Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 9 okt. 1937 - Ingenjören såsom sakkunnig i rättstvister, av Gösta Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
nig- utses; ena sig dessa om sakkunnig, skall denne,
om han finnes lämplig, anlitas. Rätten kan därjämte
utse annan sakkunnig.
I sin till riksdagen avgivna proposition med förslag
till denna lag anförde dåvarande justitieministern
bl. a.
Uppenbarligen är det av största betydelse, att de
sakkunniga, som anlitas, intaga en opartisk ställning i
rättegången. Det för närvarande i stor utsträckning
använda förfarandet, att sakkunnigutredning förebringas
genom parternas försorg, är ur denna synpunkt föga
tillfredsställande. Endast om rätten själv har möjlighet
att tillkalla sakkunniga, vinnes erforderlig säkerhet för
att dessa i sina utsagor komma att vara fullt opartiska.
De på parternas initiativ tillkallade sakkunniga
intaga nämligen mången gång icke en tillräckligt
oberoende ställning i förhållande till sina huvudmän. Deras
utlåtande ha ej sällan karaktär av rena partsanföranden,
föga ägnade att förse domstolen med de behövliga
upplysningarna.
Även om denna karakteristik måhända främst är
grundad på erfarenheter rörande
sakkunnigutlåtanden i frågor av rättspsykiatrisk art eller angående
markvärderingar o. d., kunna ingenjörer, som
tjänstgjort såsom parters sakkunniga i tvistemål — kanske
särskilt i patentmål — säkerligen inte överlag fritaga
sig från beskyllningen att därvid en eller annan gång
ha låtit förleda sig till att något över hövan "driva"
sin klients sak. Det kan både ur allmän och
ingen-jörsetisk synpunkt vara anledning att närmare
diskutera det frågekomplex, som sammanhänger härmed.
Rättsprocedurens ändamål är självfallet att söka —
och utan onödig tidsutdräkt så långt möjligt
fastställa — sanningen och skipa rättvisa, och såsom
sakkunniga i rättstvister få därvid ingenjörerna på
sin lott att klargöra sanningen rörande tekniska
förhållanden. Ehuru ingenjörstekniken såsom sådan i
väsentliga delar vilar på exakt vetenskap, är det
dock intet anmärkningsvärt däri, att ett visst resultat
i tekniskt hänseende ofta kan vara att hänföra till
flera olika orsaker. Tekniska förhållanden äro
ingalunda alltid entydiga, de ingenjörstekniska
problemen skifta ständigt karaktär, och deras lösning följer
sällan några på förhand givna regler. De frågor av
teknisk art, som föranleda rättstvister, äro i regel
inte heller enkla. En mångfald omständigheter måste
vanligen övervägas och utredas, innan ett utlåtande
kan avges. Och nästan varje rättsfall, som innefattar
tekniska frågor av större omfattning, lämnar rum för
skilda uppfattningar inom snävare eller vidare
gränser. Detta är i och för sig inte onaturligare, än att
skickliga och samvetsgranna ingenjörer inom ett och
samma företag kunna argumentera olika
ståndpunkter till ett visst tekniskt problem, i varje fall
på ett förberedande stadium av problemets
diskussion, eller att rättslärda män — till och med i Högsta
domstolen — ofta nog inte äro eniga i sin
uppfattning i rättsfrågor. Även om två lika kvalificerade
män gå att pröva en teknisk fråga utan
sidoinflytande och arbeta isolerade, är det därför långt ifrån
givet, att. de skola komma till samma slutsatser, och
enbart den omständigheten, att ingenjörer, som inför
rätten företräda skilda parter, därvid i vissa frågor
förfäkta motsatta ståndpunkter, kan visserligen vara
ägnad att väcka misstroende hos en osakkunnig
allmänhet, men behöver inte i och för sig innebära
något klandervärt. I vissa fall kan motsättningen
helt enkelt bero på skiljaktiga uppfattningar av den
juridiska grunden för tvistefrågans bedömande.
Om kritiken av motstridigheten hos skilda
sakkunnigutlåtanden i tekniska frågor därför ofta skjuter
över målet, kan som sagt den stundom uttalade
förtrytelsen över hur "sakkunskap står mot
sakkunskap" tyvärr inte alltid betecknas såsom obefogad.
Visserligen torde det i vårt land knappast förekomma,
att en ingenjör såsom sakkunnig i en rättstvist
förvränger fakta eller uttalar sig mot bättre vetande. Det
vid ett tillfälle på andra sidan Atlanten fällda
yttrandet: "An expert is a man who can bluff beyond the
other mans limit in that line", saknar lyckligtvis
varje berättigande ifråga om svenska ingenjörer.
Men nog händer det även hos oss, att en parts
tekniska sakkunnige blir så påverkad av den "atmosfär",
som behärskar hans uppdragsgivare, att hans
tekniska omdöme blir alltför avsiktsbetonat. Och en
dylik ur ingenjörssynpunkt skev inriktning kan bli
särskilt betänklig just i fråga om en talangfull
expert, som på ett skickligt sätt kan framlägga
klientens synpunkter utan att därvid avsiktligt förvränga
fakta. Det torde väl vara regel, att en utsaga av en
parts sakkunnige i viss mån får karaktär av
partuttalande. Låter en teknisk sakkunnig locka sig att
gå utanför sitt tekniska gebit och ge sig in på
advokatens, får man dock inte förvåna sig över att
hans uttalanden även i tekniska frågor tillmätas
mindre värde. Särskilt i de fall, då hela rättsfrågan är
så tekniskt betonad, att argumenteringen inför rätten
huvudsakligen kommer att utgöras av utlåtanden av
parternas sakkunniga, leder en dylik inställning hos
dessa lätt till så extrema motsatser dem emellan, att
en förklarlig skugga av misstroende faller över hela
sakkunnigförfarandet. För en domstol utan
tillräcklig insikt i den tekniska delen av målet bli
sakkunnigutlåtanden av detta slag till föga hjälp.
Men är därför hela det hittills tillämpade systemet
med av parter tillkallade sakkunniga förkastligt?
Och bör det uteslutande tillkomma domstolarna
själva att inom sig inrymma eller från fall till fall
tillkalla sakkunniga för att för rätten klarlägga de
tekniska frågorna i målet? Även bortsett från den
omständigheten, att det för ingenjörerna själva —
inte minst med hänsyn till yrkets anseende — kan
vara vida behagligare att fungera enbart som rättens
sakkunniga än på de mera utsatta platserna såsom
parternas, kunna otvivelaktigt åtskilliga skäl tala för
en sådan anordning. Självfallet känner sig en
sakkunnig mera obunden i sina uttalanden, om han är
tillkallad av domstolen. Förtroendet för domstolen
torde åtminstone i mindre komplicerade fall
innesluta förtroende även för dess val av sakkunnig.
Det bör dessutom ingalunda vara otänkbart, att dess
sakkunnige på förhand utses i fullt samförstånd med
parterna.
Otvivelaktigt kunna dock å andra sidan starka skäl
anföras mot att endast domstolarna skulle äga
tillkalla sakkunniga vid målens handläggning. Då det
här gäller att i domstolen uttala en uppfattning,
måste kravet på den sakkunniges kompetens och
oväld bli till ytterlighet skärpt, och det kan vara
tvivelaktigt, huruvida domaren alltid har förmåga att
utse den rätte experten för varje särskilt fall. Det
torde särskilt i frågor, där åsikterna mera allmänt
402
31 juli 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
