Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
oberoende av ljuskällans art. Kurvans fallande mot
höger, inom blått och violett, torde främst bero på
ljusets där något lägre intensitet, men även på plåtens Q
något lägre känslighet, samt spektroskopets större
upplösning vid korta våglängder.
Jämföres denna bild med det i fig. 4 b återgivna
spektrogrammet av ljuset från den (mikroskopet /
tillhörande) elektriska kol-båglampan, finner man, att O
de i stort sett äro ganska lika.1
Det i fig. 4, c, återgivna spektrogrammet av
mikroskopets Pointolite-lampas ljus skiljer sig däremot
avsevärt från båda de förstnämnda, främst genom lägre
intensiteter i grönt och än lägre i blått och violett2 **
1 De i samband med våglängdsskalans uppgörande
omnämnda emissionerna från CN synas (svagt) i fig. 4, 6, som
en grupp av ljusa vertikala band vid X = 0,42.
2 Det må här påpekas, att intensiteten hos en viss
ljussort efter passage genom gråkilen ej står i enkel direkt
relation till det infallande ljusets intensitet, utan att
sambandet är logaritmiskt. Se vidare om ljusabsorption i
läroböcker i fysik.
På grund äv sin större jämnhet inom det synliga
spektrum och den i jämförelse med dagsljuset större
ljusstyrkan användes det elektriska bågljuset vid de
följande filterundersökningarna.
Med sålunda analyserade plåtar och ljuskälla äro
de i fig. 5, u—i, återgivna spektrogrammen för den
nämnda Ilfordseriens samtliga (gelatin-)ljusfilter, nr
1—9, upptagna. Piltrens färger (i dagsljus) äro: nr 1
(bild a), blå-violett; 2 (b), blå; 3 (c), grön; 4 (d), gul;
5 (e), orange; 6 (/), violett; 7 (gr), skär; 8 (h), ljusgul;
9 (i), gröngul. För erhållande av fullt jämförbara
bilder användes samma exponeringstid (6 sek.), och
samtliga plåtar framkallades gemensamt i
hydro-kinon-alkali-lösning, 18°C. Kopiornas (på hårt
Ridax-papper) framställning var även identisk.
Likaså äro i fig. 6, a—d, återgivna spektrogrammen
av några vanliga till Zeiss’ metallmikroskop hörande
homogena glasfilter: gult (a), gröngult (b) och grönt
(c) jämte ett vanligt grönt glas (d). Lika exponering,
kopiering och framkallning även här.
Ilfordfiltrens ljusområden i fig. 5 äro i allmänhet
ganska utbredda, och speciellt gäller detta de två
nedtill avbildade "gulfiltren". Av särskilt intresse
är påvisandet av tvenne vitt skilda ljusområden för
filtren nr 6 och 7. (Som längre fram närmare
diskuteras, förklarar detta, varför det för ögat violetta
filtret 6 ger så oväntat ljus avbildning av den
gulbruna FeS-fasen i fig. i, a.)
De i fig. 6 avbildade spektrogrammen angiva likaså
relativt breda ljusområden för gulfiltren a och
medan grönfiltren, c och d, giva mera begränsade
1 j ussammansättningar.
Ljus av vida bättre definierad sammansättning,
dvs. mera monokromatiskt, lämnas av en uppsättning
ljusfilter, tillhörande en Pulfrich fotometer (Zeiss,
Stufenphotometer), som användes vid mikrokemiska
slaggundersökningar.
I fig. 7, a—g, återgivas spektrogrammen (för lika
exponeringar) av en av dessa med S betecknad
filterserie; i fig. 8, a—g, återgives en annan serie, K, och
Fig. 6. Spektrogram (med gråkil) på pankromatisk plåt av
glasfilter: a, gult; b, gröngult; c, grönt; d, grönt; i elektriskt
bågljus.
Fig. 5. Spektrogram (med gråkil) på pankromatisk plåt av
en serie Uf ord (gelatin-) filter i elektriskt bågljus.
10 april 1937 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
