
rum eller det genom sakkunnigutlåtande verkligen
styrkts, att fallet med avseende på
utbyggnadskostnad och läge är av den beskaffenhet, att det kan
påräknas tillhöra den grupp av fall, som kan tänkas
komma att utnyttjas inom överskådlig framtid.
Vidare kan endast en sakkunnig yttra sig om,
huruvida fallet med hänsyn till utbyggnadsförhållandena
bör åsättas ett relativt högt eller lågt värde. De
förhållanden, varom här är fråga, äro dock så svåra
att bedöma, att de värden, som åsättas, i varje fall
böra vara synnerligen försiktigt avvägda i
jämförelse med de värden, som naturkraften kan anses
representera i våra utbyggda vattenfall.
Till sist en detalj. I den nya lagen föreskrives,
att man vid värdesättning av naturkraften skall utgå
från "normal lågvattenmängd" med anledning av att
detta begrepp införts i vår vattenlag. Ur saklig
synpunkt är detta inte lyckat. Det mot normal
lågvattenmängd svarande kraftbeloppet är inte
signifikativt för värdet av fallets hela vattenkraft. I
vattendrag med mycket jämn avrinning, t. e. Göta
älv, kan den normala lågvattenmängden vara så
hög, att det motsvarande kraftbeloppet representerar
i det närmaste hela fallvärdet. I vattendrag med
mycket variabel vattenföring kan däremot den
normala lågvattenmängden nedgå till ett så ringa värde,
att det däremot svarande kraftbeloppet endast
kommer att representera en del av hela fallvärdet.
Däremot ger en undersökning av olika vattendrag
lätt vid handen, att den så kallade 9-månaders
vattenmängden utgör en riktigare grund för bedömning
av värdet av fallets hela krafttillgång. Om man för
olika vattendrag genomför en värdering av prima
och sekunda kraft enligt gängse normer, blir
resultatet, att det minusvärde, som representeras av
bristen under de tre vattenfattigaste månaderna,
uppväges av det plusvärde, som representeras av den
rikligare vattenföringen under årets 9 övriga
månader.
Ju större bristen är under lågvatten tid i ett
sjöfat-tigt vattendrag med starkt varierande vattenföring,
desto större är överskottet under den vattenrika
tiden och tvärt om. Hela vattentillgången kan
beräknas äga det värde, som skulle representeras av en
under året konstant tillgänglig vattenföring av
samma storlek som 9-månaders vattenmängden. Hela
vår vattenkraft, liksom varje enskilt vattenfall, kan
sålunda beräknas äga samma värde som en
prima-krafttillgång motsvarande en vattenmängd av
9-månaders vattenmängdens storlek. Med normal
lågvattenmängd som utgångspunkt erhålles varken
jämförbara värden eller ett riktigt uttryck för
värdet av de krafttillgångar, som representeras av
respektive fall.
Som motiv för införandet av krafttillgången vid
normal lågvattenmängd har under lagens
förberedelse anförts, att detta är ett lättillgängligare och av
räkneoperationer mera oberoende begrepp. I
verkligheten är, och ännu mer blir, förhållandet det
motsatta. Allt efter som års-, vecko- och
dygnsregleringar bliva genomförda i våra vattendrag, kommer
den "normala lågvattenmängden" att successivt
ändras och bli ett alltmer svårbestämt begrepp,
under det att 9-månaders vatteiynängden kommer att
mindre påverkas av dylika regleringar. I den av
306
17 juli 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
