Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 13 nov. 1937 - Johan August Brinells livsgärning, av Gunnar Dillner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Uppmuntrad av det erkännande, som från alla håll
strömmade honom till mötes, fortsatte Brinell sitt
forskningsarbete. Jämsides med de maktpåliggande
uppgifter, som den tekniska ledningen av de snabbt
tillväxande Fagerstaverken lade på hans skuldror,
planlade han vidlyftiga undersökningsserier angående
stålets förhållande vid stelning, inflytandet av olika
slag av härdning och värmebehandling på stål för
olika ändamål etc. Dagens arbetstimmar upptogos av
verkets ledning och det praktiska utförandet av de
olika försöksserierna: aftonens och nattens timmar
användes så långt fysiskt var möjligt till sovrande
och sammanställande av resultaten.
Redan den tekniska ledningen av Fagerstaverken
under brukspatron Aspelins chefskap tog sin man
fullt i anspråk. Ståltillverkningen bedrevs vid
Bri-nells ditkomst uteslutande enligt sura
bessemermeto-den. Det var Brinell som införde martinstålmetoden
vid Fagersta, och under hans tid byggdes fyra
martinugnar med sur infodring. I rask takt ombyggdes
alla valsverk inklusive nytt tråddrageri och tubverk.
Som mått på utvecklingens omfattning kan nämnas
att:
Tackjärnstillverkningen ökades från 4 500 t till
11 500 t.
Martingötstillverkningen från 1 000 t till 25 000 t.
Försäljningsvärdet från 760 000 kr. till 3 480 000
kr.
Hand i hand med denna kvantitetsökning skedde
ett målmedvetet förbättrande av stålets kvalitet, tills
Fagerstas liljestämpel arbetat sig upp till den
ledande rangplats på världsmarknaden, som det sedan
varit Fagerstas senare chefer, Wahlberg och
Fornander, angeläget att genom målmedvetet arbete
bevara till den dag som är.
Man skulle tycka, att detta tekniska ledareskap av
Fagerstaverken skulle tillräckligt motsvara varje
energisk människas arbetsbehov, men för Brinell var
detta icke fallet. Det var nu som han på basis av
sina nya teorier om stålets härdning upplade
programmet för en systematisk undersökning av det
härdade stålets egenskaper, och denna svällde snart
ut till en imponerande omfattning. Brinell utvalde
sålunda 13 typstål, representerande olika kolhalter,
och alla dessa typer underkastades 31 olika
värmebehandlingar, sålunda sammanlagt över 400 olika
prov. Å dessa 400 olika stålprov utfördes sedermera
sedvanliga hållfasthetsprov. En parallell
undersökning å dessa typer med tillägg av ytterligare två nya
kvaliteter, sålunda sammanlagt 15 stålkvaliteter,
avsåg att utröna stålets förhållande vid slagpåkänning
såväl vid vanlig temperatur som vid ca —25°. En
parallellserie utfördes samtidigt för att utröna de
olika stålslagens känslighet för slag, om de försetts
med anvisning i form av skarpa inskärningar. Här är
icke platsen att ingå på ens den flyktigaste
sammanfattning av de vunna resultaten; vid redogörelse för
dem skrev den amerikanske forskaren Sauveur: "Few
metallurgists have done so much towards the ad,
vancement of the metallurgy as Mr Brinell and he
richly deserves his world-wide reputation as a
remarkably able investigator and successful
steelworks-manager."
Vid Parisutställningen 1900 belönades dessa
undersökningar med Grand Prix.
Den undersökning, som kanske mer än alla andra
gjort Brinells namn känt över hela den tekniska
världen, är hans metod att bestämma kroppars
hårdhet, populärt benämnt Brinells kulprov.
Hertz var den förste, som gav ett rationellt mått
på hårdhet, som enligt hans definition var det tryck
på ytenhet, som en kropp kan underkastas utan att
dess elasticitetsgräns överskrides. Den av honom
föreslagna metoden för hårdhetsbestämning är dock
föga användbar vid praktisk materialprovning. Det
var Brinell förbehållet att vara den förste, som
utarbetade en härför brukbar metod.
I sin med Svenska teknologföreningens
Polhemspris belönade originalavhandling "Sätt att bestämma
kroppars hårdhet jämte några tillämpningar av
detsamma" angiver Brinell som fordringar på en i
praktiken användbar hårdhetsprovningsmetod, att den i
provningsobjektet inträngande kroppen skall vara
billig, lätt att erhålla, alltid av samma form samt äga
tillräcklig och ständigt lika hårdhet. Vidare är
önskvärt att metoden skall vara beskaffad Säj ätt provet
kan utföras på färdiga fabrikat, såsom pansarplåt,
projektiler o. d., utan att de skadas, dvs. utan att
särskilda provstycken måste" utskäras ur pjäsen och
särskilt tillformas för provningen. Alla dittills
angivna provningsmetoder brusto i något av dessa
hänseenden.
Det Brinellska kulprovet har i allt väsentligt
undvikit alla dessa svårigheter. Som normalkropp,
avsedd att intryckas i provföremålet, använde han en
härdad stålkula av det slag, som användes i kullager,
och som i normala fall äger så väsentligt större
hårdhet än det provade föremålet, att någon på resultatet
inverkande deformation av kulan ej kan tänkas
uppstå. Det material, vars hårdhet skall provas, behöver
ej beredas i annan mån än att en tillräckligt stor yta
avputsas, så att på denna ett kulintryck kan göras.
Själva provet i sin ursprungliga utformning tillgick
så, att en 10 mm kula med 3 000 kg tryck inpressades
i det föremål, som skulle provas. Diametern på
kulintrycket mättes, och arean på det kalottformade
intrycket uträknades. Hårdhetstalet erhålles genom att
dividera det använda trycket med arean • av
kalottytan.
Skillnaden mellan Hertz’ och Brinells hårdhetstal
torde vara, att den förre mera tagit sikte på
materialets elasticitetsgräns som mått på hårdheten, under
det att Brinell snarare mäter föremålets motstånd mot
permanenta formförändringar. Då det är de senare,
som främst komma ifråga vid materialets användning
i praktiken, har här Brinells metod ett givet
företräde.
I sin originalavhandling antydde Brinell möjligheten
av att ur det erhållna hårdhetstalet kunna uträkna
jämväl materialets sträckhållfasthet. Tidvis hyste
han till och med förhoppningar på att kunna utveckla
provet därhän, att jämväl sträckgränsen kunde
fastställas. De undersökningar, som sedermera på hans
initiativ utfördes, jävade i huvudsak detta senare
antagande.
Brinells kulprovningsmetod gick emellertid sitt
segertåg genom världen, och i dag torde de järnverk
och mekaniska laboratorier vara lätt räknade, där
ej Brinells hårdhetsprov höra till de löpande
bestämningarna.
Svenska metallografförbundet har detta år utgivit
en synnerligen värderik monografi över alla de arbe-
496
13 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
