Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
kurvan AB i fig. 2. Den genom C-halten
uppkommande S-rikare, lättare smältan har givetvis tendens
att stiga uppåt och avgå ur metallsmältan och kan
härigenom åstadkomma en viss avsvalning.
Fe3C, cementit, synes lia en viss förmåga att i fast
tillstånd lösa FeS. Detta har omnämnts av Stead II
och av Hatfield, och har något diskuterats av
Benedicks och Löfquist (1. c. s. 30). Härigenom torde
Fe.sC erhålla en viss ökning i stabiliteten. Detta
förhållande är sannolikt av betydelse vid
strukturutbildningen i "hageisatt" tackjärn: i de först stelnade
partierna är S-halten låg, varigenom grafitbildning
här lättare inträder än i de sist stelnade områdena,
där S anrikas, givande cementiteten en viss större
stabilitet så att "vitt" järn där bildas, koncentriskt
kring de "grå" områdena.
3. Systemet Fe—S—O. Förekomst av syre i
järn-smältan, vilket särskilt är att räkna med i tekniskt
järn med låg C-halt, har visat sig ha stor inverkan
på sulfidslaggens förekomstsätt. Det härvid
grundläggande ternära systemet, Fe—S—O, fig. 5 (efter
Benedicks och Löfquist, 1. c. fig. 82), visar huru den
uppdelning i två smältor, som förekommer i systemet
Fe—FeO1, angiven med gränspunkterna a och c, äger
giltighet inom det ternära systemet. Dess bredd
avtager emellertid med stigande S-halt, så att vid en
viss koncentration, motsvarande någon punkt b, vars
läge ännu ej är närmare känt, upphör denna
uppdelning. Yid högre S-halter bilda alla O-haltiga
Fe-smältor homogena lösningar.
a. En smälta med viss, i förhållande till O-halten
hög S-halt kommer vid stelnandet att först avskilja
fast Fe, hållande ytterst obetydliga, ännu ej säkert
fastställda halter av S och O i fast lösning. Härunder
anrikas smältan successivt på S och O, motsvarande
sträckningen av någon linje från Fe-hörnet helt
nedanför kurvan ab och fram till den eutektiska
linjen fe (ej exakt känd till sitt läge). Då linjen fe
nås i någon punkt utskiljas fast Fe och FeS
samtidigt i ett eutektat, vilket emellertid vanligen, genom
särgående, endast uppvisar FeS-strimmor. Smältans
sammansättning följer sedan vid stelnandet linjen fe,
tills slutligen i punkten e sista resten stelnar till
ternärt eutektat av Fe, FeS och FeO, vid en tempe-
i Se t. e. Benedicks och Löfquist, 1. c. fig. 32.
r=5O4
v/—. % E3 loo
F« 10 20 30 —- %S PeS
Fig. 5. Systemet Fe—S—O, efter Benedicks och
Löfquist.
"lemp,
"C1
1400-
1200-
lOOO-
80fr
Fig. 6. Systemet FeS—FeO, efter Giani.
ratur något under 940°C. Denna ternära
stelnings-punkt ligger helt nära den binära stelningspunkten
p i delsystemet FeS—FeO, återgivet i fig. 6 (efter
Giani, hos Benedicks och Löfquist, 1. c. fig. 80).
b. Är däremot Fe-smältans O-halt hög i
förhållande till S-halten t. e. 0,1 % O och 0,02 % S,
avskiljes, liksom i förra fallet, först fast Fe, under det
att smältan anrikas på O och S. Yid en vi§s, ganska
låg anrikning kommer emellertid smältans
sammansättning att motsvara en punkt på kurvdelen ab, och
homogeniteten upphör. I smältan utskiljas, i växande
mängder, droppar av en annan smält-fas,
slaggdroppar, vars sammansättning anges av någon tillhörande
punkt på den motsatta kurvdelen cb, så som de
tvär-dragna linjerna (konoderna) mellan samhöriga
punkter schematiskt visa. Lutningen på dessa linjer (i
riktning mot FeS) anger, enligt undersökningar av
Stead I, att de uppkommande O-rika slaggdropparna
äro S-rikare än den Fe-rika modersmältan. Då dessa
FeO-rika slaggdroppar äro lättare än metallsmältan
ha de tendens att stiga uppåt och avgå till ytan.
I den mån detta kan äga rum kommer alltså en
av-svavling av järnsmältan att inträffa. (Dylik torde
vara att räkna med i t. e. lancashireprocessen, där
ju mycket FeO-rika slagger inblandas i C-fattigt
järn. Även i bessemerprocessen, särskilt den basiska,
är dylik verkan att räkna med.1 Den blir kraftigare
vid närvaro även av Mn.) Enligt senare
undersökningar (Bardenheuer och Geller) är S-halten i
de oxidiska slaggdropparna i det rena systemet
Fe—S—O 3—4 gånger större än i metallsmältan, och
vid samtidig närvaro av Mn blir S-anrikningen vida
större eller 20—30 gånger (se Benedicks och
Löfquist, 1. c. s. 116, 135, Bardenheuer och Geller samt
Wentrup). Den efter slaggdropparnas eventuella
avgång S- och O-fattigare Fe-smältart stelnar på sätt
som för föregående fall (a) beskrivits.
Om de FeO-rika dropparna ej kunna stiga upp ur
smältan fortsätter stelningsförloppet på så sätt att,
under avskiljande av fast Fe, dropparna,
slaggsmältan, och modersmältan alltmera närma sig varandra i
sammansättning längs ab och cb resp., tills slutligen
endera upphör att finnas som särskild fas. Det
inträffar emellertid lätt nog att denna utjämning i
sammansättning ej blir fullständig, utan att en del
droppar stelna som inneslutningar i järnet. Dettas
stelnande fortsätter ungefär som i det förut beskrivna
fallet (a), tills vid den ternära eutektiska samman-
i I båda dessa fall ha dropparna dock bildats från en
ut-gängssammansättning inom tvåsmältområdet abc, varvid
avgång ur metallsmältan lättare sker.
10 april 1937
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
