Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
för att användas såsom svavel- och järnprodukt.
Av bibeståndsdelarna följa ädelmetallerna
koppar-kisen och kunna tillvaratagas tillsammans med
kopparn, medan råmalmens relativt höga kobolthalt
åtföljer pyriten och återfinnes i kisbränderna.
Sedan i början av förra året Outokumpus eget
kopparverk och på privat initiativ även ett järnverk,
vars råmaterial utgöres av kisbränderna, kommit i
gång, har numera följande program kunnat
genomföras.
Anrikningsverket vid gruvan avverkar årligen ca
350 000 ton råmalm och producerar 50—60 000 ton
kopparkoncentrat, 20—22 % Cu, 36—37 % S, 35 %
Fe samt 90—100 000 ton kiskoncentrat, 42—46 % S,
50—52 % Fe.
Kiskoncentratet säljes till cellulosafabriker för
avrostning. Emedan transporten sker uteslutande pr
järnväg, ställer sig kisdriften synnerligen bekväm för
cellulosafabrikerna, som icke behöva hålla några
lager utan kunna rekvirera sitt behov vagnslastvis.
För övrigt är ju förhållandet i allmänhet det, att
kisen måste mottagas skeppslastvis och följaktligen
lagras i stora partier. Bränderna återlevereras
likaså kontinuerligt och direkt i järnvägsvagn och
föranleda icke vidare transport- och lagringskostnader.
Cellulosafabrikerna hava försett sig med modernaste
anläggningar beträffande transportanordningar,
rostugnar och gasrening, varför betjäningen har kunnat
inskränkas till ett minimum, knappast större än vid
användning av gediget svavel. Kisugnsgasen är efter
tvättapparaturen kanske renare än tidigare vid
bränning av svavel utan tvättapparater. Två
cellulosafabriker hava härför anskaffat elektrisk gasrening,
alla övriga endast tvättorn jämte rent mekniska
anordningar av annat slag.
Kisbränderna, 65—70 000 ton pr år, med ett
järninnehåll på ca 40 000 ton, har Outokumpu sålt till
Oy Vuoksenniska Ab, som återtransporterar
bränderna till sitt järnverk i närheten av Imatra.
Bränderna underkastas först klorerande röstning och
läkning, varvid utvinnes ren, nästan svavel- och
fosforfri "purple ore", samt som biprodukter cementkoppar,
kobolt och glaubersalt. Sligen briketteras och
smältes i elektrisk ugn till tackjärn. Raffineringen till
stål skall ske först i bessemerkonverter samt därefter
i stålugnar. Denna sista fas av tillverkningen
liksom även valsverket är under byggnad och beräknas
komma i gång nästa höst.
Av kopparkoncentratet säljes ena hälften för
avrostning till en svavelsyrefabrik. Det rostade
koncentratet samt orostat koncentrat direkt från gruvan
utgöra råmaterialet för Outokumpu eget
kopparverk. Att basera kopparframställningen ur ett så
finfördelat material som flotationskoncentrat på ett
hydrometallurgiskt förfarande ansågs, trots
erfarenheterna ur den hydrometallurgiska zinkprocessen, för
riskabelt, varför standardmetoden: skärstenssmältning
och blåsning av skärstenen till råkoppar i konverter
lades till grund för smältverkets planering. Valet
gällde vidare mellan smältning i flamugn med
importerat stenkol och smältning i elektrisk ugn.
Emedan kopparskärstenssmältning i elektrisk ugn på
grund av fleråriga erfarenheter vid
Sulitelma-smält-verket kunde anses såsom ett beprövat förfarande,
berodde avgörandet främst på konkurrensprisen
mellan stenkol och elektrisk ström. Då elektr. ström
kunde kontraheras för ett tillräckligt billigt pris
genom att placera smältverket vid Imatra
vattenkraftstation, föll valet på elektrisk smältning. Den
elektriska skärstensugnen har konstruerats av A. S.
Elektrokemisk Industri i Oslo på grund av
erfarenheterna från Sulitelma och under medverkan av
ingenjör Vestly, som under flera år lett
Sulitelma-smältverket. Ugnen har formen av en vertikalt
stående cylinder, vars yttre diameter är 10 m och
kanthöj d 3,5 m. Innanför ugnsmanteln av stålplåt
och förstärkningar av prof il järn finnes 80 cm tjock
eldfast murning av magnesitsten, som utgör den
eldfasta murningen även i ugnsbottnen. Valvet, som är
nödvändigt för gasutvecklingens skull, men icke
behöver motstå höga temperaturer, består av schamotte
samt är konstruerad och utförd av Höganäsbolaget.
Chargeringen sker genom flera öppningar i valvet,
där även gasuttagen och genomföringen av
elektroderna är placerad. De tre kontinuerliga
Söderberg-elektroderna, 1 400 mm i diameter, äro placerade i
spetsarna på en liksidig triangel. Då ugnen är en
motståndsugn, där det ovanpå flytande slaggbadet
utgör motståndet, koncentreras värmen mellan
elektroderna, i ugnens mitt. Ugnens elektriska effekt är
9 000 kVA och spänningen mellan elektroderna 90—
100 Voit. Vid en normal charge av 250 ton pr dygn,
ugnen har smält t. o. m. 300 ton, är
strömförbrukningen 550 kWh pr ton fast beskickning. Utom den
fasta beskickningen, bestående av orostat och rostat
koncentrat, flygstoft, annat fast returmaterial jämte
kalksten och kvarts, tillföres ugnen bessemerslagg i
flytande form. Den fasta beskickningen håller
16—17 % Cu, skärstenen som uttappas alternerande
från 4 olika utslag nära ugnsbottnen, håller 40—50
% Cu, och avfallsslaggen, som uttappas intermittent
och granuleras, 31—32 % Si02, 56—57 % FeO,
6—7 % CaO och 0,4 % Cu.
Skärstenen blåses till råkoppar på vanligt sätt i
liggande konvertrar. Dessa, 4,6 X 2,76 m <‡>, äro tre
till antalet, av vilka en står i reserv. Råkopparn,
hållande 99 % koppar, gjutes direkt till 250 kg
tackor, som t. v. exporteras.
Emedan kopparverket måste uppföras vid Imatra
kraftverk, i en bebodd och tillika skogbevuxen
omgivning, var det icke möjligt att med hänsyn till
rökskador låta de svaveldioxidhaltiga gaserna gå ut
genom skorstenen, utan svaveldioxiden måste
oskadliggöras resp. tillvaratagas och även i detta fall i en
sådan form, att produkten skulle kunna avsättas till
cellulosafabriker. Härvid föll valet på framställning
av flytande svaveldioxid, emedan en del stora
cellulosafabriker lågo på så nära avstånd från
smältverket, att distribueringen av den flytande
svaveldioxiden i cisternvagnar var ekonomiskt utförbar.
Det kunde även förutses, att den flytande
svaveldioxiden, som är kemiskt ren och som ger en 100 %-ig
gas utan vidare apparater, skulle gärna antagas av
cellulosafabrikerna. Framställningen av gediget
svavel medelst reduktion av de relativt utspädda
gaserna, 5—7 vol.-% SO,, skulle säkerligen ställt sig
dyrare och skulle i detta fall även utgjort en onödig
omväg, emedan svavlet återigen brännes till
svaveldioxid. Av flera till buds stående metoder valdes
det av Imperial Chemical Industries Ltd utvecklade
förfarandet, som går ut på att absorbera avgasernas
svaveldioxid i en lösning av basiskt aluminiumsulfat,
54
11 sept. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
