Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
Tal} 1. Olika magnetstål och -legeringar, magnetiska egenskaper.
Ungefärlig sammansättning, %
Typ — Cr w Co ^max Br Hc (B X H)max
Kolstål ...................... l.n 200 9 000 55 200 000
W-stål ....................... 0.7 0,4 6,0 — 300 10 500 60 280 000
Cr-stål .............-.......... 0,9 2,5 — — 300 9 500 65 250 000
Cr-stål ....................... 0,9 6,0 _ _ 400 9 000 75 280 000
Cr—Co-stål .................. 0,9 6,0 _ 2,0 500 9 000 90 350 000
Cr—Co-stål .................. 0,9 9.0 _ 10,o 800 9 000 135 530 000
Cr—Co-stål .................. 0.9 9,0 — 15,0 1000 9 500 170 600 000
Cr—Co-stål ................... 0,7 5.0 4,0 35.0 1500 9 000 270 1 000 000
Fe—Co—Mo-leg. (Koster) ..... 12 000—6 700 100—350 470000—700 000
Fe—Ni—Al-leg. (Mishima) .... 10 000 10 000—6 000 300—750 1000 000—1 800 000
Fe—Co—Ni—Ti-leg. (Honda) . . 10 000 6 300 900 1 800 000—2 200 000
Tills för några år sedan användes som material för
permanenta magneter uteslutande stål i härdat,
marten-sitiskt tillstånd: först olegerade stål med hög kolhalt,
därefter legerade stål med följande legeringsämnen: W,
Cr, Cr—W och slutligen Cr—W—Mo—Co. Vanligen
stabiliseras magneterna genom anlöpning vid ca 100°.
Orsaken till den höga koercitivkraften är troligen att
söka i de vid martensitomvandlingen uppkommande
spänningarna.
Under de senare åren ha, i anslutning till
undersökningar rörande s. k. utskiljningshärdning, nya
legeringstyper, som lämpa sig för sådan behandling, fått
användning för permanenta magneter. Schemat för
utskiljningshärdning är som bekant följande: en legering, som
vid hög temperatur består av fast lösning men vid
vanlig temperatur även innehåller en utskild fas, kan genom
hastig kylning från den höga temperaturen överföras
i metastabilt, övermättat tillstånd. Vid efterföljande
lagring vid vanlig temperatur eller upphettning under
viss tid till en temperatur, som är lägre än den, som
erfordras för fullständig upplösning av den utskilda fasen,
utskiljes fasen ifråga, vid gynnsamma temperatur- och
tidsbetingelser i form av mycket små partiklar, som
förorsaka den s. k. utskiljningshärdningen.
Gemensamt för dessa magnetlegeringar är, att järnet
är grundmetall och kolhalten är låg, vidare att den eller
de tillsatta legeringsämnena med järnet bilda en fas,
som har större löslighet i a-järn vid hög än vid låg
temperatur. Detta innebär givetvis, att a-järnet vid
ifrågavarande legeringshalt är stabilt vid hög temperatur.
Detta är fallet vid järns legering med W eller Mo.
Järn löser vid 1 525° 33 %, vid vanlig temperatur 8 %
W. En legering med 27,8 % W, upphettad till 1 430 °
och kyld i vatten,1 gav: Br = 2 000; Hc mycket liten.
Efter behandling i 5 t vid 740° erhöllos följande värden:
Br = 7 500; Hc = 130. Liknande förhållanden råda vid
Fe—Mjo-legeringar, i vilka lösligheten i a-järn varierar
från 24 % vid 1 440° till 6 % vid 20°. Vid en
undersökning av Koster (1931) å en serie Fe—Mo—Co-legeringar,
kylda från 1 300° och återvärmda till 600°, erhöllos
följande resultat: Br = 12 000—6 700, Hc = 100—350.
