Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 28 aug. 1937 - Teorien och teoretikern, av Karl I. Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
föras visserligen inga därmed jämförliga
lärobyggnader, men principen får broa över luckorna
nödtorftigt i det vetande som avsätter sig långsamt och
sparsamt ur erfarenheten.
Av den praktiska erfarenhet som konstruktören
och i ännu mindre grad den som driftsingenjören
behöver, kan givetvis en ringa del förvärvas på Teknis
eller under teknistiden. Eleven får nöja sig med en
nödtorftig uppfattning om de elementäraste
tillverknings- och drifttekniska förutsättningarna för sina
konstruktionsövningar, där han skall känna sig en
smula självständig, få pröva kraften av sin fantasi
och ge utlopp åt sin ursprunglighet. Den
hälsosamma tillfredsställelse han bör känna uteblir om
det praktiska underlaget också är dåligt. I början
av århundradet kunde icke blott eleven förledas att
välja ett olämpligt material till plåt och nagel, när
han ritade sin ångpanna efter den förläggsplansch
som angav att den utförts av "Siemens Martin
Ståhl". En viss motvillighet härrörde kanske av att
eleven under sommaren hade "praktiserat" vid ett
plåtslageri och ibland överraskats med att stå och
betrakta nitarbetet i st. f. att ägna sig odelat åt att
hacka pannsten och sot — ett lärospån åt vilket
praktiska industrimän på den tiden anslogo den
dyrbara ferietiden, någon gång av ett missriktat nit att
lära blivande ingenjörer att "veta hut".
Inhämtandet av de nödvändigaste metallurgiska begreppen
dröjde ännu ett år, då tiden blev mogen för
förebildliga föreläsningar i "metallernas egenskaper",
som man inte kunde vänta för länge på.
Varje lärare i ett praktiskt ämne lär ut sin konst
eller teknik mer eller mindre, om han har någon och
ej hemfaller helt åt gängse doktriner eller ett rent
beskrivande. Det ovan anförda antyder hur starkt
tider av upp- och nedgång växla med de
personligheter åt vilka ungdomens tekniska utbildning blivit
anförtrodd inom och utom Teknis och den anda de
förstå att ingjuta i såväl teoretisk som praktisk
undervisning. Intresset i gemen från industriens
sida har, även när det varit som bäst, knappast varit
mer än ljumt och några uppoffringar kan man
knappast tala om, snarare om fariseism vid bedömningen
av högskoleundervisningen.
Det. vore kanske lyckligast om Teknis släppte
praktikfordringarna. Vad som vore mera värt att
sträva efter är ett traditionellt praktiskt år efter
fullbordade högskolestudier, vilka då kanske kunde
kortas genom att en del
kvasi-"praktisk-vetenskap-liga" ämnen släpptes, som kravet på fullständighet i
den fackliga utbildningen infört. Därunder skulle
ingenjören få sina tomma abstraktioner fyllda med
konkreta föreställningar. Förmågan att iakttaga
skulle ha utvecklats under studietiden.
Vår tid är den experimentella empirins och detta
synes vara vad man numera i stor utsträckning
menar med teknisk vetenskap. Detta förhållande gäller
absolut inom stora områden av tekniken, främst
mekanisk teknologi och allmän byggnadslära, Den
kemiska teknologien är upplagd för denna metod av
naturen, men där spelar den vetenskapliga teorien
lika naturligt den största roll.
Det är kanske nyttigt att i detta sammanhang
besinna vad den rena naturvetenskapen hittills kunnat
och alltjämt får uträtta inom discipliner som ligga
sämre till för experimentet, dvs. inom allt vad man
kan benämna byggnadskonst, där man måste
använda dyrbara modeller eller en dyrbar och
omstän-dig apparat eller varit praktiskt urståndsatt att nå
ett resultat överhuvud taget eller av något värde.
Underlaget har varit de lösningar som levererats
färdiga av den matematiska fysiken, ofta med en
utomordentligt god approximation. I andra fall har
denna varit sämre; arbetet på teoriens fullkomnande
tillhör experimentalfysiken och bedrives i regel bäst
vid universiteten, där undervisningsbördan icke torde
vara så tung som vid Teknis, eller hellre vid rena
forskningsinstitut.
För att draga nytta av ett modellförsök utöver det
föreliggande fallet, är det nödvändigt att ha en teori,
likaväl som när man vill överflytta en erfarenhet som
gjorts i stor skala till andra förhållanden. En god
teori hushållar således med den dyrköpta
erfarenheten.
Inom stora områden av praktisk verksamhet är
man alltjämt nödsakad att använda mer eller mindre
grovt approximativa lösningar, jämsides med ett
eller annat försök; inom ännu större att helt enkelt
"göra ett antagande för att komma till ett resultat",
vilket ju icke innebär något annat än att man faller
tillbaka på sin konst.
Det behövs blick för möjligheten att genomföra en
fruktbar empirisk undersökning; många ståtliga
program ha endast resulterat i några hyllmeter protokoli
utan följder. Experimentell erfarenhet är därför av
betydelse och fysikaliska laborationer för maskin- och
byggnadsteknikern vägen därtill. Enkla, men i
praktiken ofta försummade regler för den empiriska
syntesen — t. e. att ej förkasta obekväma värden såsom
felaktiga utan vidare — följa därmed. Dess direkta
betydelse för provningstekniken ligger i öppen dag,
men även indirekt är den ägnad att ge en uppfattning
om med vilken noggrannhet man arbetar och mäter.
Riktigt levande blir föreställningen därom först då
man själv förvärvat erfarenhet om svårigheten att
uppnå en stor noggrannhet eller jämn kvalitet, vilket
ju har sin praktiska betydelse när man sättes att
föreskriva toleranser för andra.
Det är givetvis en svaghet att en väsentlig del av
den praktiska kunskapen ej hämtas ur egen
erfarenhet utan traderas. Att hänga fast vid traditionen för
starkt är olyckligt; föraktet för den likaså. Många
erfarenheter uppenbara sig först efter loppet av
många år eller under omständigheter som icke
kunna återges av experimentet. Den teoretiska
utbildningen, som i allmänhet litar starkt till experimentet,
kan innebära en fara i detta hänseende: ensidigheten.
Man bryter nästan dagligen traditionen för att
förenkla och förbilliga ett arbete eller en konstruktion
— teoretikern dras ibland åt motsatt håll •— men den
praktiskt erfarne är mera böjd att iakttaga den
nödiga försiktigheten. För en lekman ser det ut som
ett par aktuella konstruktionsfrågor inom
byggnadstekniken skulle kunna tjäna som exempel på hur en
sådan fara uppstår. Betongtekniken har t. e.
rationaliserats från en ensidig hållfasthetssynpunkt så att
vattenbeständigheten blivit lidande; därtill har den
dragit intresset från den gamla murningstekniken,
som givetvis är otillgängligare från teoretisk
synpunkt. Man kan därför fråga sig om det dåliga rykte
som även beklädnadsstenen numera har som
vatten-byggnadsmaterial ej är följden av något förbiseende
18 sept. 1937
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
