Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
Redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS
INNEHÅLL: Tillgodogörandet av Outokumpu malmfyndigheten, av Eero Mäkinen. — Magnesitförekomster i
Mellaneuropa, av ingenjör Jul Frank. — Notiser.
Tillgodogörandet av Outokumpu
malmfyndigheten.
Av fil. dr. EERO MÄKINEN.1
Först lämnades en översikt av hittills kända
malmtillgångar inom Outokumpu gruvfält.
Malmkroppen, i breccierad kvartsit, har i stort sett formen av
en långsmal linjal, vars huvudaxel har en med den
omgivande berggrunden gemensam fältstupning på ca
10°. Sidostupningen uppgår till 50°, men är i
allmänhet mindre. Malmlinjalens bredd är 300—400 m
och mäktigheten går upp till 15—17 m. På grund
av under de senaste åren fortsatta djupborrningar är
malmen känd från utgåendet i öster i fältriktning
mot väster på en längd av 3 500 m. Medan
malmtillgångarna i ett tidigare skede, då malmen var känd
på en sträcka av 1 500 m, beräknades till 7—8 mill.
ton, kan man numera uppskatta dem till minst det
dubbla, kanske till det tredubbla.
Undersökningsarbetena hava härmed icke nått till yttersta ändan av
malmkroppen, som längst mot väster ännu har en
mäktighet på 14 m. Outokumpu kan följaktligen
anses såsom en av de största kopparmalmfyndigheterna
i Europa, med undantag av Ryssland, och är även
på grund av sin sammansättning 4 % Cu, 25 % S,
26 % Fe med mindre mängder, guld, silver och
kobolt, värdefull för det finska näringslivet och för
landets försvarsberedskap.
På -grund av att landets sulfitcellulosaindustri
behöver avsevärda kvantiteter svavel och emedan de
kända järnmalmförekomsterna i Finland knappast
äro f. n. brytvärda, har slutmålet för malmens
tillgodogörande ända från början varit att tillvarataga
icke endast kopparn utan även svavlet och järnet.
Det svåraste problemet härvid har utgjorts av
svavlets tillvaratagande, i det såväl koppar- som
järnframställningen förutsatte, att svavlet först
avlägsnats och överförts i en för den inhemska marknaden
lämplig form. Den enklaste och allmänt använda
utvägen, nämligen att rosta sulfiderna och framställa
svavelsyra, var i detta fall utesluten, emedan
Finland icke skulle kunnat förbruka så stora kvantiteter
svavelsyra och exporten av densamma var otänkbar.
Omkring 1928, då brytningen och anrikningen star-
1 Autoreferat av föredrag vid Svenska
teknologföreningens avdelning för Kemi och bergsvetenskap den 9 april 1937.
tades i större skala, 100 000 ton råmalm pr år, var
det icke möjligt att få cellulosafabrikerna till att
såsom svavelmaterial använda kis i st. f. importerat,
gediget svavel. Anrikningen måste därför inriktas
på den utländska marknaden bl. a. såtillvida, att en
möjligast stor del av svavelinnehållet uttogs i form
av ett kornigt, dammfritt koncentrat, emedan en
flotationskis hade varit omöjlig att sälja. Det första
steget av anrikningen, nämligen behandlingen på
skakbord av ett relativt grovmalet gods gav en
sva-velfattig, 42 % S, och kopparrik produkt, 4 % Cu.
Avfallet från skakborden finmaldes och därur uttogs
medelst flotation ett kopparkoncentrat. De finmalda
järnkiserna gingo förlorade i avfallet. Även om
kisprodukten hade kunnat säljas för avrostning i
eget land, skulle en vidare förädling på denna bas,
nämligen en metallurgisk behandling av de två olika
beskaffade produkterna: bränderna efter avrostningen
av kiskoncentratet samt kopparkoncentratet
svårligen kunnat rekommenderas. En betydande del av
järn- och svavelinnehållet hade nämligen gått
förlorad i anrikningsavfallet och det hade dessutom
varit nödvändigt att uppföra två metallurgiska
anläggningar, en för våtmetallurgisk behandling av
kisbränderna och ett smältverk för kopparkoncentrat,
vardera anläggningen i en för liten skala.
Först 1933 lyckades man, tack vare en gynnsam
konjunktur, att övervinna ett flertal cellulosafabriker
för kisdriften och samtidigt för användning av
flotationskis. På grund av Sulitelma-bolagets och
direktör Kjell Lunds banbrytande arbete hade det
nämligen kunnat bevisas, att oviljan mot flotationskis
var grundlös, i det densamma trots sin finkornighet
synnerligen väl ägnade sig för avrostning i
mekaniska kisugnar och icke alstrade mera flygstoft än
grövre kissorter, framställda enbart medelst
krossning eller medelst anrikning. Härmed var problemet
löst för Outokumpu, emedan anrikningen nu kunde
omändras till helflotation, varvid kopparinnehållet
kunde samlas i en enda relativt rik produkt:
koppar-koncentratet för vidare behandling för sig, medan
järnkiserna: pyrit och magnetkis utan nämnvärd
kopparhalt kunde separeras i form av flotationskis
10 juli 1937. häfte 7
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
