Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
met. De äro sålunda en särskild art av sediment.
Koch däremot förfäktade åsikten om en metamorf
formation efter kalk, sedan han i Veitsch-magnesitens
liggande påträffat fossilier ur karbon.
Enligt det av Redlich presterade beviset för
metamorfoshypotesens riktighet måste det anses vara
fastslaget, att de flesta kristallina
magnesitförekom-sterna utgöra metamorfa lager efter kalk, vilkas
hänganden och ligganden bestå av lerskiffer,
konglomerat, grönskiffer och porfyroid. Lösningarna
inträngde viel kalkgränserna i hängandet och liggandet
och omvandlade härvid skiffrarna till
magnesiumsili-kater. En del mindre förekomster synas vara direkta
epigenetiska avlagringar, men Redlich har dock icke
kunnat lämna någon tillfredsställande förklaring på
att magnesiterna uppvisa konkordans med skiffrarna;
emellertid antager han att lösningarna utgöra en
sista fas i en eruptiv verksamhet, vilkas orsak han
finner i de stora diabas- och porfyreruptionerna inom
NO-alperna, efter vilka såsom omvandlingsprodukter
numera återstå endast grönskiffrar och porfyroider.
Av de i det föregående omnämnda magnesitarterna
komma för industriellt ändamål endast den amorfa
och den kristallina magnesiten i fråga. Den förra
finnes mångenstädes i små, ofta anhopade gångar i
basiska eruptivbergarter. På grund av
förekomsternas splittring lämpa de sig endast för smådrift. Den
kristallina magnesiten däremot bildar stora, till och
med mycket stora, mineralkroppar, vilka lätt kunna
utvinnas vid stordrift.
Magnesitens användning är beroende på kvaliteten.
Den amorfa arten förarbetas i mindre mängder till
kemikalier, till kolsyraframställning, till metalliskt
magnesium och framför allt till kaustisk magnesit,
vilken såsom sorelcement (oxiklorid) och på annat
sätt finner användning inom byggnadsindustrien.
Även den kristallina magnesiten användes i stor
utsträckning för samma ändamål. Sistnämnda kommer
dock, beroende på sammansättning, till största delen
till användning för tillverkning av eldfast material
för metallurgiska ändamål. Detta användningssätt
överväger vida det förstnämnda och gör den
kristallina magnesiten mycket eftersökt. Dylik magnesit,
s. k. sintermagnesit, har under lång tid nästan
uteslutande exporterats från Österrike-Ungern, men
under världskriget har ententen givetvis varit
nödsakad att begagna surrogat och finna på
nödhjälps-åtgärder, samtidigt som det med iver söktes efter
magnesitförekomster inom egna landamären. Detta
lyckades även till en del, så att den förra
österrikiskungerska monarkiens hegemoni på detta område nu
till en del är bruten.
Den lcaustiska magnesiten bör vara möjligast ren,
dess järnhalt så låg som möjligt, först och främst för
undvikande av missfärgning under bränningen. I
kàustiska magnesiter förekomma likväl upp till 6 %
Fe203. Någon halt av lera och kiselsyra kan inverka
gynnsamt på de kaustiska egenskaperna. CaO är
skadlig och bör vara möjligast låg, ehuruväl upp
till 2 % icke äro ovanliga i bränd magnesit. I
kristallin magnesit, som förarbetats till kaustisk
magnesit, förekomma såsom föroreningar dolomit, talk
och här och var sporadiskt även pyrit. Kvarts
påträffas mera sällan:
Sintermagnesit bör innehålla så mycket järn att
vid höga bränntemperaturer sintring till en seg
massa kan äga rum. Sintern innehåller magnesia i
form av kristalliserad periklas med små
inneslutning-ar av magnesiumferrit. Mellan periklaskornen
uppstår ett brunt glas. Ju mindre järnhalten är, dess
högre bör bränntemperaturen vara och dess högre
temperaturer uthärdar även den färdiga produkten.
Såsom idealmaterial kan anses Veitscher-magnesiten,
av vilken en "normalanalys" redan anförts.
En större CaO-halt är skadlig, enär den brända
kalken släckes. De av dylik sintermagnesit
tillverkade stenarna rämna och falla sönder. Kiselsyra
och lerjord nedsätta eldfastheten men kunna å andra
sidan intill en viss grad övertaga järnets roll. Man
har försökt att på artificiell väg ersätta järnet genom
tillsats av limonit, siderit och även magnesit, vilka
förfaringssätt i synnerhet tillämpas i Förenta staterna,
men det torde vara klart, att trots målning på
kollergångar någon så fin blandning icke kan åsadkommas
som den hos breuneriten, vilken ju utgör den
naturliga blandningen av järnkarbonat med
magnesiumkarbonat. Det har därför även inträffat, att den
tillsatta järnmalmen vid bränningen reducerats till
metalliskt järn, vilket under den fortsatta
bearbetningen avlägsnats i magnetskiljaren.
Såsom föroreningar i för sintring avsedd magnesit
komma i främsta rummet i betraktande dolomit, talk
och kvarts. Talrika förekomster av kristallin
magnesit äro mer eller mindre genomdränkta av dessa
mineral och förlora därigenom i användbarhet, kunna
t. o. m. bliva fullständigt odugliga. Föroreningarnas
avlägsnande måste därför börja redan vid
råmag-nesitens brytning och omsorgsfullt genomföras,
varvid särskilt hänsyn bör tagas till dolomiten. Det
finnes grovkristallina dolomiter, vilka lätt kunna för
växlas med magnesit och det är ett ofta
förekommande misstag att de på ett ställe genom okulär
besiktning samlade erfarenheterna beträffande
skillnaden mellan magnesit och dolomit utan vidare skulle
tillämpas även på andra lokaler. Saltsyraflaskan är
här det enda medlet att tillförlitligt skilja mellan
dessa mineral.
En spatartad, vit dolomit är mycket utbredd
såsom sista eller nästsista utfyllnad i druser inom den
ursprungliga magnesiten. På enahanda sätt
förekommer den i sideriten i metasomatiska lager, och
i form av bankar kunna dessa formationer, vilka av
arbetarna kallas "hästtänder", vara rätt vanliga.
Dessutom finnas även gångar av dylik vit lösningsdolomit.
Slutligen bildar dolomiten även sidostenen hos
många magnesitlager, understundom snabbt
övergående i kalk. I synnerhet vid randzonen
förekommer ofta en intim blandning av dolomit och magnesit,
vilken erfordrar omsorgsfull sovring av materialet.
Pinoliten, en särskild strukturform hos den
kristallina magnesiten, förekommer företrädesvis i
mineralkropparnas randzoner.
Den intima blandningen hos de flesta kristallina
magnesiter med ofyndiga mineral har givit anledning
till olika anrikningsmetoder. Inget verk, som
framställer sintermagnesit, arbetar nu för tiden utan
mag-netskiljare för avskiljande av kvarts och dolomit.
Naturligtvis åstadkommes icke någon separering,
därest järnhaltiga dolomiter eller ankerit, vilka här
och var åtfölja lösningsdolomiten efter sovringen, äro
förhanden.
Mindre enkelt ställer sig frånskiljandet av de små
10 april 1937
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