Permanensen hos de magnetiska egenskaperna beror
dels på den strukturella, dels på den magnetiska
stabiliteten. Att den förra är mycket stor vid vanlig
temperatur hos utskiljningshärdade legeringar, vars
slutbehandling skett vid 600 är tydligt.
Ungefär samtidigt utexperimenterade dr Mishima i
Japan en klass utskiljningshärdbara legeringar av typen
Fe—Ni—Al, som visade synnerligen höga värden på Hc.
’Sammansättningen höll sig inom följande gränser:
Ni == 20—30 %, Al = 10—15 % med event. tillsatser av
Co, Cr etc. Vid dessa legeringar består den utskilda
fasen av austenit. Al hör till de legeringsämnen, som vid
tillräcklig halt bringa y-järn att försvinna, så att a-järn
blir stabilt vid alla temperaturer upp till smältning. Ni
i K. S. Seljesater & B. R. Rogers, Träns. A. S. S. T. XIX
(1932), 552
liar en motsatt verkan. Vid lämpligt avvägda halter av
båda ämnena består legeringen vid hög temperatur av
a-järn, vid lägre av a-järn + y-järn. Det ternära
diagrammet har utarbetats av Koster.1 De goda magnetiska
egenskaperna (se tab. 1) kunna uppnås antingen genom
upphettning till ovanför 1 200° med återvärmning
ovanför 500° eller genom avsvalning från hög temperatur
med en efter sammansättning och dimensioner avpassad
hastighet. Då dessa legeringar äro för spröda att
varm-bearbetas och således måste framställas genom gjutning,
inskränker sig ofta värmebehandlingen till att noggrant
reglera gjutformens kylningsförmåga.2
Slutligen må nämnas en av K. Honda, Japan, år 1933
lanserad legeringstyp Fe—Co—Ni—Tis med följande
uppgivna sammansättningsgränser: Co = 25—35 %,
Ni = 10—25 %, Ti = 8—25 %, vilken efter kylning från
hög temperatur och återvärmning till 600° visar
ytterligare förbättrade värden på Hc.
I tab. 1 ha sammanställts de magnetiska egenskaperna
hos de huvudtyper av stål och andra järnlegeringar
som kommit till användning för permanenta magneter.
Uppgifterna äro att anse som approximativa.
Tabellen visar, att utvecklingen stadigt gått mot
stigande värden på Hc, varvid Br icke minskats i
proportion, varför (B X H)max också stigit. De bestämmande
faktorerna i de olika utvecklingsstadierna äro:
1) användning av martensitisk härdning,
2) tillsats av karbidbildande legeringsämnen, Cr, W och
Mo, vilka höja Hc,
3) tillsats av kobolt, som avsevärt höjer Hc utan att
sänka Br, på grund av det hos Fe-Co-legeringen höjda
mättningsvärdet,
4) ett nytt fält har öppnat sig genom utforskning av
utskiljningshärdbara kolfattiga legeringar.
A. H.
1 Arch. f. <1. Eisenh.-w. 7 (1933—34), 257.
2 Se vidare: P. Pölzguter, St. u. B. 55 (1935), 853.
(Ref. anm.)
3 Japan Nickel Review, april 1934 ; Sci. Rep. Töhoku Univ.
23 (1934), 365.
NOTISER
"Staub", en ny tidskrift, behandlande silikosfarans
bekämpande inom industrien. Bekämpandet av
sili-kosen bland industriarbetarna har som bekant under
de senare åren vunnit allt större och större beaktande
såväl i utlandet som hos oss. Frågan har även stor
såväl humanitär och social som ekonomisk betydelse.
Inom gruv- och stenindustrien är faran för silikos
givetvis på många håll stor. Som exempel må
nämnas att i kolgruvorna i södra Wales har under de
sista tre åren inträffat ca 400 fall av sjukdomen.
Frågans stora ekonomiska betydelse kan illustreras
därav, att vid guldgruvorna i Sydafrika ej mindre än
1,2 mill. pund utbetalas i skadestånd och inom den
9 jan. 1937 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
