Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 16 okt. 1937 - Den svenska universitetsfilosofien och den fysikaliska världsbilden, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
så snart vi gå över till verklighetens värld med andra
än rena Gallileisystem.
Vi antaga exempelvis ett med vintergatan fast
förbundet system. På grund av solsystemets och
jordens relativt obetydliga hastighet i förhållande
till fixstjärnhimmeln kunna vi för enkelhets skull
tänka oss jorden som origo för systemet och
axlarna genom avlägsna stjärnor. Vi tänka oss
vidare ett annat system, exempelvis en
raketflygmaskin, försedd med ett ur och en iakttagare, vilken
med stor hastighet utskjutes från jorden. Klockorna
på jorden och i raketmaskinen äro före avfärden
inställda lika. Rör sig raketmaskinen relativt
jordsystemet hela tiden nära ljushastigheten, så kommer
klockan, när maskinen efter exempelvis 50 år
återkommer, eventuellt endast att ha registrerat 5 år.
Teorien ger samma resultat, dvs. att klockan i
raketmaskinen går långsammare, vare sig man betraktar
jordsystemet (dvs. ett approximativt Gallileisystem)
eller raketmaskinen som vilande. I senare fallet får
man nämligen i motsats till förutsättningarna för den
speciella relativitetsteorien taga hänsyn till inverkan
av gravitationsfält, "inducerade" från vintergatan.1
Vad som gäller om uret, gäller om alla fysikaliska
förlopp, makroskopiska eller molekylära. Under det
en person på jorden blivit 50 år äldre, har
passageraren på raketmaskinen endast blivit 5 år äldre.
Tänka vi vidare på den levande observatörens
förnimmelser, så är det väl odisputabelt, att det
psykiska och det fysiska hos honom på något sätt hör
tillsammans, att de utgöra olika sidor av samma mer
eller mindre obekanta något. När så alla fysiska
förlopp i raketmaskinen förlöpa tio ggr
långsammare än på jorden, måste även de psykiska
introspek-tiva förnimmelserna förlöpa i motsvarande grad
långsammare. Även tidsuppfattningarna i de olika
systemen måste då bliva helt olika. Att vår inre
uppfattning av tiden är så pass obestämd (vi kunna
exempelvis ofta ej skilja på tidslängder av en
timme och av fem kvart, men alltid på en timme
och fem minuter), att den vid de relativa
hastigheter vi åtminstone hittills lyckats åstadkomma,
ej kunnat användas som kontroll på teoriens resultat,
motsäger ej dess principiella riktighet.
Jag tror, att i förbiseendet av ovanstående
konsekvenser ligger så gott som hela förklaringen till de
filosofiska missförstånden av relativitetsteorien.
Vi kunna exempelvis tänka på den av teorien
fordrade relativiteten av begreppet samtidighet. Det är
kanske lättare att i detta fall tänka på celesta
avstånd. Antag alltså, att vi samtidigt iakttaga två
just uppblossande nya stjärnor på två diametralt
motsatta punkter av himmelen. Vi uppmäta
avstånden till dem och finna dem båda lika med 10 "ljusår".
Vi sluta då, att de verkligen uppblossat på samma
gång för 10 år sedan. Vi tänka oss vidare att en
främmande himlakropp med en iakttagare med
mycket stor hastighet passerar vårt solsystem i
riktning mot en av stjärnorna samtidigt som vi upptäcka
de nya stjärnorna. Även den flygande observatören
iakttager alltså den ena stjärnans uppblossande
samtidigt med den andras. Men ligger det någon logisk
orimlighet i att han, som har en så helt annan tids-
1 Se exempelvis "Dialog über Einvände gegen die
Relativi-tätstheorie" av Einstein; Die Naturwissenschaften, 29 Nov.
1918, Heft 48.
och rumsuppfattning än vår, i motsats till oss
uppfattar stjärnornas verkliga uppblossande som två
icke samtidiga händelser. Den framställning, som
exempelvis prof. Phalén har om begreppet
samtidighet i sitt förut omnämnda arbete, sid. 163 och 164,
är grundad på ett förbiseende av ovan relaterade
sammanhang och därför ej bindande. Vad som
intresserar oss är ej vad en enda godtycklig observatör
drar för slutsatser, utan vad två med resp. system
förbundna observatörer var för sig finna som verkligt.
Att det nya tidsbegreppet i viss mån förutsätter det
gamla är visserligen riktigt. Men vad ligger det för
otillåtligt häri? I begreppet vila ligger för det
primitiva tänkandet otvivelaktigt något av "absolut
vila". Det framgår bl. a. av Morus bekanta
invändning mot Cartesius gamla klassiska relativitetsteori.
Men sedan det gått upp för tanken, att mer än en
individ kan känna sig på samma sätt i vila, ehuru de
befinna sig i rörelse relativt varandra, blev en
rela-tivering av begreppet vila nödvändig. På samma sätt
måste nu en revision av tidsbegreppet företagas.
Det återstår en invändning. Om den Kantska
kunskapsteorien av den moderna fysiken i viss mån
raserats, vad sätter fysiken i dess ställe? Hur är
erfarenhetskunskap överhuvudtaget möjlig?
Härpå skulle jag till en början vilja svara: Ett
verk av en sådan tankens storman som Kant kan
naturligtvis ej utan vidare förintas. Även om de
nyare uppfattningarna, som så ofta är fallet, i
viss mån gå tillbaka på äldre åskådningar, äro
de dock något helt nytt, som utan den Kantska
kritiken förmodligen aldrig kunnat växa fram. Och det
är väl just en filosofisk uppgift, att med
accepterandet av relativitetsteoriens ofrånkomliga resultat
och metoder kritiskt skärskåda den ovan uppställda
frågan i stället för att högdraget avvisa hela den
nyare fysikaliska världsbilden och dess
kunskapsteoretiska grunder.
Några korta synpunkter skulle jag dock vilja
framkasta, naturligtvis utan varje anspråk varken på
fullständighet eller ofelbarhet.
Kärnan i Kants kunskapsteori är ju hans
behandling av de på den yttre erfarenheten tillämpliga
syntetiska omdömena a priori. Huru äro dessa omdömen
möjliga? Varifrån kommer det inre tvång, som
nödgar oss acceptera dem.
På detta svarar den nya fysikaliska
kunskapsteorien: Det finns (möjligen med ett enda undantag,
som senare skall beröras) inga sådana omdömen. Vi
ha redan sett, att detta gäller om fysikens
kausalitetsbegrepp. Redan det faktum, att en hel vetenskap
faktiskt arbetar utan att känna tvånget av
kausaliteten i Kants mening, torde väl vara ett bevis för att
något sådant tvång ej föreligger. Substansbegreppet,
ej blott i dess gamla metafysiska betydelse, utan
även såsom en förnuftskategori, en av tanken gjord
syntes, har helt enkelt förflyktigats och blivit
obehövligt.
Vad den moderna fysiken i själva verket gör är
blott att matematiskt beskriva, vad som brukar ske
och förutsäga vad som i allmänhet — med en större
eller mindre frekvens — kommer att ske, ehuru den
teoretiska osäkerheten, när det gäller makroskopiska
förlopp, kan närma sig praktisk visshet.
Vad geometrien angår, så blev Kants uppfattning
av de geometriska axiomen som syntetiska omdömen
18 sept. 1937
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
