Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 6 nov. 1937 - Den högre tekniska undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
läsningarna upprätthållas av en enda lärare, vilket torde
få anses som en alltför betungande tjänstgöring. Till
vissa delar förekommer dubbel undervisning inom såväl
ämnet brobyggnad som vattenbyggnad, vilket om möjligt
bör ändras. En rationell uppdelning av rubrikens tre
ämnen kan ifrågasättas, nämligen i dels grafostatik och
hållfasthetslära, dels geoteknik och geomekanik och dels
egentlig byggnadsstatik. ’Studiet av vissa av
hållfasthetslärans grundläggande teorier bör kunna göras
grundligare och mer omfattande och byggnadsstatiken mer
ägnas ät kontinuerliga system och plattor, varjämte
fältövningar böra införas i jordtrycksläran.
Intill läroåret 1915—1916 var undervisningen i
husbyggnadslära obligatorisk för väg- och vattenbyggaren
vid KTH. Detta ämne avfördes då från
undervisnings-planen. Den husbyggnadslära, som ansågs erforderlig
för väg- och vattenbyggarna, infördes i ämnet
byggnadsteknik. Till professuren i detta ämne höra ämnena
bygg-nadsmateriallära och byggnadsteknik II. Det senare
ämnet omfattar grundläggningsteknik och allmän
byggnadsteknik. Först under läsåret 1933—1934 återinfördes
undervisningen i husbyggnadslära i mindre omfattning,
dock såsom valfritt ämne. Med hänsyn till det stora
antal väg- och vattenbyggnadsingenjörer, som hava
befattning med husbyggnadsfrågor, är detta ett beklagligt
förhållande. För väg- och vattenbyggnadsingenjören bör
kunskap i detta ämne anses tillhöra den tekniska
allmänbildningen och undervisningen i ämnet borde därför vara
obligatorisk.
För närvarande äro ett stort antal väg- och
vattenbyggare på ett framgångsrikt sätt verksamma inom
husbyggnadsfacket såsom byggmästare och konstruktörer.
Husbyggandet är landets största industri och ett vida
större antal högskolebildade ingenjörer borde här hava
ett omfattande verksamhetsfält, ej minst med hänsyn till
den snabba utveckling, som kännetecknar
husbyggnadstekniken under senare år. Ur flera synpunkter behöver
detta arbetsområde den högskolebildade väg- och
vattenbyggnadsingenjören och det vore därför önskvärt, att
dessa ingenjörer i större utsträckning ägnade sig åt
denna gren av yrket. Benämningen väg- och
vattenbyggare torde i sin mån hava bidragit till att giva de
studerande den föreställningen, att deras framtida
verksamhet i huvudsak är att finna inom väg- och
vattenbyggandet.
Skola emellertid väg- och vattenbyggarna med större
lätthet kunna göra sig gällande inom husbyggnadsfacket
är det angeläget, att undervisningen avpassas med
hänsyn härtill. Undervisning i arkitektur vore därvid
motiverad och likaledes vore det av stort värde, att de
studerande bibringades kännedom om husbyggandets
ekonomi och organisation, såsom planläggningen av ett
byggnadsföretag, byggnadsfinansiering och
byggnadsbelåning. Slutligen är det angeläget, ej minst med
hänsyn till stadsbyggnadsundervisningen, att de studerande
meddelades undervisning i de allmänna grunderna för
värdering av mark och fastigheter av en på detta
område erfaren fackman.
Eli bidragande orsak till att väg- och vattenbyggarnas
utbildning i husbyggnad blivit mindre tillfredsställande
torde vara, att den omfattande undervisningen både i
byggnadsmateriallära och den allmänna
byggnadsteknikens två ämnen tillhört en enda professur. En
förbättring i undervisningen torde underlättas dels genom
professurens uppdelning på tre lärarbefattningar, dels
därigenom att den allmänna byggnadstekniken blir en
verklig husbyggnadsteknik, varvid konstruktionsövningarna
böra omfatta erforderliga konstruktioner för vanliga
bostadshus och de särskilda konstruktioner, som betingas
av luftskyddet.
