Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 4 dec. 1937 - Årets nobelpris i fysik och kemi, av J. Tandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Schrödinger6. Upplösningen av den gamla
konflikten blev för mången helt oväntad: ingen segrare •—
ingen besegrad! Sanningen har befunnits ligga i en
högre förening av de antagonistiska
betraktelsesätten.
Den som tog steget fullt ut var de Broglie, som
införde den djärva hypotesen om materievågorna.
Ljusets vågteori bragtes att även omfatta materiella
partiklar. Man fick ett lexikon, som kunde
ömsesidigt översätta begreppen mellan två olika språk,
vågornas och partiklarnas. Det skapades en
grammatik av formler, som passade för båda. Man insåg,
att det ljuskvantum som Planck hade definierat,
hade vissa egenskaper gemensamt med en materiell
partikel. Ett ljuskvantum, betraktat som partikel,
fick ett eget namn: foton. Den klassiska mekaniken
blev i viss mån analog med geometrisk optik.
Bland konsekvenserna av dessa nya
betraktelsesätt fann man, att en elektron, som rör sig med en
bestämd hastighet, i några avseenden måste bete sig
analogt med ett ljuskvantum, närmast en kortvågig
röntgenstrålning, som kan förete diffraktions- och
interferensfenomen. Något som kunde tydas åt detta
hållet var den gamla iakttagelsen, att elektroner av
en viss hastighet hava abnormt stor absorption i
ädel-gaser, och att ljus av en viss våglängd visar särskilt
stark böjning kring små kolloida partiklar. Vidare
hade Davisson och Kunsman (1923) funnit, att
elektroner reflekterades på ett egendomligt sätt från
metalliska kristaller. Vid fortsatta arbeten på detta
område funno Davisson och Germer (1927), att
nickelkristaller reflektera elektroner selektivt i vissa
riktningar och — märkvärdigt nog — i analogi med vad
fallet är, om man använder röntgenstrålar av en
bestämd våglängd. Man kunde helt enkelt räkna om
elektronerna till fiktiva röntgenstrålar med hjälp av
de Broglies formler. Därmed var cirkeln sluten, ett
gemensamt betraktelsesätt kunde användas för både
vågor och partiklar, formlerna stämde numeriskt,
och man fick på köpet ett nytt redskap för
undersökning av kristaller, mineral, ytor och tunna lameller.
Det är särskilt med tunna lameller som G. P.
Thomson arbetat, samtidigt med Davisson, men oberoende
av denne. Thomson fick sålunda fram
diffraktions-ringar av elektroner, påminnande om Newtons
färgringar vid en lins, som vilar på en plan glasskiva.
Thomsons böjningsbilder uppkomma på analogt sätt
med Debyediagram från röntgenstrålar och beskrivas
av samma fundamentala formler, först uppställda av
Bragg7. Thomson har undersökt aluminium, guld,
platina, celluloid m. m. och även studerat
hastighetsfördelningen hos de böjda elektronknippena med
hjälp av ett magnetfält. —• Bland de tidigaste
arbetarna på området må även nämnas Tartakower (i
Ryssland), Kikuchi och Ponte. Experimenten ha
vidare fortsatts och utvidgats på laboratorier i alla
delar av världen, bl. a. på Riksmuseum i Stockholm
och på Fysiska institutionen i Uppsala.
Kemipriset.
Solen har under ofantliga tiderymder slösat med
sin strålning och fastän blott en försvinnande ringa
bråkdel därav kommer jorden till godo, har ju denna
energi varit mer än tillräcklig för att hålla det
organiska livet vid makt och skapa alla dess möjligheter.
Genom kolsyreassimilationen produceras enorma
mängder kolhydrater, främst cellulosa, som den
levande naturen tillgodogör sig på olika sätt. Fastän
kolhydraterna spela en så viktig roll i naturens
hushållning, har man dock ej förr än helt nyligen blivit
riktigt förtrogen med deras kemiska konstitution.
Låt vara att den organiska kemiens väldige banbry-
N. W. Haworth.
tare Emil Fischer8 under 1880—90-talen
systematiserade sockerarterna och framställde ett 50-tal nya
dylika ämnen, det återstod dock en del olösta frågor
av fundamental natur. Fischers konstitutionsformler
för sockerarterna ha varit av utomordentligt stor
betydelse både för teori och experiment, men likväl
ha -de haft behov av en korrektion. Det har visat
sig, att ett och samma sockerämne kan uppträda i
olika modifikationer, som bl. a. skilja sig från
varandra genom olika förmåga att vrida det polariserade
ljuset. Fenomenet, som benämnes multirotation (el.
mutarotation), får ej förväxlas med den vridning av
polarisationsplanet, som sammanhänger med t. e.
invertering av rörsocker, den stora molekylens
nedbrytning till enkla sockerarter, glykos och fruktos.
Fischers formler kunde förklara mycket, men ej allt,
och fastän det nämnda fenomenet är utan egentlig
praktisk betydelse, har det dock varit tillräckligt för
att undergräva tron på Fischers formlers ofelbarhet.
Den slutgiltiga revisionen utförde W. N. Haworth,
som visade att sockerarterna, och även stärkelse och
cellulosa, innehålla en ringformig bindning. (Denna
ring är dock något annat än den klassiska
bensol-ringen, som innehåller 6 kolatomer). Kolhydraternas
ringar bestå delvis av syreatomer och innehålla 4
eller 5 kolatomer.
Medan rörsocker har två dylika ringar måste
cellulosan tänkas vara uppbyggd av ett tusental
ringar, liksom länkar i en lång kätting, alla
hoplänkade med hjälp av syreatomer. I naturliga ceiiu-
6 Nobelpris 1933. ’< Nobelpris 1915.
s Nobelpris 1902.
524
13 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
