Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 16 okt. 1937 - Den svenska universitetsfilosofien och den fysikaliska världsbilden, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
fiktion och verklighet, att de som realiteter betrakta
rena matematiska hjälpbegrepp, dels förklara de det
nya tidsbegreppet ohållbart, då det i sig underförstår
och förutsätter det gamla.
Vad fiktionalismen angår så var denna just en
sjukdom, varav den klassiska fysiken alltmer kom att lida.
Den var en följd av tillämpningen av den Kantska
kunskapsteorien, framför allt dess uppfattning av
geometrien i förening med dess sätt att uppfatta
kausaliteten som en av vårt intellekt oss påtvingad
nödvändig förutsättning för erfarenhetskunskap.
Kanske framkommer detta ingenstädes tydligare än i
Hertz’ klassiska försök att göra mekaniken till en
ren naturvetenskap i Kants mening.
Den nya fysiken har av hårda fakta tvingats från
denna väg. Den erkänner som verklighet endast det
"principiellt iakttagbara", avvisar alltså alla rent
retrospektiva orsaker, vilka endast kunna konstateras
genom sina senare i tiden liggande följder. Den
ersätter sålunda det gamla kausalitetsbegreppet med
det matematiska funktionsbegreppet.1
Från denna utgångspunkt har den vunnit en
oerhörd principiell förenkling av sin naturbeskrivning.
Gamla svårigheter och motsägelser, som i årtionden
besvärat vetenskapen, ha strukits bort som med ett
trollslag. Man har brukat anse, att en dylik
principiell förenkling — som alltså nedbringar antalet för
naturbeskrivningen nödvändiga oberoende
förutsättningar eller postulat till ett minimum — endast vore
ett uttryck för en slags intellektuell estetisk drift.
För min del har jag aldrig sett saken så. Det är ej
huvudsakligen estetik i denna drift. Men ju färre av
varandra oberoende antaganden vi behöva göra för
att förklara ett fenomenkomplex, desto större chans
ha vi att träffa någorlunda rätt, och omvänt, ju flera
av varandra oberoende postulat vi behöva för att
förklara fenomenkomplexet, desto större är
sannolikheten för att förklaringen är oriktig och kommer att
vederläggas av nya erfarenheter.
Redan den speciella relativitetsteorien medförde en
sådan förenkling i förutsättningarna, och vad den
allmänna relativitetsteorien angår tror jag ej den fysiker
ännu är född, som skulle orka uppställa alla de
hypoteser och antaganden, som skulle vara nödvändiga
för att från den klassiska fysikens utgångspunkter
komma till samma experimentellt verifierbara
resultat. Att från början nå resultat från dessa
utgångspunkter skulle väl f. ö. helt enkelt varit omöjligt, då
huvudparten av den allmänna relativitetsteoriens
experimentellt verifierbara följder först genom
teoriens förutsägelser upptäckts och alltså ej kunde
föreligga som riktpunkter vid uppställandet av
teorien. Borde man ej under sådana omständigheter
från filosofiskt håll åtminstone misstänka, att det
kunde ligga en realitet under teoriens fundamentala
begreppsinnehåll.
Beskyllningen från filosofiskt håll, att den moderna
fysiken sammanblandar fiktion och verklighet, är
alltså i högsta grad oberättigad. Hela denna
uppfattning tyckes i väsentlig grad bottna i, att de
filosofiska kritikerna aldrig orkat längre än till en
granskning av den uppenbart rent provisoriska speciella
relativitetsteorien, men ej beakta de resultat, vartill
i Se närmare uppsatsen "Sanning, verklighet och
kausalitet" av författaren i Svenska fysikerförbundets årsbok Kosmos
år 1923.
den fullständigade teorien i den allmänna
relativitetsteoriens form leder.
Det är alldeles riktigt, att i den speciella
relativitetsteorien av år 1905 ortstiderna ännu närmast kunde
betraktas som matematiska konstruktioner.
Professor Nyman bl. a. anmärker emellertid just på den
"Ideenverschiebung", som fysikerna genomgått, då
de läto de även av dem från början som fiktioner
betraktade antagandena förvandlas till hypoteser och
teorier.
Men det är ej av okritiskt övermod utan av mycket
handgripliga vetenskapliga skäl som denna riktigt
påpekade åsiktsförskjutning ägt rum. Så länge man —
vilket ju är fallet i den speciella relativitetsteorien —
ej kan säga, att tiderna i olika system verkligen flyta
fram med olika hastighet, blott att det så synes, när
man från ett system betraktar ett annat, förefaller
kanske fixeringen av nollställningarna av resp. ur
med hänsyn till system och plats i rummet blott som
matematiska konstruktioner eller konventionella
överenskommelser. Men att den speciella
relativitetsteorien ej kan pressa sina påståenden vidare, ligger
i själva dess förutsättningar. Teoriens utgångspunkt
är nämligen den, att två till rummet skilda händelser,
ej kunna entydigt jämföras till rum och tid. Det enda
odisputabla är rumstidskoincidenserna. Om två ur
röra sig relativt varandra, så kan man, just som de
passera varandra, entydigt konstatera, att de
samtidigt visa lika eller eventuellt differera på ett visst
belopp. Äro de belägna på avstånd från varandra, är
detta ej möjligt. Nu rör sig den speciella
relativitetsteorien endast med Gallileisystem, dvs. system som
röra sig likformigt och rätlinigt relativt varandra. Ha
två ur en gång sammanträffat, sammanträffa de aldrig
mer. Man har alltså blott tillfälle att jämföra dem
en enda gång. För att entydigt konstatera en
verklig differens i deras gång måste de emellertid kunna
jämföras åtminstone två gånger.
Att på grundval av denna begränsning i den
speciella relativitetsteoriens möjligheter eller på grund
av en otillåtlig generalisering av
vice-versa-princi-pen — såsom Nyman med Bergson gör — förklara,
att någon realitet överhuvudtaget ej ligger bakom
de matematiska konstruktionerna och att tiden
framförallt måste vara en enda och allmännelig, är
emellertid förhastat, något som blir fullt klart, när
teorien år 1916 utvecklas till den allmänna
relativitetsteorien.
Överhuvudtaget missförstås ofta meningen med den
likvärdighet mellan olika system, som
relativitetsteorien postulerar. Den är naturligtvis ej
fullständigare än den likvärdighet, som man sedan gammalt
räknat med rent kinematiskt. Vi kunna rent
geometriskt eller kinematiskt beskriva de celesta
företeelserna relativt ett med vintergatan i stort fast
förbundet system. Men vi kunna likaledes beskriva dem
relativt ett koordinatsystem fast förbundet med en
på jorden roterande snurra. Samma geometriska
lagar få tillämpas i båda fallen. Men slutresultatet
blir naturligtvis oändligt mycket enklare och
överskådligare i det förra systemet.
I samma mening äro enligt relativitetsteorien olika
system även fysikaliskt likvärdiga. Men resultaten
bliva därför långt ifrån identiska.
Vice-versa-prin-cipen, i den form den inom den speciella
relativitetsteorien förekommer, blir ej längre generellt tillämplig,
410
31 juli 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