Stadsbyggnad. Undervisningen i detta omfattande
ämne får fortfarande anses på försöksstadiet. Då
emellertid teknologföreningen så sent som år 1934 avgivit
yttrande över ett då föreliggande betänkande om
förbättrad utbildning i stadsplanekonst, avgivet år 1933 av
inom kommunikationsdepartementet tillkallade
sakkunniga, torde icke finnas anledning att i detta sammanhang
närmare ingå på denna undervisningsfråga.
Stadsbyggnadsverksamheten i landet torde i framtiden
kräva tillgång till ett ännu större antal högskolebildade
väg- och vattenbyggnadsingenjörer än vad redan nu är
fallet. I undervisningsplanen för väg- och
vattenbyggarna bör därför detta ämne givas det utrymme, som
dess vikt kräver. Det bör därvid vara angeläget att
tillse, att de studerande i fackskolan för väg- och
vattenbyggnad, som önska framdeles specialisera sig på detta
område, även kunna få tid att deltaga i den härför
grundläggande undervisningen i stadsbyggnad och tillämpad
stadsbyggnadsrätt. Det senare ämnet är för närvarande
valfritt för väg- och vattenbyggare men obligatoriskt för
arkitekter och lantmätare. Detta synes vara ett
missförhållande, som bör ändras. Ej minst för det stora
antal väg- och vattenbyggare, vilka finna anställning i
kommunal tjänst, är undervisningen i detta ämne av
stor betydelse, önskvärt vore därvid, att denna
undervisning erhåller sådan omfattning, att den underlättar
för väg- och vattenbyggnadsingenjörerna att efter nägon
tids praktik i kommunal tjänst förvärva den kompetens
som mätningsman i . stad, som numera fordras för
flera kommunaltekniska befattningar.
Ben geodetiska ämnesgruppen omfattar de valfria
ämnena planmätning och nivellering, lägre och högre
geodesi med fotogrammetri, samhällsmätning och
utjämningsräkning. Undervisningen i dessa ämnen
upprätthålles av två professurer med till stor del
sammanfallande undervisning. Detta missförhållande bör kunna
på lämpligt sätt tillrättaläggas.
Kommunikationstekniken har många
beröringspunkter med ämnet stadsbyggnad och det är av särskild vikt,
att denna undervisning ordnas i gott samarbete med
undervisningen däri. Undervisningen i järnvägsbyggnad
borde med hänsyn till att nybyggnad på detta område i
stort sett upphört i Sverige, kunna starkt minskas och
ingå i kommunikationstekniken.
Vägbyggandet är en av landets mest kapitalkrävande
byggnadsindustrier. Undervisningen i vägbyggnad torde
kräva en särskild lärare, i synnerhet som
vägbyggnadstekniken är stadd i hastig utveckling.
Vattenbyggnadslära är ett alltför omfattande ämne
för att undervisningen lämpligen skall kunna
upprätthållas av en enda lärare. Ämnet bör kunna uppdelas i
förslagsvis två, nämligen 1) allmän
vattenbyggnadsteknik och 2) sanitär och kommunal vattenteknik.
Undervisningen i jordtryck bör helt överföras till den under
byggnadsstatiken nämnda lärarebefattningen i geoteknik
och geomekanik. Dubbelundervisning beträffande
hamnar, flottleder etc. bör undvikas. Såsom nu är
förhållandet, behandlas dessa även inom
kommunikationstekniken.
Brobyggnad omfattar konstruktioner av trä, järn,
betong och sten. Dubbel undervisning inom
hållfasthets-läran och byggnadstekniken förekommer och bör
undvikas, samtidigt som större utrymme beredes för
konstruktionernas ekonomiska utformning.
Den utexaminerade ingenjören saknar nu
kommersiell utbildning. En kurs med för ingenjörer avpassad
undervisning i affärs- och bankteknik vore därför väl
motiverad.
Det är av stor betydelse, att de studerande redan från
början få ett begrepp om förhållandena på
arbetsplatserna. Redan under första läsåret bör därför ett
beskrivande ämne införas, förslagsvis kallat arbetsledning,
med den omfattning, som utvisas av bifogad bilaga.
Väg- och vattenbyggare böra även delgivas
undervisning i hiss- ocli transportteknik.
Nedanstående ämnen hava kommitterade icke funnit
490
6 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
